Jag sa att jag inte skulle läsa något under juldagarna, men det var visst ljug för igår läste jag ut Himlen börjar här av Jandy Nelson. Jag har lät flera fantastiska ungdomsromaner på sistone (Pojkarna, Här ligger jag och blöder) men jag undrar om Himlen börjar här inte är den finaste, finaste jag läst. Det började med att Lisa läste boken och blev förtjust. Jag tänkte att den kunde vara något för ungdomarna i skolan (och mig själv, förstås). My oh my, visst var det så.
Himlen börjar här utspelar sig i Clover i närheten av San Fransisco och handlar om sjuttonåriga Lennie. I början av boken förstår vi att hennes syster Bailey plötsligt och oväntat dött av en hjärtinfarkt och Himlen börjar här berättar Lennies berättelse om hur det är att vara den som är kvar, att hantera den ofattbara sorgen och möta den stora kärleken samtidigt. Men det är också en bok om att inte våga ta plats, att stå i skuggan av sitt syskon, att älska böcker (Lennie är exempelvis smått besatt av Svindlande höjder), att sakna föräldrar, att vara sjutton år.
Det finns en otrolig värme och humor i boken samtidigt som läsaren lever sig in i den bottenlösa sorgen som Lennie känner. Dessutom finns det flera underbara personporträtt som lite grand gör boken: den excentriska blomstertokiga mormodern som bara målar gröna kvinnor, morbror Big som varit gift fler gånger än någon kan räkna och som röker marijuana för jämnan (gärna uppkrupen i ett träd). Och den musikaliska familjen Fontaine och de tre bröderna med ögonfransar så länga att ögonen inte stängs utan bara klipper, klipp klipp.
Himlen börjar här är en UNDERBAR bok. En berättelse att läsa och bli varm i hela hjärtat av.
2 kommentarer:
Amen, jag kan inte släppa att ingen av er minns att jag tipsade om denna på förra Editmötet. Visserligen hade jag barnet med mig och boktipsandet blev väl därför inte helt lyckat (glömde visst bort hälften när jag vandrade runt med en bebis i famnen). Men jag läste ju till och med upp en av dikterna i boken! Jaja. Nu har ni ju läst den i alla fall. Det är ju bra.
Jamen, just det! Jag minns det svagt nu. Det måste räknas som ett av dina sämre boktips ändå. Kanske det enda du någonsin gjort? Jag minns att du läste en dikt, men fastnade inte alls för boken. Tänkte att det verkade vara romantisk smörja. Skönt att se att allt du talar om inte förvandlas till guld trots allt. Det gör dig mer mänsklig.
Skicka en kommentar