söndag 28 oktober 2012

Singoalla och romantikmättnaden

 
Romantiken är förmodligen litteraturhistoriens svulstigaste epok, det är mycket av allt: kärlek, hat, hämnd, sorg, naturmystik och dramatiska landskap. När det kommer till romantiska berättelser läser jag nog egentligen helst skräckromantik à la Edgar Allen Poe och E.T.A Hoffman, men denna gång har jag läst en av de svenska romantiska klassikerna, Singoalla.

Viktor Rydbergs "älsklingsbarn" Singoalla publicerades första gången 1857, men reviderades 1865 och fick ett lyckligt slut (även om detta slut är ganska olyckligt det också) istället för den sorgliga upplösning som erbjöds i första utgåvan. Denna senare version fick också illustrationer Carl Larsson.

I Singoalla möter vi riddaren Erland som förälskar sig i zigenarkvinnan Singoalla och de svär varandra trohet, trots att de båda är bortlovade till andra. Givetvis blir det svårt för de unga tu att leva tillsammans och [spoiler alert] efter många turer hit och dit har Erland dödat sin och Singoallas utomäktenskapliga son, Sorgbarn, halva kungariket har dött i pesten och Singoalla och Erland har skiljts åt för alltid. Motivet känner vi väl igen från tidigare berättelser som Pyramus och Thisbe eller Romeo och Julia.

Singoalla är i allt en typisk berättelse från romantiken och kärleken mellan Erland och Singoalla är som i sagorna - trånande, stor, obeveklig:

"Så träffar han Singoalla hvarje afton under den höga
granen kullens topp, medan skymningen smyger mellan sko-
gens stammar. De tala i början mycket med hvarandra, och
leka såsom barn den gröna stranden; det finnes ingen vac-
ker flicka jorden, utom du, säger Erland till Singoalla, och
hon svarar glad: ack, tycker du det? Innan jag gick hit, speg-
lade jag mig i en stilla källa, för att se, om du kunde finna
mig behaglig.
Men småningom blifva begge mer tystlåtna; hellre än
att tala älska de att skåda i hvarandras ögon, och de kunna
detta i trots af skymningen, ty de äro hvarandra nära och
linda sina armar, den ene kring den andras hals. blickarne
kyssas, trånar äfven mun till mun, och snart mötas läpparna
i långa kyssar, som en gång värma och svalka som
en gång släcka och alstra blyga oförstådda begär."
Berättelsen om Erland och Singoalla är dramatisk, välskriven och utan tvivel ett tidsdokument (inte minst Rydbergs rasofräscha porträtt av zigenare). När boken var utläst ville jag ta mig för pannan och ropa något smäktande, sen kände jag den, romantikmättnaden. Det är lätt att förstå realisternas sug efter verklighet efter att ha vältrat sig i romantikens känslokult en stund. Om du har en e-boksläsare och behöver mer sentimentalitet i ditt liv kan du emellertid läsa Singoalla gratis via Litteraturbanken.


Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...