Dygdens glädje - en angelägen historia

Det händer ibland att jag läser en bok som skakar om mig och får mig att se på världen med nya ögon. Johan Wennströms bok Dygdens glädje är en sådan. I Dygdens glädje målar Wennström upp bilden av ett samhälle där vi blivit alltmer vilsna. Genom att summera de viktigaste tankarna runt det stora (och växande) forskningsfältet positiv psykologi väcker han en slags samhällskritik - finns det något i vårt moderna samhälle som utgör grogrund för psykisk ohälsa?

Svaren som levereras är skakade läsning om hur sannolikheten att drabbas av depressionerna ökar dramatiskt om du är ung idag, om hur vi blivit alltmer narcissistiska, saknar moralisk vägledning (dygderna!) och om hur våra mänskliga skyddsnät - det nära sociala sammanhanget och den täta gemenskapen - försvunnit ut ur våra liv. Vi ser oss som offer och har slutat uppskatta det vackra; film, musik och konst vältrar sig i svårmod, psykisk sjukdom och elände.

Nog är det så att boken satte ord på något jag känt och anat, det är något fel med vårt samhälle om människor mår så dåligt, fastän vi har det så bra. Wennström ger också förslag på hur vi ska vända den negativa trenden och visar bland annat på dygdens glädje, att hitta tillbaka till de dygder (exempelvis ödmjukhet, måttfullhet och godhet) som redan de antika romarna pekade ut som viktiga för oss, och att leva efter dem kan vara en hjälp på traven.

Psykologi är utan tvivel ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, jag är trots allt psykologifröken. Den här boken är emellertid en bok som angår alla. Wennström har ett vackert språk rikt på metaforer och referenser till modern populärkultur vilket gör bokens innehåll lättillgängligt, trots att det är en bok med ett komplext innehåll. LÄS!

"Vad Seligman [en av grundarna till positv psykologi] argumenterade för var att mycket av det som föregående generationer hade haft att hålla fast vid när livet prövade dem föll bort eller revs ned med början på femtio- och sextiotalet. Det vill säga just som den första generation som på åttiotalet visade sig vara känsligare för depression föddes. Kvar i bråten och byggdammet stod individen med bara sig själv att hålla i handen. Eller som sångerskan Whitney Houston sjunger i den tidstypiska åttiotalshiten The Greatest Love of All, som visar sig vara kärleken till sig själv: >A lonley place to be/I learned to depend on me.< Men att döma av den skenande depressionsstatistiken är det inte tillräckligt, vilket kanske Whitney Houstons eget liv illustrerar."