Cirkeln tillägnas alla vilsna tonårsjag

Under en underbar höstvecka har jag sträckläst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. I författarnas tack står det att läsa att de tillägnar boken sina tonårsjag och jag förstår varför. Jag önskar att jag läst Cirkeln som finnig och vilsen trettonåring.  

Cirkeln är något så märkligt som en svensk häxroman med magiska riter och tonårsproblem, allt i ett. På ett sätt liknar boken The Breakfast Club, om det händelsevis är någon åttiotalsälskare mer än jag som minns den godbiten till film. Ungdomar som representerar skolans olika typer förs samman av en slump och finner att de har mer gemensamt än de först trott.

Det fina med boken är hur några sinsemellan väldigt olika ungdomarnas vardag och bekymmer blandas med introduktionen av en spännande magisk värld med egna lagar. Jag tror att de flesta som läser kan hitta en karaktär att identifiera sig med. Vanliga tonårsproblem som ätstörningar, acne, utanförskap, längtan efter en riktig vän och äkta kärlek utgör en betydande del av berättelsen, utan att det blir kletigt och nattsvart. Istället är häxvärlden i centrum och ungdomarnas upptäckande av denna värld i fokus.

Jag är en sucker för trovärdiga drivkrafter hos karaktärer och här finns de. Det går exempelvis utan vidare att sympatisera med den mobbade Anna-Karin som plötsligt kan kontrollera andra med sina tankar och missbrukar sin makt för att få känna sig omtyckt. Likaså gråter mitt hjärta lite när Vanessas hjärta krossas då hon möter sin lillebror på dagis och han inte riktigt minns vem hon är.

Jag tror att det skulle vara väldigt roligt att läsa boken med en högstadieklass och diskutera boken löpande utifrån teman som uppväxt och identitet.

Den magiska världen må likna andra magiska världar jag stött på i True Blood och i Harry Potter-böckerna, men det gör inget. Det är spännande från första sidan till sista och jag vill definitivt läsa de följande två delarna i trilogin.

Jag lever och är inte plågad

I min lokaltidning kan jag bland annat läsa att det är en plåga att bo bredvid Skinnarviksberget eftersom ungdomar super sig fulla och festar där var och varannan natt och att en död kvinna påträffats vid Söder mälarstrand. Och nu råkar jag ju bo bredvid Skinnarviksberget och Söder mälarstrand, men jag lever och är inte plågad. Jag har till och med det riktigt gött. Ville mest bara säga det.

Dagens ord: ruelse

Stötte på ordet ruelse i NK-tidningens A till Ö för gentlemän. Tydligen ska ett bra tal skrivas med ruelse, det vill säga djup ånger. Bara så att ni vet.

Utvärderingsexemplar - den kommunanställdes guldkant på tillvaron

Jag var på skolan häromdagen och till min stora glädje upptäckte jag att mitt fack var fullproppat med BÖCKER. Merparten var visserligen böcker jag beställt själv, men ändå. Nu ligger det ett gäng spännande utvärderingsexemplar* och väntar på mig tillsammans med lite annan spännande fortbildningslitteratur, bland annat Relationskompetens i pedagogernas värld som jag valt själv (valet kan kanske ha något att göra med min nyvunna kärlek till Jesper Juul) och en tungviktare från Skolverket om GY11. Nu ska jag läsa och bläddra och drömma om alla roliga lektioner jag ska ha. Det må vara lite beigt, men utvärderingsexemplar är sannerligen den kommunalanställdes guldkant på tillvaron.


*läromedel som förlagen delar ut gratis i utbyte mot att läraren som beställt dem utvärderar dem efter användning.

Lärarlegitimation

"Skolverket har tagit emot din ansökan om lärarlegitimation/förskollärarlegitimation. Ditt ärendenummer är: 3331-2011-003099".

Det finns de som tycker att legitimationen är ett trams, att de redan har en examen och ett jobb och att det är bra så. Jag säger så här: om andra ska ta oss på allvar så måste vi tro på oss själva. Vi måste sträcka på ryggen och i varje por känna att vi är värda mer, inte hymla och sopa under mattan.

Jag har pluggat sex år på universitet och har ett av Sveriges viktigaste jobb. När min lärarlegitimation kommer hem i brevlådan kommer jag att vara stolt.

Bokmässan (ELLER inte i år heller)

Två av mina kollegor ska åka till bokmässan! Jag dör av avundsjuka, det gör jag faktiskt. Okej, föräldraledighet med tid för bokläsning är fint, men tänk det underbara i FYRA dagar med böcker, författare och seminarium. Jag sa det även förra året, men nu säger jag det igen: nästa år är det min tur.

Bloglovin'

Amen, hujedamig! Förmodligen har alla andra fattat att det är smidigt att följa bloggar via bloglovin. Skulle någon händelsevis ha missat, så tipsar jag nu. Enkelt och snabbt kan jag numera se inläggen från mina favvobloggar, både i datorn och i ajfånen och aldrig missa ett enda inlägg. Hej framtid, jag omfanar dig.

Häxromanens tid är nu

Jag lever lyxliv. Sitter ute i höstkrispig luft och lapar solsken med köpkaffe från Skinnarvikskiosken i ena handen och Cirkeln i den andra. Helt rätt tid för häxroman, helt rätt.

Externa examinatorer - JA tack!

Nu haglar de goda förslagen runt skolan. Tidigare i veckan presenterades idén om huvudlärare i varje ämne, med mer ansvar och lön därefter finansierat av statliga pengar. Och nyss läste jag i SvD att skolministern tittar närmare på Centerns förslag om att inför studentexamen med externa examinatorer. JA tack, säger jag. Ska betygssättningen bli riktigt rättvis är detta en utmärkt idé. För egen del skulle jag också tycka att det skulle vara fantastiskt fint att få vara pedagog utan att vara examinator. Vilket lyxigt jobb det skulle vara och vilka förutsättningar det skapas för att få ett fint samarbete med eleverna. Heja!

Fem Lotten-favoriter

Det finns o-e-r-h-ö-r-t mycket barnlitteratur, även för så små barn som Lotten, nu åtta månader. Ganska mycket är tråkigt, särskilt ur ett vuxenperspektiv. Speciellt märkligt tycker jag att det är med böcker utan slut, men det är väl för att jag är en fantasilös vuxen. Lotten gillar när vi läser böcker, men är ganska picky. Här kommer hennes fem-i-topp:

1. Helst vill Lotten läsa Knacka på! om och om igen. Och ju mer vi läser den, desto smartare tycker jag att den är. Diggar den starkt.

2. Det låter bra av Pernilla Gesén har varit populär i flera månader. Kanske för att den innehåller fina, fantasifulla bilder och roliga ljud från ett barns vardag. Speciellt gillar jag "pyyyyyyyyrrlllll" - ljudet av perkolatorn som signalerar att det är frukost. Fint.

3. Av någon outgrundlig anledning gillar Lotten Pino. Speciellt Pinos cirkus. Jag gillar varken Pino eller cirkus, men det verkar inte spela någon roll.

4. Eva Susso och Benjamin Chaud har skrivit några festliga böcker om en familj där det gärna trallas och dansas. Lottens favorit heter Lalo trummar. Det är högt tempo i boken, bilderna fina och stämningen varm. Jag blir glad av att läsa den och Lotten följer ivrigt med.

5. Stina Wirséns figurer är väldigt fina, tycker jag. Framförallt är hennes böcker för lite äldre barn finurliga och vackert ritade. Lotten diggar Hej!. Det är väldigt långt ifrån djupgående litteratur, men för ett barn som nyss lärt sig ordet hej är Hej! rena rama julafton.

Behåll offerkoftan på, Liv!

Prins Charles känsla är något av det intressantaste jag läst på länge. Detta trots, (eller kanske tack vare?) att jag inte håller med Liv Strömquist. Prins Charles känsla är en serieroman och en fyllig sådan. Kanske den första riktiga serieromanen jag läst. Temat är kärlek och i synnerhet kärleken mellan man och kvinna. Med humoristiska exempel från tv-serier, svenskt vardagsliv och västerländskt kulturarv redogör Strömquist för olika feministiska teorier hon snubblat över.

Serieromaner är minsann genialiska. På ett kortfattat och visuellt sätt kan läsaren smälta hårdkokt information. När läste jag exempelvis feministisk teoribildning senast? Jag ser genast framför mig flera användningsområden i skolan. Chodorows och Laytons utvecklingspsykologiska teorier om hur kön konstrueras så som de presenteras i Prins Charles känsla kan utan tvivel användas i psykologin, exempelvis.

Däremot tycker jag inte att boken är så rolig. Jag blir istället väldigt provocerad, vilket jag själv tycker är en spännande reaktion. Blir jag provocerad för att jag innerst inne inser att hon har rätt, eller för att jag vet att hon har fel? Det lutar åt det senare. Åtminstone när det gäller det utvecklingspsykologiska perspektivet hon presenterar i sin första berättelse De fyras gäng. Bilden av mannen som inte kan ha känslomässiga band till en kvinna och kvinnan som är hopplöst bunden till den emotionellt stympade mannen är väldigt förenklad. Modern socialpsykologisk forskning om hur roller och identitet konstrueras är oändligt mycket mer nyanserad. Och mer trovärdig.

MEN. Jag har tänkt på det jag läst i flera dagar. Jag har pratat om det jag läst med min man och mina vänner. Jag har vridit och vänt och googlat och bläddrat i min psykologilitteratur. Nu vet jag vad jag tycker och tror och jag är väldigt glad att jag läste Prins Charles känsla och läser gärna mer av Liv Strömquist framöver. Behåll offerkoftan på, Liv, jag behöver en sparringpartner. 

Bättre än Bokhora?

Jag har hittat en ny favvobokblogg. Den är inte bara rackarns snygg, den är välskriven också. Gillar särskilt veckans boktips. Jag önskar lite grand att det var jag själv som gjort alltsammans, men summa summarum är det en bokblogg väl värt ett besök. Klicka!

Huvudlärare - klapp, klapp, klapp

Äntligen en riktigt intressant ledare. Det finns hopp för den svenska skolan!

Bara 923 kvar

Peter Boxall har tillsammans med internationellt erkända litteraturkritiker och författare listat 1001 böcker att läsa innan du dör, böcker som tillsammans ska lära oss att uppskatta och förstå det skrivna ordet. Boken finns att köpa och heter då 1001 Books You Must Read Before You Die och innehåller listan med böckerna samt en beskrivning om det inflytande varje bok haft. Det finns givetvis också en hemsida med böckerna listade tillsammans med läsarkommenterer.

Jag är en nyfiken karaktär. Jag ville VETA. Hur många av de 1001 fantastiska böckerna hade jag läst? Över hundra hade varit kreddigt, men jag landade på 78. Det känns lite B, jag är ju trots allt svensklärare.Vill du se vilka det var, eller kanske se hur många du har läst kan du se listan här. Hade kanske hoppats på att min kärlek till antika verk skulle ha gett större utdelning, så här i retrospekt hade det varit klokare att plöja J.M Coetzees samtliga verk, åtminstone om man får tro Boxall.

Bland svenskarna på listan fann jag August Strindberg och Selma Lagerlöf och till min store glädje fanns Tove Janssons Sommarboken också med på listan tillsammans med flera av mina absoluta favoriter som Kafka på stranden och Berättelsen om Pi. Jag tror att han har koll, Boxall. Kanske ska jag lova att läsa en bok från listan varje år, men eftersom jag är usel på att hålla den typen av löften tror jag att jag istället ska deklarera att min ambition är att återkomma till listan för att få inspiration till läsning. Siri Hustvedts Vad jag älskade och Paolo Coelhos Veronika bestämmer sig för att dö finns exempelvis redan i min bokhylla, så det är  ju bara att sätta igång och läsa.

Nu är farmor kommen, nu är farmor här!

För ett och ett halvt år sedan skrev jag att jag ville ha en riktigt mysig läsfåtölj. Nu har hon hittat sin plats i läshörnan, vår farmor. Söker ni mig, så hittar ni mig med största sannolikhet här. Läshörna, alltså. Så väldans hemtrevligt.

2 x Juul

Jag har väl lite grand snöat in på Jesper Juul, det får jag erkänna. Tycker att han är en klok man. Men vem vill inte att ens unge ska få integritet och självkänsla? Läste först Ditt kompetenta barn och tyckte att det var en väldigt intressant bok. Vill du läsa vad jag tyckte om den kan du läsa här. Nu har jag plöjt de två efterföljarna också: Din kompetenta familj och Här är jag, vem är du?.

Din kompetenta familj och Här är jag, vem är du? har mer karaktären av enkla handböcker med tydliga kapitel där man kan läsa hur man som förälder kan tackla matvägran, sömnsvårigheter eller det vi upplever som trots, medan Ditt kompetenta barn var betydligt mer djupgående. Speciellt givande var det historiska perspektivet där Juul drar paralleller till våra föräldrar och farföräldras sätt att uppfostra, beskriver problematiken med curlingföräldrarna samt ger en fyllig introduktion av det Juul kallar det jämlika föräldraskapet. Ska man bara läsa en Juul-bok så är det denna man ska läsa, tycker jag.

De två efterföljarna kommer emellertid vara en bra utgångspunkt då vi behöver hitta ett gemensamt avstamp kring någon aktuell fråga, tror jag. Snabb uppdatering är ju inte så dumt mellan varven.

Picanha vad då?

På restaurangen Pubologi i Gamla Stan kan man äta Picanha Churrasco. Vad det nu är för något. Träkolsgrillat är det i alla fall. Och linser får man till. Jodåsatte. Jag tog krabbkroketter istället.

Tordyveln flyger i skymningen - underbara, underbara lilla bok

Tordyveln flyger i skymningen - underbara, underbara lilla bok. Från sida ett är jag elva år igen och jag ryser av välbehag när jag följer Jonas, Annika och Davids mystiska äventyr en sommar då de fått ansvar för att ta hand om blommorna i Selanderska gården i Ringaryd i Småland. Vad är det för mystiska viskningar som Jonas fångat upp med sin bandspelare? Vem är Julia J:son Andelius som ringer David och vill spela schack? Och vem är mannen i Peugoten som följer efter ungdomarna? Spöklikt kusliga sammanträffanden driver berättelsen framåt som om en länge bortglömd händelse kräver att få komma i dagen.

Det är förbluffande välskrivet och tillika smart skrivet. Det är spännade och allmänbildande berättelsen igenom. Har för egen del googlat Linnés lärjungar, Selandria och Andreas Wiik av ren nyfikenhet medan jag läste. Fastän jag är 31. Känner mig upplyft och varm i hjärtat över att boken var precis så bra som jag mindes den.

"Du som sitter med den här boken i din hand. Du som just öppnar den och vänder blad för att läsa, har du tänkt på en sak? Alla människor läser inte samma böcker - Varför har just du valt att läsa den här boken just nu? Var det bara en tillfällighet, en slump? Tror du det?"

19.28

Klockan är 19.28. Barnet sover. Mannen är på rajraj. Nu är det bara jag, boken, teet och chokladen, och ÅH JA, jag trivs.

Biblioteket är vårt

Jag och Lotten har gjort biblioteket till vårt. En gång i veckan marscherar vi dit. Jag sprätter bland bebisböckerna och i föräldrahyllan och lånar. Lotten lever rövare med bibliotekets mjukdjur och river ut böcker från hyllor hon kommer åt. Sedan går vi hem och läser det vi kommit över. Max-böckerna och Bäbis har hon ratat, men glada rim och ramsor och djurböcker tycker hon om. Och jag har också hittat några föräldrafavoriter, minsann. Men det berättar jag mer om en annan gång.

I London finns det också böcker

Jag och familjen åkte till London över helgen. Det blev inte en rad läst i semesterlitteraturen, men jag hann glutta lite i några bokhandlar i alla fall. Något som slog mig var att den där trivseln som alltid finns i de där mysiga brittiska bokaffärerna ofta bygger på att det A) Är trångt. B) Är oordning. C) Är otillgängligt. Akademibokhandeln borde kunna kopiera konceptet genom att flytta från köpcentra till små källarlokaler utan fönster och strunta i bokstavsordningen bland böckerna. Då skulle det bli fart på gemytet.

Vi läste inte heller precis i guideboken Stora städer och små barn: London. I ärlighetens namn riktade den nog mer sig till familjer med lite äldre barn. Att små barn enligt lag inte är välkomna på pubar som inte har speciella familjerum var visserligen användbar kunskap, men roliga lekar och mattips riktade sig inte till oss.

På flygplatsen innan vi åkte hem köpte jag med mig en bok i ren desperation - vad är en resa utan ett bokfynd? Jag fick med mig Roald Dahls Someone Like You. Verkar mycket otäck, på ett bra sätt. Något fynd kanske det inte räknas som när jag tänker efter, eftersom jag nog betalade mer för boken där än vad den kostar hemma. Men, men. Fin är den i alla fall.

Några matkassar och en bok

Ah! Äntligen har Mataffären fattat galoppen. Med veckans matkassar kom det en bok, minsann: Sofie Sarenbrants Vecka 36. En bok som enligt baksidestexten "vågar ha höggravida kvinnor som huvudpersoner och som har ett slut som kommer att få dig att tappa andan och längta efter mer". Och inte nog med att det är vecka 36 as we speak, boken var gratis också. Nu ser jag fram emot julsagor och påskthrillers med vällingpaketen och fullkornsriset. För det får jag väl, Mataffären?

Yey!

Tordyveln flyger i skymningen blir film!

Skröfsa!

Till min stora glädje såg jag det fina ordet skröfs* skrivet i en bok idag (Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe). Härligt! Blev alldeles varm i hjärtat och ska tänka på skröfs resten av dagen, bara för att. För oss som gillar ordet skröfs finns också avledningarna skröfsan och att vara skröfsig att ta till. Gör det! Låt oss skröfsa ihop.

*Skröfs = Gammalt skräp, sånt som "blivit över". Exempel: Han gick på loppis och släpade hem en massa skröfs och gamla prylar. Skånskt, dialektalt uttryck.

Amen, Majgull, det här var inget vidare

Moderspassion i expressversion: Det är Minna, Anette, Sonny, Marguerite, Tyrone och Ritva. En missförstådd huvudperson, en skvallertacka, en alkis, en avdankad Dramatenskådis, en tigande man och en reporter. Alla fast i höststormen på Sallys Café och Restaurang utanför Arvika.

Men precis på samma sätt som Sonny är alkisen och Ritva är reportern så haglar stereotyperna och klyschorna i Moderspassion. Jag blir riktigt besviken. En lovande story körs helt i botten. Det som jag som läsare tror ska bli ett spännade möte mellan udda karaktärer blir bara en sorglig beskrivning av olika människor som fastnat i det sociala arvets bojor. Det är kvällstidningssnaskigt. Pitty-litteratur.

Faktum är att jag inte gillar en enda av karaktärerna och inte heller hur de porträtteras. Vill mest att de ska ta sig i kragen och sluta bry sig så mycket om vad andra tycker. Den enda karaktär som är någorlunda intressant är huvudpersonen Minna, men det är som om hennes karaktär blir mindre och mindre dynamisk allteftersom boken fortskrider. När hon mot slutet tänker: "Min dotter ville aldrig ha allt det som jag gav henne. Hon ville ha något annat. Men man kan inte ge något man själv aldrig fått" har jag fått nog. Jag tror inte på henne.

Det finns också en hel del att säga om hur boken är skriven. Framförallt tycker jag att det är tråkigt att stora delar av boken är dialog. Det är få författare som kan skriva dialoger och göra det bra. Majgull Axelsson är uppenbarligen inte en av dem.

Moderpassion är inte en trovärdig berättelse, den har inte berikat mitt liv och den har definitivt inte förtjänat en plats i min bokhylla. Jag trodde henne om stordåd, men Majgull, det här var inget vidare.

Ska den hålla ända in i mål?

Läser Majgull Axelssons Moderspassion just nu. Blev väldigt nyfiken på boken när jag läste om den i Vi Läser. Där berättade Majgull Axelsson att hon hade haft storyn klar när plötsligt en ful ängel krävde att vara med i berättelsen. Intressant! Moderspassion ska syfta på en diffus diagnos i 1700- och 1800-talets kyrkböcker där moderspassion inte sällan ledde till galenskap och död. För Majgull Axelsson verkar moderspassion mer handla om sökandet efter identitet och konsekvenserna av generationer skuld och skam. Berättelsen utspelar sig på en vägkrog i Arvika under en stormig höstdag när ett gäng udda karaktärer samlats för att ta skydd från ovädret.

Hundra sidor in i boken tycker jag stundtals att det är naket och närvarande om människors oförmåga att frigöra sig från andra människors bilder av dem. Samtidigt känns det klyschigt mellan varven, karaktärerna är lite för mycket det jag tror att de ska vara. Jag njuter emellertid av berättarperspektivet. Att i olika kapitel följa olika personer som upplever samma situation och på så vis få olika perspektiv på samma händelse är genialiskt. Det är ju precis så jag skulle vilja  kunna göra i verkligheten, verkligen förstå hur andra ser på samma situation. Och jag vill så innerligt att den här boken ska hålla hela vägen för den har potential. Det är höst, det är storm och det är udda karaktärer som gör upp med sina livsöden. Majgull, visst har du skrivit bortom klyschorna under resten av boken?

Jag, boken & terriern

Denna ljuva eftermiddag sörplar jag kaffe med terriern bredvid mig i soffan och stornjuter av Moderspassion medan dottern sover middag. Fina tider.

Bokbörsens skatter

Härmed vill jag skicka ett stort tack till Lisa som tipsade mig om Bokbörsen. Bokbörsen, tänker ni, säljer inte de BEGAGNAT? Jag gillar nya böcker, det gör jag. Nybokskänslan är så fin. Krispig, liksom. Begagnat må vara miljövänligt och ekonomiskt, men skräcken att finna odefinierade fläckar eller kisslukt i den begagnade boken driver mig att köpa nytt. Så Bokbörsen där det säljs begagnade böcker kanske inte riktigt talade till mig. Först.

Nu har jag emellertid funnit skatter som Mannen under trappan och Tordyveln flyger i skymningen där. I nyskick. Billigt. Slut på förlaget - finns på Bokbörsen. För hellre en begagnad bok än ingen alls. Dessutom har jag sålt en hel del böcker via Bokbörsen. Böcker som jag aldrig riktigt gillat har omplacerats och fått nya hem. Det är ju också fint, faktiskt. Hej Bokbörsen, kul att råkas. Vi kanske kan ha något ihop ändå, trots allt.

Min lokala bokhandel ger mig en liten ångestklump i magen

Jag har en bokhandel väldigt nära mitt hem. En bokhandel som är välfylld och som har trevlig personal. Så praktiskt! Nyss skulle jag köpa Moderspassion av Majgull Axelsson där och tänkte: "lite dyrare än på nätet får det lov att vara, det känns bra att stödja min lokala bokhandel". Hos Bokus kostade boken 169 kr. Hos Bysis bok och papper kostade den 328 kr. Trevlig personal räcker inte så långt. Kanppeliknappeli så var den beställd på nätet. Samtidigt gick jag ifrån bokhandeln med lite ångest och en ledsen klump i magen. För den där bokhandeln kommer att gå i graven och det lite grand mitt fel.

Äpplet faller inte långt från trädet

Hon gråter när boken är slut. Jodåsatte, det är min dotter det.

Kommer höst, kommer Svansjön

Biljetter till Svansjön i september - hurra! Det kommer höst, det kommer kultur, det kommer barnvakt. Efter biosuccén Black Swan tror jag dessutom att min man känner stor pepp inför besöket på Kungliga operan, trots operans trånga säten och Johans långa ben. För egen del riktigt bubblar det av längtan efter mörkret, musiken och den vackra dansen. Kommer höst, kommer Svansjön. Kom!

Jag har fått en farmor!

Min farmor var fantastisk. Hon hette Lotten och så fick min dotter också heta. Nu har jag fått en ny farmor . En som Carl Malmsten har ritat. Hon må vara lite grå, men alldeles, alldeles underbar och hon vinner över alla Lamino jag har sett. I mitt läshörn ska hon bo, min Farmor.

Om glädjen i att handla tops

Igår läste jag Lena Sjöbergs grafiska roman Dom är sötast när dom sover. Kanske berodde det på sömnbrist, men jag skrattade så att jag grät. Speciellt åt det här:

Det säger väl en del om min humornivå nuförtiden.

Anna Karenina

Jag har köpt nya översättningen av Anna Karenina. Jag har läst sju sidor och fått mig lite rysk kultur till livs och läst det viktigaste citatet. Det är ungefär så långt jag kommer med Anna Karenina 2011 skulle jag gissa.

Jonas, nu är du mer än Julhunden för mig

Jonas Karlsson är inte bara skådis, han är författare också. Jag minns honom mest som Julhunden i en julkalander för sisådär tio år sedan, men jag misstänker att han gjort flera bejublade roller på Stadsteatern och Dramaten och det hade ju varit kreddigare om jag kunnat lista några av dem, men tyvärr, för mig är han Julhunden. Tills nu.

Jonas Karlssons debutbok Det andra målet är en samling korta noveller. Å jisses, vad festliga de är. På ett snillrikt sätt är de länkade till varandra, detaljer i en novell blir viktiga i en annan, huvudpersonen i den ena novellen betraktas av någon annan i nästa. Det är Stockholm, det är nu och underbara vardagsabsurditeter. Älskar att Karlsson lyckas fånga mänskliga missöden och pinsamheter bortom klyschorna. Älskar att novellerna är korta och kärnfulla. Mera! MERA!

Bokus presenterar boken här.

Läsmusten är död

Sitter och stirrar tomt in i en vägg. Köksrenovering suger musten ur mig. Läsmust, men även vanlig must flyger sin kos. Kanske, bara kanske, kommer jag att orka göra något överhuvudtaget ikväll. Vi får se.

Småputtrigt 80-tal och radhusdisco

Morgan Larsson (från Christer i P3) har skrivit en till stor del självbiografisk roman om sin uppväxt i Trollhättan på 80-talet. Huvudpersonen Morris är berättarjaget och i Radhusdisco vi får följa honom genom låg- mellan- och högstadiets äventyr. Det är småputtrigt och igenkänningsfaktorn är stundtals hög. Jag är imponerad över allt han minns (om det nu är verkliga minnen, vill säga) och jag skrattar till lite grand ibland. Halvvägs in i högstadiedelen har jag emellertid tröttnat. De små anekdoterna som följer på varandra är liksom ganska lika. Det handlar visserligen om pubertet, förälskelse och vänskap precis som det ska i en uppväxtskildring, dessutom är det är befriande fritt från nattsvart ångest och alkoholiserade föräldrar, men småputtrigt räcker bara så länge. Jag är nöjd och belåten när jag lägger boken åt sidan, men känner ingen längtan efter mer. Hej och hej då Radhusdisco, nu tar jag fram korsordet ett tag.

Boken som förändrade mitt liv

Jag har aldrig varit så särdeles förtjust i att laga mat. Att äta mat däremot, det är fina grejor. Jag har dock insett att det kan vara lämpligt att fixa mat till mitt barn. Någonstans tycker jag inte att det känns helt okej att hon äter på Donken lika ofta som jag. Inte förrän hon är vuxen i alla fall. Likaså har jag märkt att barnmatsindustrin är en sorglig historia. Köp en burk nudlar med grönsaker för en sexmånadersbebis och smaka så förstår du. Det är inte gott. Lägg därtill miljöaspekter och bristande näringsinnehåll. Nej, barnmatsindustrin är fula fiskar.

En artikel om baby-led weaning (ungefär barnledd amningsavvänjning) fick upp mitt intresse för att strunta i puréer och skedmatning och låta Lotten äta riktig mat direkt. Själv. Tanken är att barnet ska få ett bättre förhållande till mat genom att äta själv, smaka på olika konsistenser, färger och smaker och slippa bli matad med mat som ungefär smakar likadant.  En annan vinst är såklart att maten blir nyttigare, godare och billigare och att alla i familjen äter samma mat.

Jag investerade i boken The Baby-led Weaning Cookbook och satte igång. Efter tre veckors testkörande är jag HELT SÅLD. Jag älskar det. Det är kul att laga, maten blir god, Lotten stordiggar det hon äter och att äta. Recepten är varierade, smarta och smakrika (tvärtemot vad man kan tro om barnmat) och alltid anpassade för två vuxna och ett barn. Det finns rikligt med recept i kategorierna fisk, kött, kyckling och vegetariskt, så det känns enkelt att variera. Dessutom finns det recept på någorlunda nyttiga efterrätter, frukost och bra ta-med-mat.

The Baby-led Weaning Cookbook är min nya förälskelse, min bibel; boken som förändrade mitt liv. Punkt.

När konjak och vatten är sak samma

I Bonniers kokbok Hej mat! från 1972 hittade jag ett recept på den godaste sockerkakan. Vem tar lätt sockerkaka och väljer bort den godaste när den finns? Nåja, i receptet kan 1 dl vatten kan frankt bytas ut mot konjak (i samma mängd?!). Verkar oerhört märkligt, tycker jag. Smakar kakan sockerkaka med 1 dl konjak i sig? Är inte det en konjakskaka? Hela grejen känns väldigt 1972. Min vän Maja säger emellertid att klenäter med konjak är oerhört mycket godare än klenäter utan. Är det så även för sockerkakan? Jag vågade inte prova utan tog i blåbär istället.

Kiss- och bajshumor när den är som bäst

Jag läser aldrig självbiografier, biografier eller BOATS (based on a true story). Jag tycker helt enkelt att fiktion är bättre än verklighet. Verklighet har jag liksom så mycket av redan. Nyligen gjorde jag dock ett undantag och läste Annika Lantz mammabok 9 1/2 månad om de första nio månaderna med hennes andra barn efter ett tips av bibliotekarien på min stammisbibbla. Hon sa något i stil med att "om man vill läsa om någon om haft en värre bebistid än en själv, som sovit mindre och haft ett barn som skrek mer så ska man läsa Lantz bok". Det ville jag, så jag läste.

Jag har ingen relation till Annika Lantz. Tycker egentligen varken att hon är bu eller bä. Hennes bok är emellertid hysterisk. Och hysteriskt rolig. Hon bjuder frikostigt på inkontinens i pinsamma situationer, förlossningssprickor och kolikångest. Det är självutlämnande och jag skrattar högt och igenkännande åt tragikomiken som radas upp. Faktum är att det är underbart att läsa om en kändis som ser Desperate Housewives i stora slappa mjukisbyxor, och jag skrattar i ärlighetens namn inte bara igenkännande utan också lite på det där lyteskomiska sättet där man bara skrattar åt och inte med. Bibliotekarien hade rätt. Annika Lantz har lidit mer än jag. "Kontinent är en större sammanhängande landmassa. Inkontinent är när man kan se konturerna av en större sammanhängande landmassa i trosorna. I det här fallet lyckades jag åstadkomma något som mest liknande Sydamerika, skala 1:1000 000. Fan, nu kissade jag på mig också, ryter jag för att överrösta A. Tomas kommer in med soppan och utbrister: vilket härligt gäng!"

Det är hysteriskt och jag må vara mätt på Lantz när boken är slut, men någonstans fastän jag inte är stolt över det, måste jag erkänna att 9 1/2 månad är väldigt, väldigt rolig och kiss- och bajshumor när den är som bäst.

Nicole Krauss, två aha-upplevelser och en tankekarta

Nära nog alla tidningar jag läser* har skrivit om Nicole Krauss på sistone. Hon och hennes man Jonathan Safran Foer är bara för mycket verkar media tycka. Det är liksom FÖR bra att två så begåvade författare lever lyckligt familjeliv i ett fint hus i Brooklyn och levererar den ena begåvade boken efter den andra.

Edit har valt att läsa Krauss senaste bok, Det stora huset. Jag sparar merparten av mina tankar om boken till efter att Edits har träffats, men jag kan säga så här: det krävdes en tankekarta och två aha-upplevelser efter att jag läst ut boken och innan jag kunde släppa den. Skickligt skrivet är det. Kanske till och med genialiskt. Men eventuellt är allt jag läser bra när jag läser det en varm dag i skuggan och tystnaden i Blekinge. Vem vet.


*DN, Fokus, Vi läser, Modern psykologi, Språk och Filter

Vardagspoesin lever

Häromdagen sommarpratade Torgny Lindgren i P1. Det var ett ganska tråkigt sommarprat, där han bland annat var besviken över att det lästes för lite poesi i allmänhet och i radio i synnerhet. Torgny, jag har ett meddelande till dig. Vardagspoesin lever! Du letar bara på fel ställe. Kolla till exempel här istället. Lär dig använda dator, gamle man. Intörnet är grejen, förstår du.

1Q84 - andra delen

Efter att ha avslutat andra delen (av tre) av Murakamis 1Q84, vet jag inte vad jag ska tycka. Boken var oerhört fascinerande och spännande, men kanske också för tillrättalagd och, ja, lite för publikfriande.

I andra delen förstår jag bättre vad little people är och ser exempel på deras makt, jag förstår varför sektledaren haft sex med sin dotter Fukaeri och den lilla flickan Tsubasa, varför Aomame och Tengo (bokens huvudpersoner) ser två månar på himlen, varför Fukaeri lämnat sekten och vad den mystiska boken Luftpuppan handlar om. Gåtan som presenterades i del ett får till synes många svar. Bokens huvudpersoner dras än närmre varandra och jag anar att den sista delen kommer nå sitt klimax vid deras möte.

Någonstans finns ändå känslan av att det är för enkelt, för logiskt för att vara en Murakami. Det är nästan så att jag hoppas att det kommer några talande katter och en man i en brunn i sista delen. Den som lever får se, till hösten kommer den.

Sommarboken

Såg den här annonsen när jag var inne på bibliotekets hemsida för att låna om några böcker. Blev helt till mig.

Synd bara att jag inte är mellan 6 och 12 år, då hade annonsen gällt mig. Typiskt.

Jag är otrogen

Har uppslukats av Bokcirkeln Edits nya blogg. Känns fint att den äntligen blivit av. Sugen på att läsa om Edit? Gå in här.

Årets sommarbok

På jobbet var det avslutning och årets höjdpunkt - att få välja sommarbok. Många fina fanns det att välja bland: deckare, biografier och faktaböcker. Jag snodde åt mig En dåre fri av Beate Grimsrud, en bok om att leva med schizofreni. Länge sedan jag läste något i den genren, tänkte jag. Och så blir det ett sätt att förena nytta med nöje, att finna nya dimensioner i psykologiämnet. Det blir bra.

Avancerad matematik

Mitt nya sovrum + Bebis sover + Mannen är bortrest = Jag läser Murakami och dricker kaffe. Fint.

Serier att känna igen sig i

På Lottens biblioteksintroduktion passade bibliotekarien på att tipsa om böcker för nyblivna föräldrar. Böcker om barnets utveckling, biografier och grafiska romaner. Jag lånade hem två av de sistnämnda: Bebisbekännelser (2005) av Lotta Sjöberg (som för övrigt är aktuell med en ny bok Familjeliv som verkar väldigt rolig) och Alltid redo att dö för mitt barn (2008) av Joanna Rubin Dranger.

Mycket kring litteraturen om föräldraskap handlar om igenkänning, tycker jag. Sedan tidigare är jag är lite kär i Joanna Rubin Drangers böcker. Speciellt Fröken Livrädd och kärleken. Jag ville alltså verkligen gilla hennes bebisbok, men blev besviken. Kände inte alls igen mig. Det fanns kapitel om hur amningen känts påtvingad, hur rädd hon är att hennes barn ska skada sig jämt och rädslan inför könsfällor för barnet. Ganska vanliga saker, men inget som ger mig kluckande skratt eller hummande igenkänning. För mig är exempelvis upplevelsen att amningsdiskussionen har snurrat ett varv. Herregud, de bad nästan männen om ursäkt för att de inte skulle kunna amma barnet och på MVC matade oss med varochenfårgörasomdenvillbaradetkännsbraförfamiljen.

Bilden hämtad från
Bebisbekännelser av Lotta Sjöberg (2005)

Lotta Sjöbergs bok var betydligt festligare och jag skickar ut några pysande skratt medan jag läser. Jag gillar att hon driver med det där vardagsfula som utåt ofta ska vara så himla fint och lyckligt. Sådant känns gott och jag får den där igenkänningen som jag behöver och nästa gång jag ska köpa en present till nyblivna föräldrar vet jag vad det ska bli.

Lottens första böcker

Min lilla Lotten har varit på biblioteksintroduktion på vårt bibliotek. Som boknörd blev jag givetvis helt till mig över inbjudan. I ett rum för sig hade bibliotekarien dukat upp böcker för mammor (och pappor) och barn. Med härlig bibliotekarieröst berättade hon om läsning som kunde locka och läste högt för våra små. Och som de lyssnade! Blev inspirerad och fascinerad. Hemma har Lotten mest velat sluka sin litteratur bokstavligt talat, men när bibliotekarien läste lyssnade hon storögt. Tricket verkar vara att läsa med en spännande röst liggande på golvet med barnet. Vi lånade så klart några böcker också. Favoriten hittills verkar vara Pino ska ut och åka av Kenneth Andersson. Kanske mest för att det finns roliga ljud i den, tror jag. MEN, roliga ljud är också litteratur. Det är bara att inse att det är några år kvar till Dostojevskij.

I en förvandlad stad

I junivärmen medan Lotten sovit har jag läst fjärde delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie: I en förvandlad stad. Boken utspelar sig 1925-1945 och Stockholm håller på att bli en riktig storstad. Människorna vi får följa är barn och barnbarn till Henning och Lotten som vi fått träffa i första delen Mina drömmars stad, boken som för övrigt blev vald till bästa stockholmsskildring av stockholmarna själva. 

I en förvandlad stad är underbar och allt jag önskat. Jag ÄLSKAR Per Anders Fogelströms sätt att skildra staden, vår historia och människorna. Jag blir så imponerad av hans sätt att måla upp sina karaktärer, hur han fångar något djupt allmänmänskligt i olika människoöden och kan ge trovärdiga porträtt av kvinnor, män, barn, gamla, unga, medelklass och arbetare. Det är som om han varit alltsammans själv, som om han varit både barn och vuxen, rik och fattig i de tider han beskriver. Och det är så spännande att se hur fattiga Tyras barn växer upp, hur Erik blir erkänd politiker, medan Stig dör ung i tuberkulos och Allan blir byggnadsarbetare. Och så får vi så klart följa Emelie, dottern till Henning och Lotten som i slutet av boken har hunnit bli 75 år. Vid sidan om människoödena är det vårt moderna Stockholm som växer fram, tunnelbanan byggs, det gamla rivs och ger plats åt det nya. Arbetarrörelsens framväxt skildras också, och jag kan inte låta bli att förundras över hur begreppet arbetare kommit att få en helt annan innebörd nu än då. Medan arbetare i Fogelströms böcker slåss för två veckors semester, sparar och gnetar en livstid för att försörja sin familj, tar dagens arbetare fem veckors semester för givet och gnäller över att vårt välfärdssystem är för dåligt. Fogeslströms böcker ger som alltid perspektiv.

En del böcker tar man till hjärtat, sådana böcker som känns som en del av sig själv. Per Anders Fogelströms böcker är sådana. Allihop. Så himla fina, bara.