På bokkollot gjorde vi mycket fint. Bland annat sträckläste jag Neil Gaimans Coraline medan brasan sprakade gott och kaffet värmde min höstfrusna själ. Coraline är precis en sådan berättelse jag vill läsa nu, i mörkret. Min vän Lisa skulle förmodligen säga att den är otäck så att det förslår, men jag tycker att skräcken i Gaimans ungdomsroman Coraline är mysig, en barndomens skräckberättelse som läsaren med trygghet kan veta kommer sluta väl.
Gaiman är trogen idealen i en klassisk saga och är hamnar den unga Coraline i en spegelvärld där hennes föräldrars själar har kidnappats av den andra mamman. För att komma ifrån den onda värld hon hamnat i måste Coraline utmana sin kidnappare och hon ställs inför ett antal prövningar. Gaiman är som alltid fenomenal när han målar upp en ny värld med egna lagar, varje bok är som gjord för Tim Burton att sätta tänderna i. (Vilket för övrigt är precis vad han gjort med Coraline).
Coraline kommer att vara en bok jag arbetar vidare med i skolan, kanske i samband med att vi ser Pans labyrint och söker den traditionella sagan i moderna berättelser. Varför jag inte gjort det med hjälp av Coraline tidigare övergår mitt förstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar