Stål

Silvia Avallones debutroman Stål har väckt stor uppmärksamhet, både i hemlandet och här. En fenomenal bok.

Berättelsen om de unga tonåringarna Anna och Francesca bär på ett ödesmättat vemod. Det smutsiga, brännheta stålverket Lucchini och människorna i Piombino står i tvär kontrast till turisternas Elba på andra sidan vattnet, vardera symboler för två olika Italien.


Det finns något i Avallones stil som påminner om Mare Kandre, eller kanske är det Anna och Francesca som påminner om Bübins unge och den kroppsliga osäkerheten i gränslandet mellan barn och vuxen, där det är vackert och fult samtidigt och där osäkerheten och självsäkerheten går hand i hand. Piombino är en stad i förfall och människorna och staden speglar varandra.

Jag tycker mycket om den allvetande berättaren som låter mig se skeenden från olika perspektiv, blickar framåt och låter mig se hur framtiden ska bli för berättelsens huvudpersoner. Som om någon guidar mig igenom allt det svåra, fula och obarmhärtiga.

Stål är utan tvivel en skildring av det moderna Italien, bortom stenbord i Toscana och maffiamyter, en berättelse om vanliga människor i Berlusconis Italien. Det gör ont att läsa, men gör det ändå - det är bra skit det här.