Frances (del 3)

När jag behöver en injektion läslust är inget som en fin serieroman och den finaste jag läst i år är utan tvivel Frances.

Frances (del 3) var allt jag önskade mig, ett värdigt avslut på del 1 och 2 som jag tidigare skrivit om här.

Att Joanna Hellgren kan måla så många streck i en bild fascinerar mig oändligt. Likaså är berättelsens fåordighet en lisa för en som annars läser i högt tempo. Den här romanen kommer jag att komma tillbaka till igen.

LÄS nu, bara. Gör det.

Utgivningsår: 2012
Förlag: Ordfront
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Veckans ord: paketlycka

Paketlycka är att få Christin Ljungqvists nya bok Fågelbarn hem i brevlådan när man (läs: jag) är i lite allmänt behov av något stärkande. Tack Gilla för den fina presenten!

Författarkväll med Books & Dreams

Jag var i måndags inbjuden till Books & Dreams författarkväll där Jonas Hassen Khemiri, Jenny Åkervall, Elsa Billgren, Michael Nyqvist, Catharina Ingelman-Sundberg och Gunilla Bergensten berättade om sina senaste böcker och sina författarskap.

Förutom goodiebagen var behållningen av kvällen utan tvivel Jonas Hassen Khemiri. Karln sa så många kloka saker att jag vill spara hans ord i kinesiska lyckokakor eller skriva ut dem och klistra upp på citattavlan (jag visserligen inte äger).

Bland annat sa Khemiri att det är taskigt mot boken att läsa den när man inte är på humör för den, och han beskrev att Jag ringer mina bröder är en bok om hur det är att leva i andras blickar. Khemiri framhöll att det är de korta, förtätade romanerna som stannar kvar och lyfte fram Aura av Carlos Fuentes och Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist som personliga favoriter. De knappar jag in i önskelistan genast.

Eftersom ingenting varar

Om du aldrig någonsin kommer tillbaka, har jag hunnit ge dig tillräckligt med kärlek? Har jag tagit mig tillräckligt med tid för att se på dig, lyssna på dig, se dig växa, förundras över dig? Har du fått tillräckligt med klappar på kinden, tillräckligt med pussar? Har vi skrattat tillräckligt tillsammans? Bara ingen har gjort dig illa.

Jag gråter en nästan bottenlös gråt när jag läser Laurence Tardieus kortroman Eftersom ingenting varar. Om det är moderskärleken som värker eller om det är Tardieus förmåga att skildra mänsklig sorg, förtvivlan och försoning som berör mig törs jag inte svara på, men det kan kvitta. Eftersom ingenting varar är en brutal käftsmäll som väcker mig ur vardagsledan, får mig att sluta bry mig om gråvintern och gnälla om hög arbetsbelastning, en roman som ropar åt mig att ta vara på min tid med dem jag älskar.

Geneviève och Vincent har förlorat sin dotter Clara när hon var åtta år, flickan försvinner och hittas aldrig. I början av romanen förstår vi att paret efter Claras försvinnande gått skilda vägar, men att de nu ska mötas igen efter femton år isär. Vi får också veta att Geneviève är döende.

Berättelsen skildras ur bådas perspektiv i tre separata kapitel, genom Vincents tankar i nutid och Genevièves dagbok från tiden då Clara försvann. Det sista kapitlet skildrar parets återförening. Romanens storhet är hur Tardieu fångar sorgen och försoningen i ett vackert och avskalat språk:

Kanske har du tänkt att jag under de här sista åren har "sörjt färdigt", som man säger. För att du, du kanske har vunnit slaget över smärtan. Men jag har inte ens fört striden. Jag har inte haft modet. Jag har nöjt mig med att leva med min smärta, som med en oönskad följeslagare som man är tvungen att bo ihop med. Jag har aldrig accepterat. Aldrig. För mig är hon fortfarande levande någonstans. Vi har förlorat henne, men hon har inte förlorat.

Eftersom ingenting varar lyckas skildra styrkan och storheten i försoning och mänskliga möten. Mitt i sorgen är det VACKERT. Just detta berör mig allra mest när jag läser. En roman med en handling som den i Eftersom ingenting varar kräver en författare med tillgång till orden som kan rymma stora mänskliga känslor utan att banalisera och skapa schabloner. Laurance Tardieu har orden.  

Förlag: Oppenheim (recensionsex.)
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus, Adlibris eller Fritz Ståhl

Borttappad

Under en lunch på stan läste jag Shaun Tans Borttappad och det var en fin påminnelse om att jag borde lyfta blicken och se mig omkring emellanåt.

Kanske genast.

Men bland skatterna i Tans universum är Tales from outer suburbia fortfarande min absoluta favorit ändå.

Mina mest lästa inlägg

Vilka är dina populäraste inlägg? Denna söndag betraktar jag mina tre mest lästa inlägg i bloggens historia och fascineras.

Min recension av Femtio nyanser av honom har till dags dato har visats 1202 gånger (and countning). Suget efter att läsa om denna roman verkar omättligt. Jag noterar också att många vill läsa om vilken läsplatta man ska välja. Att marknaden för läsplattor ÄR svår att sondera är jag den första att skriva under på. Mest förvånande på topp-tre-listan är emellertid att mitt inlägg om Jenny Hellströms mönsterbok Sy! Från hood till skjortklänning fått så många läsare. Antingen är suget efter mönsterböcker större än jag inbillar mig, eller så är det väldigt många som gillar Hellström lika mycket som jag.

Det här är bloggens mest populära inlägg:
Femtio nyanser av honom
Vilken läsplatta ska jag välja?
Jag saknar dig, Jenny

Råd från bokmässeveteranerna

Som bloggambassadör för Bokmässan i Göteborg i september 2013 tar jag givetvis mitt uppdrag på största allvar.

När ambassadörerna träffades för första gången i Göteborg i mitten av februari fick jag lära mig bokmässeveteranernas knep. Några av dem i alla fall. Det är bara lite drygt ett halvår kvar till själva mässan, gott folk, alltså måste tipsen omsättas i praktik.

Råd 1: Skaffa knapp att ha på dig på Bokmässan så att andra bokbloggare känner igen dig på avstånd. 

Check! Fixade den här stiliga knappen (45 mm) via Fat Statement för 10 kr + frakt. Blev mycket nöjd med resultatet.

Råd 2: Ordna visitkort att dela ut till förlag och bokbloggare på Bokmässan eller när helst andan faller på. 

Någon som har bra tips om hur visitkorten ska se ut och var jag skaffar mig dem?

Bilderna är i varje fall fina

Efter att ha läst om mina och makens gamla Elsa Beskow-böcker Tomtebobarnen, Sagan om Gnällmåns och Hattstugan kan jag konstatera att det faktiskt hänt en del med könsrollerna och synen på barn i det här landet sedan mitten av 1900-talet. Eller vad säger du?

 

  

 

För gammal för Wallflower

Stephen Chboskys The perks of being a wallflower (1999) eller Wallflower som den kommit att heta i den svenska översättningen har väl i det närmaste blivit en kultbok, men jag inser att jag borde läst den när den kom ut, inte när jag blivit 30+.

Boken handlar om Charlie som nyss börjat high school och skriver brev till en för läsaren okänd adressat, där han berättar om sådant han grubblar över. Vi förstår ganska snabbt att Charlie är en wallflower, en person som iakttar, snarare än deltar.

Efter att ha läst ut Wallflower förstår jag varför den blivit omtyckt. Charlie är en person att tycka om. Hans strapatser och grubblerier har både skärpa och naivitet, vilket gör honom väldigt charmig.

För egen del blir Wallflower lite utav en axelryckning. Jag tror dessvärre att jag blivit för gammal för Charlie. Emellanåt tänker jag att språket i boken är för barnsligt för en fjortonåring, men det är kanske precis vad det inte är. Hade jag läst boken när jag gick på högstadiet hade jag förmodligen storgillat den. Nu tänker jag, likt en tant i galoscher, att jag har blivit allergisk mot den typ av psykologiska förklaringsmodeller som boken erbjuder (jag tänker på slutet och hur det förklarar varför Charlie är som han är).

Kort och gott: Det är nog dags för mig att bita i en mustig, svårläst roman i Hc-hyllan nu så att jag slutar gnälla.

Förlag: Gilla böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013 på svenska
Köp den, exempelvis på Bokus, Fritz Ståhl eller Adlibirs

Tre reafynd

Jag har varit i Skåne några dagar, hälsat på familjen, lärt dottern att paket i plural heter pakeitor och visat henne hur våren ser ut. Vid sidan av dessa äventyr gick jag också på bokrean. Jag VET att jag tidigare gnällt om att jag tappat köplusten, men missnöjet gick helt enkelt över när jag spankulerat omkring på Akademibokhandeln i Lund ett slag. Så kan det också gå.

De litterära skatter som fick följa med hem från rean var Emma Adbåges Lenis Olle, Albert Camus Främlingen och Älskaren av Marguerite Duras. Alltihop för mindre än tvåhundra riksdaler. Gott så.

Frances (del 1 & 2)

Om det finns en genre för varje berättelse är det uppenbart att Joanna Hellgrens berättelse om Frances ska berättas som en serieroman.

Hellgrens vackra, lågmälda bilder berättar mer än ord och dialogerna är få, bilderna får mestadels tala för sig själva. Hon utnyttjar tecknandets potential och berättarkraft så väldigt fint. Det är som om jag får betrakta lite på håll vad som händer, jag skrivs aldrig på näsan och måste ta mig tid att läsa långsamt.

Frances är en trilogi och i första delen har den lilla flickan Frances just förlorat sin pappa under oklara omständigheter och flyttat in med sin faster i staden. I andra delen får vi veta mer om Frances föräldrar och om hennes försök att passa in i sin nya verklighet hos fastern. I del tre hoppas jag att mer av Frances bakgrund ska nystas upp och att hon ska finna sin vrå i världen.

Jag blev sugen på att läsa om Frances efter att Marcusbiblioteket hyllat Frances (del 1 och 2) och efter att Kristina Lindquist på DN hyllat Frances (del 3). Nu sällar jag mig till hyllarskaran: del 3 är redan beställd.

Förlag: Galago
Utgivningsår: 2009, 2010
Köp dem, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Jag ringer mina bröder

Våra grundläggande uppfattningar om världen och om oss själva styr våra observationer och tolkningar så att vi hela tiden får dem bekräftade. Om jag exempelvis har bilden av att världen är orättvis och full av förtryck så kommer jag ständigt att hitta nya exempel på det. Detta fenomen kallas psykologisk konservatism.

När jag läser Jonas Hassen Khemiri Jag ringer mina bröder tänker jag att det är en studie i psykologisk konservatism och bilden av invandrare. Huvudpersonen Amors bild av sig själv verkar många gånger lika psykologiskt konservativ som omgivningens, tycks Khemiri vilja säga.

Khemiri belyser och leker med bilden av vad en invandrare är genom att skildra den unge invandrarkillen Amor och människor i hans närhet. Berättelsen tar avstamp i terrordådet på Drottninggatan och beskriver hur Amor hanterar det faktum att terroristen var invandrare som han. 

Att lyssna på när Hamadi Khemiri läser Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder kan jag varmt rekommendera. Hamadis inlevelse när han läser dialogerna mellan Amor och vännen Shavi är utan motstycke. Berättelsen var snabblyssnad och tänkvärd.

Utgivningsår: 2012

Förlag: Bonnier Audio

Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Semesterläsning

Mellan Stockholm och Lund finns lästid. Jag har hittat den!

Pocketshops svårsålda

Facebookuppdatering från en vän till mig vittnar om att Pocketshops säljknep verkar lyckade:

"För två veckor sedan kunde jag inte motstå en hylla i Pocketbokhandeln - den var märkt "Svårsålt". Lysande säljknep! Nu har jag njutit i två veckor av Jorge Luis Borges och Ludvig Igra. Snart dags för en ny raid!"

Vårt bedrägliga självbiografiska minne

Det vi minns om oss själva och att vi gjort behöver verkligen inte vara sant och de livshändelser vi uppfattar som viktiga i våra liv är kulturellt betingade.

I januarinumret av Modern Psykologi finns en intressant artikel om självbiografier och deras sanningshalt i relation till vårt minne och minnets uppbyggnad. LÄS! Artikeln heter  "Här är ditt liv" och är skriven av Nils Pennlert.

I artikeln förklarar Mikael Johansson, professor i psykologi vid Lunds universitet (och min före detta psykologilärare på universitetet, faktiskt) att varje gång vi minns något förändras minnet. Exempelvis är det så att varje gång vi plockar fram ett minne binder vi om det, alltså skapar nya kopplingar till minnet. Är vi ledsna när vi minns något kan vi exempelvis binda in dessa känslor med minnet.

Det självbiografiska minnet verkar också vara en kulturell skapelse. De händelser vi minns som viktiga finns inskrivna i vårt life script, vårt livsmanuskript, vars ramar skapas redan i barndomen där olika händelser (den första kyssen, studenten, giftermål) förväntas hända.

Litteraturvetaren Ingrid Elam gör också jämförelser av självbiografier från antiken till idag i artikeln och beskriver likheterna mellan självbiografier från olika tider. Exempel på motiv som återkommer är mannens första ensamma tid i storstaden eller författaren som återvänder till barndomshemmet för att röja upp efter att ena föräldern dött eller hur kvinnor måste avvisa de befintliga föreställningarna om hur en kvinna ska vara innan de kan hitta sitt eget jag.

Du som planerar att ge ut en självbiografi har alltså en del att tänka på. 

Vi måste tala om Divergent

Efter att ha läst ut Divergent känner jag mig blåst på konfekten. Jag hade väntat mig MER. Alla verkar älska boken, vad är det jag har missat?

Hanna Fahl skrev i DN 24/11 2012 om Divergent på ett sätt som gjorde mig väldigt sugen att läsa. Jag hade hört om Divergent förut, men efter Fahls krönika bestämde jag mig för att boken skulle läsas å det snaraste:

Veronica Roths ”Divergent”, som nyligen kommit på svenska, har en oväntat komplex huvudperson i Tris, tonårig avvikare i en värld där mänskligheten i unga år delas in i en av fem personlighetskategorier och därefter lever sitt liv utifrån strikt kontrollerade ideal. Tris är ”divergent”, och passar inte in i någon av grupperna. Men hennes fritänkande är inte, som klichén påbjuder, någon stor gåva. Det gör henne snarare osympatiskt oberäknelig, och Roth låter Tris ljuga, döda, våndas och såra.

Efter att ha läst ut Divergent känner jag mig emellertid lite lurad. Jag hade väntat mig MER. Tris ljuger, våndas och sårar, ja, men så värst komplex och oberäknelig tycker jag inte att hon är. Däremot är hennes tonårsvåndor klyschiga och hennes konstanta bitande i läppen väldigt irriterande (kunde varit Anastasia Steele, för guds skull). Jag vet inte om det är ett jante-komplex jag bär på, men detta att Tris verkar vara bra på allt, fastän hon själv mest tycker att hon är liten och osäker, skaver.

Handlingen känns i stort väldigt förutsägbar (mängden tjechovska gevär*, gott folk!) och jag saknar miljöbeskrivningar. Handlingen är istället inriktad på olika prövningar för huvudkaraktären och de rullar på boken igenom. Berättelsen är dialogrik och fylld med tankegångarna av typen: Jag vill göra det här, eller nej, jag vill inte. Nä, nu måste jag sluta vela, jag ska visa alla att jag inte är en mes. Jag gör det. Det blir tröttsamt efter ett tag.

Divergent är sina brister till trots en spännande ungdomsroman. De sista femtio sidorna blir det riktigt bladvändarspännande och jag sträckläser. Det är synd att storyn paketerats som den gjort. Med något mer fördjupad intrig och fylligare omkringberättelse (Falangerna? Vad finns bakom muren?) hade det varit en riktigt bra bok. 

Vad tyckte du om Divergent?


Förlag: Modernista
Översättning: Katarina Falk
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

*Författaren Tjechov lär ha sagt att "om du hänger en pistol på väggen i första akten, så måste den avfyras i den sista.” Därav begreppet ”Tjechovskt gevär.”

Anna Karenina: varning för moppemustasch

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.” 

Anna Karenina är en av världens mest lästa böcker. Jag har inte läst den, men jag har den i hyllan. Den är tjock. Nu har den filmatiserats ånyo och jag tog mig friheten att se den, fastän jag inte läst. Det var en teatralisk film med Keira Knightly, Aaron Tyler-Johnson och Jude Law i huvudrollerna. Kostymdrama.

Diskussionen om huruvida filmen gör boken rättvisa överlåter jag åt någon annan, men detta att äntligen ha koll på hur Anna Karenina slutar och vad som leder dit, samt översiktskoll på karaktärerna känns förträffligt. En sak som gnager i mig så här i efterhand är dock:

Varför skulle Vronskij tvunget ha en gles moppemustasch i filmen? (Kolla IMDb för bilder). Den var faktiskt otäck. Mest hemskt var scenen då Anna liksom slickar lite erotiskt på mustaschen. Hu! Utan omsvep vill jag deklarera: Det var horribelt.

Eventuellt är min bild av Vronskij för evigt förknippad med en gles mustasch och jag riskerar att, om jag väl läser Anna Karenina, se Knightly och Tyler-Johnson i min inre film istället för de karaktärer jag skulle skapat med min egen fantasi. Så högt är alltså priset för översiktskoll.

Creative Commons-skola för bokbloggare

Fellow bokbloggare!

Books av Joe Schlabotnik (by)

Efter att ha pysslat lite med Creative Commons och Flickr tänkte jag att fler borde få veta hur smart man kan använda andras bilder utan att kränka upphovsrätten och dela sina egna så att de får användas av andra. Vi bokbloggare är ett trevligt gäng, eller hur?

Dina foton du lagt upp på nätet via Instagram eller Flickr kan du dela under en Creative Commons-licens. På så vis kan andra använda dem. Det fina är också att du kan använda bilder på din blogg som andra tagit om du bara följer licensen. Att använda en CC-licens är enkelt. Kolla in filmen nedan hur man gör, om du vill veta mer.


I min fotoström på Flickr (Fabulerat) finns bilder från min vardag. I huvudsak föreställer de bokomslag, gatukonst och Stockholm. Bilderna jag tagit får du använda och redigera för ickekommersiella syften om du hänvisar till att det är jag som tagit dem. De delas enligt licensen by nc sa.

För att ger ett litet smakprov på allt fint som finns att använda via Flickr och Creative Commons kan du gå in här för att se bilder på böcker som du får använd på din blogg om du vill eller här för att kolla på gatukonst.


Över och ut,
Josefin

Kaninhjärta

Många är de som hyllat Christin Ljungqvists Kaninhjärta. Eftersom den utspelar sig i Göteborg fick den följa med på min bokresa dit och jag sträckläste den första kvällen.

Kaninhjärta handlar om enäggstvillingarna Mary och Anne, som lever nära och genom varandra. Tillsammans utgör de ett medium där Mary lånar ut sin röst och Anne lyssnar. Under ett sommarlov dras de in i jakten på en försvunnen flicka, något som vi redan i romanens början misstänker kommer leda till Marys död. Det är kusligt och otäckt mitt i berättelsens sommarvärme. I sättet att berätta finns en klarsyn och en självklarhet. Bildspråket är fantastiskt:

Anne förändrades under dessa dagar, förhårdnades och förvreds och hetsades av Mary och sommarens klarblå, glödande himlar. /.../ Mary förändrades också, det gick att se en förtvivlan som förtunnade henne och gjorde hennes redan så stora, blå ögon större, som hål, som gropar rakt in i en längtan efter ro.

Handlingen är mörk och drivs oundvikligen framåt mot lösningen vi anar inte kommer vara enkel och given. Jag är inte mörkrädd, men jag fick gåshud när läste. Så här ska en rysare skrivas.

Uppföljaren, Fågelbarn, kommer ut i mars. Läs mer om den på Christin Ljungqvists blogg.

Och så, några personliga hälsningar:
Aspudds-Lisa: ENÄGGSTVILLINGAR, du måste läsa!
Dr Ljungberg: KASTELLGATAN, du måste läsa!

Förlag: Gilla Förlag
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris. Bokrea!

Veckans boktips för lärare: svårsmälta klassiker

Brott och straff av cwasteson (by)

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij är kanske sinnebilden av en tjock, kreddig (tung och svårläst) klassiker.  Varför i hela fridens namn ska dagens gymnasieungdomar läsa den och andra klassiker, undrar ni nu. Här kommer fyra argument och en personlig förklaring till varför:

1. Klassiker är ofta nyckelverk i litteraturhistorien. Med hjälp av att läsa dem och genom att undersöka idéströmningar i tiden kan vi förstå varför litteraturen utvecklats som den gjort. Genom att försöka begripa varför människor skrev som de gjorde förr kan vi utveckla redskap att förstå varför vi skriver och vill läsa det vi gör nu. Vad säger det om oss som lever nu att vi gärna läser deckare, skräck och "sanna historier", exempelvis?

2. De av litteraturhistoriens nyckelverk som har motiv eller budskap vi känner igen oss i eller som kan intressera människor i olika tider blir klassiker. Hade klassikerna inte haft ett läsvärde överhuvudtaget hade de inte överlevt som klassiker.

3. Nyckelverken läses av många inom världens kulturelit bara utifrån det faktum att de är nyckelverk och att det därför finns en slags konsensus kring att detta är bra litteratur. Med det kommer också ett värde i sig: att läsa och förstå vad det är som många tycker är bra. Sedan behöver du som läsare naturligtvis inte själv tycka att det är bra. Att förkasta en klassiker innan du läst den ger dig däremot låg trovärdighet i en diskussion om bra och dålig litteratur.

4. Klassiker är påfallande ofta romaner som går att läsa på flera nivåer, alltså en mer komplex litteratur. Att få läsa en komplex roman kan utmana och utveckla läsvana läsare till att upptäcka och älska fler typer av litteratur. Vägen dit kan vara snårig, det är inte så lätt att veta att det finns komplexa romaner eller hur man läser dem. I detta finns en utmaning som en del av oss växer av.

Min kärleksförklaring till Brott och straff
Första gången jag läste Brott och straff var jag sjutton år och hade Inger Alfvéns Elefantens öga och Jan Guillous Ondskan som största läsupplevelser hittills. Mina föräldrar är inte akademiker, men läser en hel del. Hemma i bokhyllan fanns Bra böckers utgivning från sjuttiotalet (Clownen Jac!), Mankelldeckare och annat lättsmält. Ingen kreddig litteratur fanns, så när på en (oläst) Strindbergutgåva.

Jag har en ivrig svensklärare att tacka för min kärlek till mer komplex litteratur. När hon stack Brott och straff i handen på mig och sa: "Jag tycker att du ska läsa den här" blev jag STOLT. Jag ville läsa, ville förstå, ville veta mer. Så jag läste. Och växte. (Är inte till fullo säker på att jag förstått däremot, men det är en annan sak).

Bibliotekarier jag träffat har ondgjort sig över lärarnas iver för klassiker. Att vi dödar lusten till läsandet med att pracka på ungdomarna tunga, svårlästa böcker. Varje läsresa är individuell förstås, men precis som det gäller att hitta rätt bok till en läsovan person behöver några utmanas i sitt läsande. En hårfin balansgång, JA, men ändock.

På samma sätt som vi vurmar för att väcka läslusten hos de elever som aldrig läser tycker jag att vi ska våga utmana lässtarka elever med en komplex klassiker. Kommentarer på det?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Veckans boktips för lärare: Som bloggambassadör för Bokmässan 2013 har jag fokus på litteratur för lärare. Varje vecka delar jag med mig av mina bästa tips i något som jag (föga originellt) kallar Veckans boktips för lärare. Har du ett tips jag borde ta del av eller om vill läsa vad andra rekommenderar, klicka dig vidare till gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community, eller lämna en kommentar här nedanför.

Brev till Anna H

A hard days work av Kalexanderson (by nc sa)

Anna Hallberg!

I Boklördag i DN 23 februari skrev du om begreppet roman. Du är orolig att begreppet ska bli urvattnat, eftersom den lite mer svårlästa romanen ofta har kommit att kallas poesi. Du skriver:

Vad som händer när man skyfflar över icke-traditionella romaner till poesifacket, är att det spänningsfält som är kreativt och utvecklande för prosan, försvagas. Det gör oss till sämre romanläsare. Mindre nyfikna, mindre engagerade, mindre förmögna att tänka själva. På sikt handlar det om en tömning av romanen som konstform.

Jag vet inte vad det är värt (förmodligen inte jättemycket eftersom jag varken är litteraturkriter eller författare av god litteratur), Anna Hallberg, men jag känner ingen oro. Ingen alls, faktiskt. Någonting med din önskan om att förändra synen på romanen får mig däremot att tänka på sisyfosarbete. Därför vill jag avsluta med att liva upp oss båda en smula med bilden ovan, föreställande en modern Sisyfos.

Allt gott,
Josefin

Bloggare vs. litteraturkritiker

Pssst! Ni missar väl inte Janina Kasteviks intressanta inlägg om barnbokskritik och skillnaden mellan tidningskritiker och bloggare? Väldigt intressant, förstår ni. Innan ni läser ska ni också fråga er själva följande (och svara ärligt): 

• Vem är Maria Gripe? 
• Vet du att det fanns fantasy före Twilight?

Så. Nu är det bara att klicka på länken ovan. Gör't!

Sista boken från Finistère

Jag hade det ju så hjärtans trevligt med Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère i lurarna under januari. Ville ha mer. Så jag kastade mig över Sista boken från Finistère och hoppades på att lulla vidare i samma pion- och luktärtsbubbla som senast. Så blev det emellertid inte.

Precis som omslaget indikerar går det brant utför i Sista boken från Finistère. Huset ska säljas och pionplantorna likaså. Bodil ska ta farväl av allt det fina, de rara grannarna och Madame C. Det småputtriga trädgårdspysslandet är borta och utbytt mot husförsäljningsångest och fluginvasion. Det är inte härligt alls. 

Bodil kan skriva, det kan hon. Uppläsningen är det heller inget fel på. Att jag inte gillar boken beror enbart på att jag vill ha mer av det där TREVLIGA. Det fann jag helt enkelt inte i Sista boken från Finistère. Tant pis, som fransmännen säger.

Utgivningsår: 2008
Uppläsare: Bodil Malmsten herself
Förlag: Bonnier Audio
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Hundvakten

En fri och ledig Maggan i skogen på landet november 2012.

Hundvakten skulle kunna vara titeln på en rysare eller feelgood-roman. I detta fall är det emellertid namnet på ett blogginlägg och inget annat.

I julas fick hundvakten som dagligen vallar vår Magga Jandy Nelsons Himlen börjar här i julklapp av oss. På juldagen fick jag ett sms där dagmatten deklarerade att boken var utläst och mycket omtyckt. Hade jag kanske fler boktips?

Nu levererar jag tips på löpande band och hundvakten läser och gillar. Så väldigt, väldigt fint. Känslan av att jag kanske gör lite nytta (läsfrämjande!) samtidigt som att jag känner mig så himla bra på att hitta lyckade boktips är riktigt angenäm. Jag känner mig så VIKTIG. Sanningen är väl emellertid att det är väldigt enkelt att boktipsa till någon med samma smak som jag själv. Eftersom hon dessutom inte verkar ha läst alla de bästa böckerna jag läst är det ännu enklare. Lyckan i att ha hittat denna någon är i varje fall stor, som att höra årets första koltrast, ungefär.

Hur allvarligt är det?

Bläddrade i några bokrea-kataloger och konstaterade att jag inte var så värst sugen på någon av böckerna. Känner inget habegär. Jag har ingen köplust alls. Går det över? Måste jag läggas in?

Var det bra så?

Lena Anderssons Var det bra så? är årets Stockholm läser-bok. Andersson tar ofta ut svängarna i sina kolumner i DN och kan hända att jag tyckt att hon var lite jobbig, bitter, gnällig. Inte nödvändigtvis för att jag tyckt att hon har fel, mer för att de får mig att vilja tjura likt eleverna jag hade på högstadiet och säga: ORKA. Men, det säger förmodligen mer om mig än om Lena Andersson. Jag hade alltså på fjortisvis bestämt mig för att inte läsa Var det bra så?

Att bete sig som en tonåring när man är vuxen är sällan något bra, inte heller denna gång. Tack vare bibliotekets färgglada Stockholm läser-kampanj blev det ändå så att jag gav Andersson ett försök. Tankarna efteråt var:

a) Vad lättläst!
b) Vilket bra förord.
c) Det här var en härligt osentimental och icke-geggig uppväxtskildring.
d) Jag vill åka till Tensta.
e) Undrar om det är bättre, sämre eller bara annorlunda i dagens skola jämfört med den som Andersson beskriver. Det lutar åt det senare.
f) Det här är en bok många av mina gymnasieelever skulle tycka om att läsa.

Vill du hellre följa med i vad Göteborg läser ska du hänga på Enligt O och och dagarna går som läser Sophie Elkans John Hall.

Okej, elva var optimistiskt

Jag åkte på bokresa, träffade bloggambassadörer, badade badkar, såg bio och vandrade genom ett regngrått Göteborg. Det var fint. På allmän begäran kommer här listan över vad som faktiskt blev läst av de elva böcker som fick följa med.

Böcker
Divergent av Veronica Roth  Påbörjad!
Kaninhjärta av Christin Ljungqvist Utläst!
Wallflower av Stephen Chbosky
Frances, del 1
Frances, del 2

E-böcker i läsplattan:
Var det bra så? av Lena Andersson Utläst! 
Värdinnan av Fjodor Dostojevskij
Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu

Ljudböcker i telefonen:
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri Utläst!
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell
Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten Utläst!

Summa summarum: 4 böcker utlästa och en halvläst (av elva). Det tycker jag är med beröm godkänt. Jag ger mig själv A i bokreseläsande (klapp-klapp på egen axel). Utöver detta har jag lärt mig massor om knappar och visitkort, Gothia Towers nya spa-satsning och bokmässegrundarna Conny och Bertil. Vill du läsa mer om det kan du läsa The Book Pond eller Boktjuvens inlägg, där finns också en och annan bild på mig och de andra ambassadörerna (både framifrån och bakifrån) för den som suktar efter sådana.

Glimtar av en bokresa (del 2)

Vad är BRA litteratur?

Bokbloggosfären är för det mesta småputtrig, hyllande  och omfamnande, men nu har det hettat till minsann och vi har kommit till pudelns kärna: vad är BRA respektive DÅLIG litteratur. Mina vänner som är skilsmässobarn brukar skruva på sig när vi blir oense, men jag gillar friktionen. Där det skaver måste vi ta ställning, reflektera, diskutera. Jag lär mig i diskussionen och mötet med andra åsikter.

Fört skrev Bokhoran Johanna L inlägget Jag tycker så, faktiskt. Enligt O kom efter med Vad är egentligen dåligt? och Okej, lite snobbig är jag. Idag levererade Boktjuven svaret 50 nyanser av bokmobbing. Det må vara en storm i ett vattenglas, men vilken härlig storm det är. De gamla romarna sa: De gustibus non est disputandum, vilket ungefär betyder att man inte ska bråka om smaksaker. Håll då i åtanke att de levde för flera tusen år sedan, så det kan omöjligt stämma.

Jag vill givetvis tycka till själv i denna fråga och instämmer med Boktjuven att  "det som hybris att upplyfta sin egen smak till allmängiltig." Smaken är subjektiv och kontextberoende. Mina elever får ibland skriva en uppsats i slutet av årskurs tre på gymnasiet om vad som är bra litteratur. Det brukar komma 32 kloka svar som beskriver att det vi uppfattat som bra litteratur förändrats genom litteraturhistorien och att det jag uppfattar som bra nu är beroende av vem jag är och den tid jag lever i.

Jag tycker att deckare är en förkastlig genre i det att de allt som oftast porträtterar psykiskt sjuka på ett stigmatiserande sätt. Jag värdesätter klassiker eftersom dessa nyckelverk ger mig förståelse för litteraturens utveckling. Vilket för övrigt också är anledningen till att jag tycker att kultureliten ska ha koll på dem. Chick-lit är banalt. Jag förstår mig inte på karaktärerna och intresserar mig inte för deras förehavanden, medan fantasy och diskbänksrealism ger mig verklighetsflykt och möjlighet att känna igen mig. Det tycker jag om.

Din smak säger mer om DIG än om böckerna du läser. Det är min fasta övertygelse.

Glimtar av en bokresa (del 1)

 

Packlista

Okej gott folk, nu åker jag på boknördig semester (även kallat den introverta boknördens julafton) till Göteborg. ENSAM. Med på resan följer en blandning av gammalt och nytt, ungt och gammalt, sorgligt och feelgood, realistiskt och dystopiskt, kort och långt. Känner mig mycket nöjd med upplägget och redo på alla sätt och vis. Håller tummarna för badkar på rummet och tänker att det borde vara okej att ensamdricka rödvin när det är boksemester. Fellow bloggambassadörer: vi ses på söndag. Här kommer packlistan:

Böcker

Divergent av Veronica Roth
Kaninhjärta av Christin Ljungqvist
Wallflower av Stephen Chbosky
Frances, del 1
Frances, del 2

E-böcker i läsplattan:

Var det bra så? av Lena Andersson
Värdinnan av Fjodor Dostojevskij
Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu

Ljudböcker i telefonen:

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell
Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten

Böcker som utspelar sig i S:t Petersburg?

Nu är det klart. I april följer jag med nio elever som läser ryska och deras lärare till S:t Petersburg. Vilken ynnest! (Fast i smyg är jag lite skraj. Ryssland, alltså. Stort.)

Tänker att litteraturen är mitt bästa sätt att närma mig det främmande och ladda upp inför resan. Dostojevskijs Brott och straff är förmodligen den mest kända romanen från staden och den kan jag utan och innan, men jag skulle gärna läsa något nyskrivet också. Har ni fler tips om böcker som utspelar sig i S:t Petersburg?

Priset på vatten i Finistère

I sisådär en månad har jag haft Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère som sällskap på mina turer runt Riddarfjärden och på promenaden till och från jobbet.

Att lyssna på Bodil Malmsten berätta om sitt Finistère, om sina pionodlingar, rosor och luktärtsplantor och om kampen mot mullvadarna som hotar förstöra hennes trädgård var oväntat härligt. En kontrast mot isskylan, gråvädret och snöslasket i januari-Stockholm var det, en energiinjektion. 

Boken handlar om Malmstens första tid i Frankrike efter att hon tröttnat på Sverige och det liv hon levde här. Hon ville odla sin trädgård (precis som Candide). Boken är emellertid påhittad, understryker författarjaget med emfas. Bokens jag är inte Bodil och om det som händer i boken överensstämmer med verkligheten är det bara slump, säger hon. Listigt.  

Priset på vatten i Finistère handlar om hur det var att skriva Priset på vatten i Finistère. Den handlar också om att våga bryta upp, om att vara författare, om far- och morföräldrars avtryck, om kulturkrockar och inte minst: om kärleken till trädgårdsodling. Associationsbanorna är många och ibland oväntade. Malmsten sjunger en liten visa emellanåt och övar sin franska medan jag lyssnar.

Det förvånar mig att Priset på vatten i Finistère var min kopp te. Det närmsta jag kommit trädgårdsodling är en balkongkaprifol med mjöldagg. Jag när inga trädgårdsdrömmar whatsoever och har väl inte jättemycket gemensamt med en femtiofemårig kvinna som flyttat utomlands. Ändå var det så väldans TREVLIGT att lyssna på Bodil Malmsten berätta om sitt (fiktiva) liv, skulle kunna göra det en månad till. Jag kanske rent av gör det.

Lyssna på boken, exempelvis via Storytel eller köp den som ljudbok via Bokus eller Adlibris.

Det där som nästan kväver dig

Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling Det där som nästan kväver dig är så fin att det gör ont i mig. Ngozi Adichies sätt att skildra brottstycken ur människors liv ger mig ett spektrum av livsöden vars väv berättar mer om det moderna Nigeria och mötet mellan västerländsk och afrikansk kultur än något jag tidigare läst.

Jag har inte läst En halv gul sol, Ngozi Adichies succéroman, men i den här novellsamlingen visar hon att hon är en författare som behärskar olika sätt att skriva, att hon kan ge röst åt olika slags berättelser. Det imponerar.

En novell som fortfarande gnager i mig är En privat angelägenhet där den unga kvinnan Chika räddas undan ett gatuupplopp av en främmande kvinna. Genom glimtar av verkligheten bortom den övergivna butikslokalen där de tagit skydd ser jag motsättningarna mellan hausa-muslimer och det kristna igbo-folket, gatuvåldets obarmhärtiga brutalitet och smärtan i att förlora ett barn, en syster eller en vän.

Det där som nästan kväver dig är novellberättande när det är som bäst och för egen del skriver jag upp En halv gul sol på min önskelista genast (eller ska jag börja med Lila hibiskus?).

Förlag: Bonnier pocket
Översättning: Ragnar Strömberg
Originaltitel: The Thing Around Your Neck
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Postmodernistisk patafysik var det visst. Jag kallar det trams.

DN:s litteraturkritiker Jonas Thente hyllade 100 noveller av Joakim Pirinen i sin recension. Jag tyckte att det lät spännande med illustrerade noveller och införskaffade ett exemplar. Snyggt inbunden var den och förväntningarna höga. 

Efter att ha läst fem av de hundra novellerna känner jag emellertid FÖRVIRRING och tänker: Vad i hela fridens namn ÄR det här? Spretiga, hårda teckningar ackompanjerar fragmentariskt klotter om Gonki, Saggitaurus Glem och Klotfågeln. För att nämna några. Ord som röv, bolinopsis-kammanet och blindorm skymtar förbi. Vad jag förstår är det någon slags poesi jag läser, men jag får ändå känslan av att Pirinen sparat texter och bilder han skapat när han gick på mellanstadiet och nu helt friskt driver med kultureliten genom att publicera alltsammans som ett konstärligt mästerverk. Förmodligen är det jag som inte begriper någonting, eller så är Thente grundlurad.

När Thente försöker kategorisera novellerna skriver han: 

Om vi skall försöka placera de här pirinellerna i en sorts tradition – annat än telefonklottrets – så får vi greppa över hela den modernistiska och postmodernistiska traditionen. De mer aparta aspekterna av surrealismen, den svenska konkretismen och den franska patafysiken finns förstås med som förstareferenser.

Jag kostar på mig att kategorisera på mitt eget vis genom att säga: 100 noveller av Joakim Pirinen är rena rama tramset. 

Ge mig fler e-böcker!

Jag har insett att jag gärna läst fler av mina böcker på läsplatta än vad som är möjligt. Har fått smak på det smidiga formatet och att det är så enkelt att anteckna. Lite besviken över att klassiker som Mästaren och Margerita eller facklitteratur som Synligt lärande för lärare inte finns som e-böcker, exempelvis. Därför blev jag glad som en speleman (för de är glada rackare, de där) när jag läste att Bonnier ger ut 1000 nya e-böcker, bland annat klassiker.

Efter att ha ögnat igenom listan kan jag konstatera att favoriter som Maria Gripe, Selma Lagerlöf, Amanda Hellberg och George R. R. Martin finns som e-böcker redan nu. Men, Bonnier, Natur och Kultur, och ni andra: Mer facklitteratur i e-boksformat vill vi ha! Facklitteratur är klockren e-media eftersom sådana böcker sällan är bokhylleböcker och eftersom man gärna vill anteckna medan man läser. Dessutom har vi ofta ett här-och-nu-behov av facklitteratur, vilket e-boken skulle kunna tillfredsställa med några knapptryck. Ni fixar, vi läser, okej?

Tittut

Förväntansfull teaterbesökare och blivande kulturtant
med teaterprogrammet redo i jackfickan.

Tvååringen och jag gick på Dockteatern Tittut för att se Dollans dagis häromdagen och det var bannemig så fint och härligt alltsammans att jag blev alldeles lycklig. Dottern också, tror jag bestämt. Från teaterfoajéns saftservering till föreställningens slut var besöket en succé. Kräsnare teaterpublik än femtio ungar i trotsåldern får man nog leta efter och ändå var det idel entusiasm och stora ögon i publiken. Låt oss enas om att eldsjälar som bedriver kultur för barn på barns villkor borde få guldstjärnor alla dagar. Okej?

Mästaren och Margarita

Att läsa Mästaren och Margarita är som att läsa Gogols noveller, Alice i Underlandet, Bibeln och Kafka på stranden av Murakami samtidigt, och sedan spela upp alltsammans som film i regi av David Lynch. Det är kusligt, absurt och tänkvärt, allt på en gång. Det är inte den typen av roman där man identifierar sig med karaktärerna, sörjer och gläds med dem, utan snarare en sådan där läsningen i sig är ett nöje och karaktärerna bara en del av ett större pussel.

På golvet bakom Varenuchas fåtölj korsade två skuggor varandra, den ena tät och svart, den andra svagare och gråaktigare. Skuggan från ryggstödet och stolens smäckra ben syntes tydligt på golvet men ovanför ryggstödet fanns ingen skugga av Varenuchas huvud,  och på samma sätt fanns det ingen skugga av förvaltningschefens fötter under stolsbenen. >>Han kastar inte någon skugga!<< ropade Rimskij i ett tyst, förtvivlat skrik.

Mästaren och Margarita utspelar sig i det postrevolutionära Sovjet. Romanen har kallats kultbok och det är inte svårt att förstå varför. På en nivå är berättelsen en helgalen saga med talande katter, svart magi och minst sagt udda karaktärer. På en djupare nivå är romanen en bitsk satir där det finns stora likheter mellan Bulgakovs liv och Mästarens i romanen. Helheten blir onekligen ett litterärt äventyr och jag är övertygad om att boken håller för omläsning både en och två och tre gånger.

Råd till dig (exempelvis Bokdivisionen och Boktjuven) som vill läsa Mästaren och Margarita:

• Håll koll på karaktärerna i romanen genom att göra en namnlista eller skriva ut den här. Det är svårt det här med att ryssarna har tre namn och utöver det ofta en titel och ett smeknamn. Det blir fort rörigt.
• Läs Norstedts utgåva med Amanda Svenssons förord. Ett mycket bra förord, förstår ni.

Förlag: Norstedts

Översättning: Lars Erik Blomqvist

Antal sidor: 525

Köp boken, exempelvis hos Bokus eller Adlibris

The perk of being a blogging boknörd

perk  

(noun) informal an advantage or extra thing, such as money or goods, which you are given because of your job.

Tack Gilla Förlag, ser mycket fram emot läsningen!

En bok om film

Pssst! Du missar väl inte Veckans boktips för lärare? Denna vecka tipsar jag om en ypperlig bok om FILM på lärarbloggen jag har tillsammans med min kollega Malin: Samtal mellan två lärare. Kolla in!

-------------------------------------------------
Veckans boktips för lärare: Som bloggambassadör för Bokmässan 2013 har jag fokus på litteratur för lärare. Varje vecka delar jag med mig av mina bästa tips i något som jag kallar Veckans boktips för lärare här eller på min lärarblogg Samtal mellan två lärare. Har du ett tips jag borde ta del av eller om vill läsa vad andra rekommenderar, klicka dig vidare till gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community, eller lämna en kommentar här nedanför.

En alldeles särskild läsupplevlese

Jag har en flik med läsupplevelser här på bloggen och jag har dyrt och heligt lovat att berätta något om var och en av böckerna på listan. Det är en brokig lista, det är det. Sedan tidigare har jag skrivit något om Kärlekens historia, Kafka på stranden, Picasso valde också Kristinehamn, Radhusdisco och Mats kamp. Vill du läsa om varför de var stora läsupplevelser för mig kan du titta här.

Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen fick någorlunda fina recensioner när den kom ut, men den kunde fått usla recensioner, jag hade läst den ändå. När jag såg hennes (ovanliga) namn i tidningen mindes jag hennes bror som jag kände en gång. Christoffer skrev dikter till mig som jag fortfarande har kvar. När han tragiskt omkom i en bilolycka i Skottland fanns bara stor och svart sorg. Jag minns hur vår historielärare grät som ett barn och att förlusten förlamade oss den våren.

Carolines roman är uppenbart självbiografisk, även om huvudpersonen heter Erika och hennes bror John. Jag läser Naturen som en uppgörelse med Christoffers död. Fragment av förr och nu blandas i berättelsen och språket är poetiskt avskalat, vackert. Jag tänker att boken måste varit så svår att skriva. Erika är ingen alltigenom sympatisk person, inte John heller. Genom den vuxna Erikas ögon ser vi tillbaka på barnet och den ungas sorg och ser hur minnet av förlusten och bilden av oss själva lämnar spår genom livet.

Det är märkligt att läsa om något jag delvis upplevt i verkligheten ur en annan människas perspektiv, i en roman. Naturen har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och är utan tvivel en av mina största läsupplevelser någonsin.

Utgivningsår: 2009
Förlag: Bokförlaget Atlas
Köp den, exempelvis hos Bokus eller Adlibris
-------------------------------------------------------------
LÄSUPPLEVELSER: Det finns mängder av bra böcker, inte alla blir stora läsupplevelser. I läsupplevelsen finns kontexten, bokens sätt att lära mig något nytt där och då utifrån den jag är. En del böcker som jag inte skulle tycka var något särskilt nu, var stora läsupplevelser en gång. Läsupplevelserna jag samlat här på bloggen är min litterära historia, i oordning, samlade för att jag ska minnas dem alla.

Husfrid - en fallstudie

När man fått upp ögonen för serieromaner är det svårt att hålla sig ifrån dem. En roman som ofta nämns som måste-läsning i denna genre är Husfrid - en tragikomisk familjeberättelse av Alison Bechdel. När jag var på biblioteket senast stod den plötsligt där och ville följa med mig hem och så fick det bli.

I Husfrid försöker Bechdel kartlägga vad som ledde fram till faderns oväntade självmord. Genom att se tillbaka på barndomen försöker hon lägga pusslet som ska beskriva den hon är och varför fadern var som han var. Det är ingen smetig uppväxtskildring, tvärtom. Husfrid är en intelligent och (precis som titeln förklarar) tragikomisk berättelse som försöker förstå snarare än älta. Med intellektuella referenser till Camus, Joyce och Fitzgerald gör Alison Bechdel paralleller till sitt eget liv och i hennes sökande kan vi känna igen oss själva.

Är man det minsta intresserad av Freud är det dessutom intressant att läsa romanen med psykodynamiska glasögon. Faktum är att romanen lätt skulle kunna läsas och analyseras som en fallstudie.
  
- Paus för psykologikollegor att anteckna titeln -

Det är inte svårt att förstå varför Husfrid framhålls som en viktig serieroman, den är intelligent och välskriven. Måste-läsning, indeed.

Förlag: Galago
Utgivningsår: 2009
Köp den, exempelvis via Bokus, Adlibris eller Bokbörsen

Frances, Frances, Frances

Marcusbiblioteket hyllar Frances (del 1 och 2). Kristina Lindquist på DN hyllar Frances (del 3). Jag lägger till serietriologin av Joanna Hellgren på önskelistan, så får vi se om jag hyllar den också vad det lider.

Mina bästa feelgood-tips

Min vän Malin skrev så här till mig:

Jag skulle behöva ett boktips. Jag ska lyxa till det och på spa med min barndomsväninna. Vi ska vara där två nätter och två dagar. Härligt. Jag har då tänkt lägga bort alla mina favoritböcker - de pedagogiska böckerna samt allt digitalt och ägna mig åt läsning av annat slag - alltså underhållning och feelgood och total avkoppling- inga intellektuella utmaningar önskas. Har du någon bok i den genren att rekommendera? 

Vilken ära! Självklart hjälper jag dig med det här, Malin. Här kommer mina bästa tips i genren feelgood, lättåtkomligt och spa-vänligt. Klicka på länkarna så kan du läsa mer om var och en av dem. Ni som läser detta och har andra tips, fyll gärna på i kommentarsfältet.

Böcker som är roliga, tänkvärda och snabblästa
Medicinen av Hans Koppel
Doppler av Erlend Loe
När börjar det riktiga livet? av Fredrik Lindström
Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman

Böcker som gör dig varm i hjärtat (och kanske får dig att gråta en skvätt) 
Himlen börjar här av Jandy Nelson
Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper
Tales from outer suburbia av Shaun Tan
Liten parlör för älskande David Levithan  
En man som heter Ove av Fredrik Backman   
Ju fortare jag går, desto mindre är jag av Kjersti Annesdatter Skomsvold
En tid för mirakel av Karen Thompson Walker (Jag VET att du skulle tycka om den här väldigt mycket, men kanske är den inte tillräckligt feelgood för spa, men lättåtkomlig och snabbläst och oändligt tänkvärd).

Ha en förträfflig spa-helg, min vän!

My ideal bookshelf

Verkar inte den här fin, så säg?

Jag saknar dig, Jenny.

I min ungdom älskade jag Jenny Hellströms kläder och när hennes företag gick i konkurs sörjde jag. De kjolar och tröjor jag haft har jag älskat till döds och det enda som återstår av hennes kollektion i min garderob är en halsduk.

I söndagens DN kom jag att läsa att Hellström är aktuell med en bok: Sy! Från hood till skjortklänning där hon delar med sig av sina bästa mönster. Hade jag haft större tålamod och sömnadstalang hade jag tagit mig an hennes tips omedelbart. Nu kan det hända att jag skaffar boken ändå av nostalgiska skäl och halsduken dammar jag av genast.

Förlag: Natur och Kultur
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.