Jonathan Franzens Frihet kallades "en fantastisk roman" av Jonas Thente på DN och Arvid Jurjaks på Sydsvenskan menade att Frihet är "decenniets roman". Bara en sådan sak. När jag öppnade en av julens första klappar (tack fina Maria!) och såg det glansiga omslaget till Frihet kändes det som om hela jag bubblade av höga förväntningar.
Den 650 sidor tjocka romanen om medelklassparet Walter och Patty Berglund och deras två barn Joey och Jessica är något ut över det vanliga. Men den kräver sin läsare, den saken är klar. Jag har varit otrevlig mot min man, muttrat förskräckt när någon tilltalat mig medan jag läst och jag har jagat sammanhängande lästid en masse. För Franzens sätt att skriva är kompakt och ibland när jag blinkat för hastigt har jag missat något viktigt och fått läsa om. Trådarna i boken var så många att jag ville ha alltsammans nära, aktuellt.
Franzen har en berättarteknik som tar oss fram och tillbaka i tiden från olika perspektiv, i huvudsak Patty, Walter och Joeys. Det är en studie av mänskliga drivkrafter och det komplexa samspelet mellan människor, mellan föräldrar och barn, mellan älskande och gifta par. Franzen lyckas fånga hur det osagda och outlevda följer människorna i åratal, hur vi sårar dem som står oss närmst och hur kärlekens komplexa maktkamp skapar dynamiken som gör den levande. Studien är så noggrann och levade att jag tror att självaste Émile Zola skulle le förnöjt om han haft möjlighet att läsa den.
Boken har hyllats för sin skildring av den amerikanska medelklassen och för den som tycker att det låter spännande eller tycker om att följa politiskt spel finns det även rikligt av detta att läsa om i Frihet. Bokens titel är givetvis ingen slump. Karaktärerna i boken har var för sig en bitterljuv relation till just frihet. Mot slutet av romanen har exempelvis Walter en känsla av att "inte vara ämnad för ett liv i frihet och fredlöst hjältemod, av att behöva en mer buttert och ihärdigt missnöjd situation att kämpa mot och skapa en tillvaro inom." Friheten är inte alltid den fristad vi drömt om, tycks Franzen mena.
När jag läst klart Frihet har jag känslan av att jag varit med om något stort, att jag vill läsa boken igen, analysera den i detalj och se om det finns mer att förstå. Kanske har jag i sådana fall också förstått mig själv, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar