Moderspassion i expressversion: Det är Minna, Anette, Sonny, Marguerite, Tyrone och Ritva. En missförstådd huvudperson, en skvallertacka, en alkis, en avdankad Dramatenskådis, en tigande man och en reporter. Alla fast i höststormen på Sallys Café och Restaurang utanför Arvika.
Men precis på samma sätt som Sonny är alkisen och Ritva är reportern så haglar stereotyperna och klyschorna i Moderspassion. Jag blir riktigt besviken. En lovande story körs helt i botten. Det som jag som läsare tror ska bli ett spännade möte mellan udda karaktärer blir bara en sorglig beskrivning av olika människor som fastnat i det sociala arvets bojor. Det är kvällstidningssnaskigt. Pitty-litteratur.
Faktum är att jag inte gillar en enda av karaktärerna och inte heller hur de porträtteras. Vill mest att de ska ta sig i kragen och sluta bry sig så mycket om vad andra tycker. Den enda karaktär som är någorlunda intressant är huvudpersonen Minna, men det är som om hennes karaktär blir mindre och mindre dynamisk allteftersom boken fortskrider. När hon mot slutet tänker: "Min dotter ville aldrig ha allt det som jag gav henne. Hon ville ha något annat. Men man kan inte ge något man själv aldrig fått" har jag fått nog. Jag tror inte på henne.
Det finns också en hel del att säga om hur boken är skriven. Framförallt tycker jag att det är tråkigt att stora delar av boken är dialog. Det är få författare som kan skriva dialoger och göra det bra. Majgull Axelsson är uppenbarligen inte en av dem.
Moderpassion är inte en trovärdig berättelse, den har inte berikat mitt liv och den har definitivt inte förtjänat en plats i min bokhylla. Jag trodde henne om stordåd, men Majgull, det här var inget vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar