Novellsamlingar som Samarbete med fluga är lite som att få ett extraliv när man trodde att det var kört, en injektion läslust i presemestriell vardagsleda. Jag har ju varit lite allmänt blasé på sistone, inte ens läst på tåget till jobbet, vilket får ses som ett allvarligt varningstecken på allmänt förfall. Lydia Davis Samarbete med fluga var emellertid en liten skatt, så finurligt skriven att jag var tvungen att ta mig ur min dvala. Inte minst blandningen mellan ytterst korta noveller (fyra-fem rader) blandade med ensides- och trettiosidorsberättelser var vederkvickande.
Speciellt mycket tyckte jag om "Vad man lär sig av babyn", "Television" och "Ha det bra". Den långa, långa "Mrs D och hennes hembiträden" orkade jag inte läsa klart. Just detta är ju också charmen med novellsamlingar i allmänhet, tycker jag. Jag får hoppa över, bläddra framåt, gå tillbaka och läsa om. Det finns tid att reflektera runt det jag läser.
Det verkar finnas flera likheter mellan mig och Davis, det kan jag konstatera. Kanske passar denna novellsamling extra bra i stunder som dessa när mina egna mänskliga svagheter ligger blottade i väntan på att gå på sommarlov. För det som skaver det fångar hon på pricken, med glimten i ögat. Det blir aldrig deprimerande att läsa Samarbete med fluga, trots att Davis fångar våra svagheter, och det gillar jag oändligt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar