Dagens ord: perniciös

Hittade en anteckning från Easter Parade angående ordet perniciös. Vår huvudperson Emily tycker att sjuttonhundratalsromaner är perniciöst tråkiga, det vill säga livsfarliga.

Sjuttonhundratalet må ha en del tråkiga romaner på sitt samvete, men Candide kan ju verkligen inte räknas in i alla fall. Rousseaus Bekännelser däremot, den boken dödade mig nästan i tristess, så där ger jag Emily helt rätt.

Främmande kultur, here I come

Har börjat på en bok från en främmande kultur, Allt går sönder av Chinua Achebe. Frivilligt. Man skulle kunna tro att det är mitt annars konstanta vältrande i västerländsk 2000-talslitteratur som på något sätt skapat en längtan efter något nytt. Men ingalunda. Drivkraften är ren och skär nyfikenhet. I retrospekt kan jag konstatera att tre faktorer lett fram till mitt bokval.

1. Boken fanns med i Peter Boxalls lista med 1001 böcker att läsa innan jag dör.

2. Min goda vän Maja hade läst boken och tipsade att den var bra. Annorlunda.

3. Sedan var det incidenten med 50 Cent, musikern. Han ville ju ha Things fall apart som titel på sin kommande film, men Achebe stämde honom. När 50 Cent erbjöd 1 miljon dollar för titeln tog han det som en förolämpning och sa att titeln inte var till salu för en miljard. Dollar. Det verkar således vara gott gry i karln, det får man ändå säga.

Så. En Peter, en Maja och 50 Cent senare sitter jag med Achebe i min hand. Jag antar att även jag måste sänka garden ibland och släppa in något nytt.

Pixiboken för vuxna är en fin liten sak

Hittade de små novellhäftena från Novellix i min lokala bokhandel på Bysistorget och började med att införskaffa och läsa Jens Liljestrands "Sandhamn".

För dryga 30 riksdaler fick jag en stund på Sandhamn mitt i sommaren. Inte alls tokigt. Faktum är att jag stordiggar konceptet med pixiböcker för vuxna, tänk er själva: en tråkig bussresa, en kaffe i solen, i telefonkö till Försäkringskassan + ett novellhäfte = förgylld vardag. (Min man civilingenjören sliter kanske sitt hår nu över det lite slarviga användandet av matematiska tecken. Förlåt Johan.)

För läsotåliga som jag, som gärna vill prestera, vill bli klara och komma till poängen är ju noveller fenomenala. Nu hinner jag läsa i lugn och ro, fundera i lugn och ro och det har bara gått trekvart. Perfekt.

Och själva novellen då? Jo, riktigt klipsk. Gillar! Relationen mellan huvudpersonen Puma, en tennisspelare på dekis och hans dotter Martina ger mig något att tänka på. Och slutet öppnar för tolkning både för den hoppfulle och den som vill köra Puma i skiten.

Fabulerat i Lärarnas tidning!

Rocky och manligheten

Rocky. Jag skulle vilja gilla Rocky. Jag menar, det är ju Södermalm och Stockholm, ett nutidsporträtt i serieform. Problemet är väl lite grand att det aldrig är roligt. Och för att sticka ut hakan ett litet stycke så skulle jag vilja säga att det är en väldigt manlig serie vi talar om. Jag kan inte relatera.

Min man gillar Rocky, klipper ut små strippar och sparar. Skrattar förnöjt. Häromdagen kom han hem med en seriestrip som han trodde att jag skulle gilla. Ni ser den här ovan. Och jo ÄNTLIGEN drog jag lite på smilbanden. Det var inget jätteskratt, men ändå. Jag gillade Rocky. Även en blind höna kan hitta ett korn. Jodå.

Nobelpriset 2011

Tranströmer, alltså. Det kan jag leva med.

Dagens ord: palimpsest

En femma till den som har koll på ordet palimpsest. Har du?

I Vad jag älskade kommenterar konsthistorikern Leo Hertzberg en serie konstverk och säger att varje enskilt verk blev en tjock palimpsest av läsbar och oläsbar text, alltså en tjock handskrift vars text bortskrapats och ersatts med ny. Fint ord, men det blir nog svårt att få in det naturligt i en vanlig mening är jag rädd. Det dräller ju inte av palimpsester precis.

Vad jag (inte) älskade

Jag började på Vad jag älskade av Siri Hustvedt och kan inte förmå mig själv att fortsätta läsa. Det är absolut inte dåligt, men kanske en smula för mustigt för min smak. Porträttgalleriet verkar enormt och så är det, ehm, präktigt. "Vid det laget hade Erica och jag varit tillsammans i mer än fem år, och jag tänkte mig ofta vårt äktenskap som ett enda långt samtal." Nämen, vad fint för dem!

Jag tyckte mycket om Sorgesång, men det lockar mig inte att läsa om konsthistorikern Leo Hertzberg. Trots att det är en relationsroman. Trots att den utspelar sig i New York. Trots att jag är helt såld på paret Hustvedt-Auster och allt Brooklynmysigt de producerar. Kanske blir det Vad jag älskade en annan gång, men definitivt inte nu.

Tillbaka till New York

Efter New York-skildringen Easter Parade gjorde jag en liten avstickare till Välkommen till den här världen, men nu är det New York som gäller igen. Siri Hustvedt, jag hoppas att Vad jag älskade är så bra som alla säger.

Underbart neurotiska karaktärer och ett språk i en klass för sig

Välkommen till den här världen är nog precis så märklig som jag föreställt mig. Huvudpersonerna är en neurotisk nagelbitande Greta; konstnären Simon som är besatt av Wuthering heights och tänker i diktform; Claus som närmast kan beskrivas som en vuxen man med koncentrationssvårigheter. De tre udda karaktärerna i Amanda Svenssons triangeldrama lever nära, men når aldrig riktigt fram till varandra. Åtminstone inte till en början.

Språket känner jag igen från Hey Dolly. De som inte står ut med alternativ stavning, talspråk och ofullständiga meningar göre sig icke besvär. Tempot är högt, texten fragmentarisk och till en början känns berättelsen spretig. Att läsa känns som att slungas i en centrifug. När boken når sitt slut faller oväntade bitar på plats och små detaljer plockas upp och får ny betydelse.

"Det finns en tid på dygnet när tågen inte går. Hopparna stannar hemma, väntar och förbereder sej. Tar på sej finkostymen, putsar skorna, vattenkamning och lösögonfransar. Sötvattenspärlor, klackring, näsduk med broderat monogram. Ett tjockbottnat glas och en iskub. En smäktande tango på skivspelaren, kanske en sista tanke på en kyss i regnet i Salamanca eller en nyfödd bebis skrynkliga ansikte. Sen slår klockan fem på morgonen och de lämnar sina hus."

Den här berättelsen är en roman om ung kärlek, om relationer och vänskap. Samtidigt är den helt klart något annat. Den är ful och vacker på samma gång, något i den skaver och ropar på uppmärksamhet, petar på mig. Jag är full av beundran för Amanda Svensson, det krävs mod för att skriva en bok som Välkommen till den här världen. Men, vem har det om inte hon?

Starstruck

Jag fick just ett mejl av Marcus Picasso valde också Kristinehamn Grahn. Det var så coolt att jag nästan dog en smula. Ja, det var det.

Åh, Birro, nu sitter du i klistret

Jag tycker om dig, Marcus Birro, men nu sitter du allt i klistret. KD?! Sparken från jobbet på TV4?! Skriv på heltid istället, det kanske blir knapert men det blir nog bra. Bättre. Och så har du ju På spåret. Där är du ju kung. Okej?

Tre nobelpristagare, om jag fick välja.

Inspirerad av Lyrans Noblesser har jag funderat en stund över årets Nobelpris i litteratur. I år vore det uppfriskande med en Nobelpristagare jag redan läst, tycker jag. Därför tänker jag mig någon av följande tre:

1. Haruki Murakami. Ett föga originellt val om man får tro BraOdds.com, men det är ju en författare i nobelklass. Kafka på stranden är genialisk och Fågeln som vrider upp världen likaså. Murakami kan som ingen annan skapa suggestiva världar som skuggar det mänskliga psykets irrvägar. Det är vackert, skrämmande och alltid intressant.

2. Alice Munro. Hon nämns ofta i nobelprissammanhang och JA, hon förtjänar ett pris. Munro skriver vackra, välskrivna noveller om mänskliga relationer. Noveller är ofta styvmoderligt behandlade; de förtjänar bättre. Läs För mycket lycka och se vad du själv tycker.

3. Amos Oz. Ge gossen ett pris någon gång! Inte minst för att ge oss gymnasielärare möjligheten att gratis ge bort en bok skriven av en nobelpristagare. Amos Oz Hur man botar en fanatiker delas ju ut gratis varje år via Teskedsorden.

På torsdag den 6 oktober kl. 13 får vi veta om kommittén har tagit vara på mina intressen eller inte.

Berörd av Blanche och Marie

Jag har hållit mig borta från historiska romaner och Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist är den första på mycket länge. Boken berättar en del av den tidiga psykologins historia, det borde väl vara något för mig?

Blanche var den kände psykiatrikern Charcots favoritpatient på sinnesjukhuset Salpêtrière och det sägs att de var förälskade i varandra. Hon hävdar själv att hon orsakade hans död. Efter Charcots död blir Blanche av med sina hysteriska anfall och börjar arbeta för den då ännu okända Marie Curie. Hon kom att hjälpa henne med hennes experiment med radium, vilket gjorde att hon fick amputera bort sina lemmar, en i taget tills hon dog av sviterna från all strålning hon utsatts för. P. O Enquist berättar historien om Blanche och Marie, utifrån Blanches fragmentariska och bitvis poetiska anteckningar.

Jag känner mig berörd av boken. Av Blanches oerhört tragiska öde, där hon mot slutet av sitt liv ligger och ruttnar utan armar och ben i en trälåda, medan hon tänker tillbaka på Charcot och kärleken till honom; Av den otroliga kvinnan Marie Curie, upptäckten av radium, Nobelprisen och hur hon rakryggad åkte till Stockholm och hämtade sitt andra pris, trots att Nobelkommittén uttryckligen bad henne att stanna hemma, eftersom hon hade en affär med en gift man; Av bilden av dåtidens psykiatriska vård på det ohyggliga sinnessjukhuset Salpêtrière där tusentals kvinnor låstes in: "Det var det övre avrundade skiktet i denna tragiska och komiska samling av sex tusen grå skuggor som mumlande, skrikande eller gråtande med långsamma rörelser, likt paddor, rörde sig genom de nedsmutsade gångarna och rummen, mellan dessa metertjocka murar, eller ute på de trånga öppna platserna i villrådiga grupper."

Boken är mörk. Kärlek står i centrum, men runt den finns sorg, död och förruttnelse. En roman kan belysa och ge liv åt historien, det är tydligt. P.O Enquists kommentarer vittnar om att han både äcklas av och beundrar kvinnorna han beskriver. För egen del blir jag ledsen i själ och hjärta när jag läser, mot slutet skumläser jag för att jag inte orkar ta in mer. "Men de måste ju båda haft en föreställning om vad kärlek borde vara. Var det inte så? För helvete, det måste ju varit så."

Litteraturgourmanden tipsar

En litteraturgourmand jag känner tipsade mig om två författare som skriver noveller i samma stil som Easter Parade. Låter onekligen lovande. Noveller! Amerika! Lorrie Moore och Amy Hempel hamnar högt upp på önskelistan.

Sveland vs. Kjöller

I DN kan du nu följa höstens feministiska catfight mellan Maria Happy Happy Sveland och Hanne I huvudet på en mamma Kjöller. Mycket underhållande! Jag har aldrig känt mig som en Bitterfitta, och med risk för att Sveland skulle säga att jag är lurad och FÖRTRYCKT, så lägger jag min röst på Kjöller.

Vägen till att älska 1800-talsromaner går via 91:an Karlsson och tantsnusk

Ibland suckas det i skolvärlden över att dagens ungdomar bara vill läsa snaskig litteratur, typ BOATS (based on a true story). Varför gillar ungdomarna inte Pappa Goriot och Brott och straff? Har de ingen smak och vett, de små liven?! Mitt en suck vred jag därför tillbaka tiden och funderade på min egen väg mot kärleken till 1800-talsromanerna och Murakami.

Liten
Jag hade turen att ha en mamma som läste för mig varje kväll och tog mig till biblioteket en gång i veckan. Majas alafabet och Historien om Någon var favoriter. So far ganska pretto, alltså.

Lite större
Jag var lässvag på lågstadiet. Fick gå på stödsvenska. Tyckte att det var kämpigt med de tjocka böckerna på mellanstadiet. Men Tordyveln flyger i skymningen var magisk och Kulla-Gulla. Läste Fem-böckerna. Jag kunde cirkulera i timmar (!) inne på Bokia i Karlskrona medan jag tummade på vilken Fem-bok jag skulle välja härnäst, alltmedan mina föräldrar gjorde stan. Fastnade aldrig för Kitty eller tvillingböckerna som annars var poppis. Av någon outgrundlig anledning läste jag stora mängder 91:an Karlsson.

Tonåring
Ingången till vuxenlitteraturen gick via Virginia Andrews. Känner ni till henne? Hon verkar inte så poppis längre, men det är väl alla BOATS som konkurrerat ut henne. Böckerna är en slags modernare tantsnusk. Intrigerna! Det var råttgift, incest, inlåsning på vinden och hemliga syskon. Och på omslagen fanns vackra ledsna människor. Sen kom BOATS. Inte utan min dotter och Ondskan var stora läsupplevelser.

På högstadiet konsumerade jag allt av Mankell. Jag tyckte att han var genialisk. Den femte kvinnan var otroligt bra. Jag hoppade över chic-lit, har väl fortfarande bara läst Bridget Jones dagbok i den genren egentligen. Jag är kanske ingen riktig chic.

Vuxen

Jaha, och där kunde det kanske slutat. Men Mankell-böckerna skulle väl ta slut någon gång, förstås. Men ingången till den mer avancerade litteraturen gick via Brott och straff (applåder). Min gymnasielärare gav oss varsin 1800-talsroman och Dostojevskijs tegelsten blev min. Jag var ambitiös, ville ha bra betyg. Pluggade mycket. Så jag läste och blev... förförd. Jag tyckte att den var så intressant. Att en klassiker kunde vara så bra. Och handla om ett mord! Kanske var det också där och då som mitt intresse för psykologin vaknade. Fast det är nog mer en efterhandskonstruktion, är jag rädd. Och sedan ville jag bli svensklärare och läste litteraturvetenskap och blev förförd många gånger igen (av böcker då, alltså). Resten är historia. Eller, nej. Det finns faktiskt en viktig hållpunkt till.

På mitt första gymnasielärarjobb fanns det en briljant bibliotekarie som kunde få mig sugen på att läsa det mesta. Ibland stoppade hon boktips i mitt fack. Jag skulle säga att hon öppna dörren till ungdomsromanerna och att hon ruskade liv i min då ganska svala läshunger. Fortfarande vet jag ingen som kan presentera böcker som Beatrice.

Slutkläm
Jaha, vart vill jag komma med mitt resonemang då? Jo, i varje BOATS-läsare bor ett potentiellt Dostojevskijfan och nog är det så att vi lärare och bibliotekarier kan visa vägen till vidare läsning. Dagens ungdom har nog smak och vett, de vet bara inte om det än.

En bit av det stora äpplet

Easter Parade är en sådan bok jag aldrig själv hade valt, men som det visade sig att jag verkligen tyckte om. Ja, kanske till och med behövde. Tack Lisa för boktipset!

Det finns något i Richard Yates berättarstil, ett svagt vemod och ett avskalat betraktande med glimten i ögat som gör att jag läser vidare. "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa."  

Easter Parade utspelar sig i New York under mitten av nittonhundratalet och det är väl ingen skräll att det är just nu, i denna Mad Men-era som Yates böcker översatts till svenska (trots att Easter Parade kom ut redan 1976). Richard Yates mest kända roman är för övrigt Revolutionary Road, också den en New York-skildring som dessutom blivit film med Leonardo di Caprio i huvudrollen.

Det är inget särdeles spektakulärt med systrarna Grimes liv, eller i alla fall skildras det inte så. Inga större sensationer passerar. Men det är också det som är poängen. Det är inte chic-lit som man kan luras att tro av bokens omslag. Den vackra och sprudlande Sarah gifter sig och får barn tidigt och flyttar från staden till landet, men blir alltmer lik sin alkoholiserade och inskränkta mamma. Lillasyster Emily, den plattbröstade och nervösa, lyckas väl med sina studier och får jobb som copywriter i NY, men lyckas aldrig riktigt finna kärleken.

Det är inte så mycket handlingen som språket och porträtten i romanen som gör den bra. Någonting påminner mig om Breakfast at Tiffany's. Och genom hela boken seglar känslan och dofterna av New York och femtiotal. Dialogerna är smarta och människoödena gjorda med fingertoppskänsla. Jag tycker att jag känner Emily, att hon borde bjuda in mig till sin lägenhet i Greenwich och att vi borde prata igenom allt som blev fel över en drink eller två.

När jag läst klart vill jag tillbaka till New York, eller åtminstone läsa något av Paul Auster eller Siri Hustvedt bara för att behålla känslan. Och jag vill helt klart läsa mer av Richard Yates.

Trygghetsnarkomani och lyckliga slut

Var nyss på Bio Rio och såg den fina lilla filmen Kärlek i Normandie. Två saker slog mig i biomörkret:

1. Det är alldeles för få lyckliga slut i film nuförtiden. Som om det vore för simpelt. Det är mest nattsvart realism överallt. Men världen är redan full av realism och en hel del ångest. Och nu har jag sett Apflickorna, Winter's bone och Dog tooth och jag känner liksom att det räcker. Det är bra så. Min ångestkvot är full. Nu vill jag ha lyckliga slut, både i böcker och film. Tack.

2. David Eberhard har banne mig rätt när han säger att vi svenskar är ett trygghetsknarkande folk. I Kärlek i Normandie finns en scen där huvudpersonen, som inte sett sin åttaåriga son på två år eftersom hon suttit i fängelse, mer eller mindre tvingar sonen med sig på cykel. Jag hinner tänka att herregudhanharjuingencykelhjälm. Det finns många andra saker som hade varit mer adekvata att tänka kan jag tycka, så här i efterhand. Men jag tänkte på cykelhjälmen.

Och, JA, se filmen. Den har ett lyckligt slut och är precis så höstputtrig och småkärv som vi vill ha våra franska filmer, även om filmens början kan verka vara i kärvaste laget. Och med vi, menar jag jag ju. Men det finns ju fler som jag.

Hal skinnsoffa?

Hej, du som sökte på hal skinnsoffa och hamnade här. Det kanske inte var en bokblogg du sökte, men ändå. Hej hej!

På tal om Leif GW

Häromdagen kom jag och en god vän att diskutera Leif GW Persson, att ingen av oss läst hans böcker men att det fanns en gnutta... nyfikenhet. Hur skriver karln egentligen? Han är ju akademiker, men med rötterna i myllan och han har onekligen tillgång till intressant material att bygga en kriminalroman på. Om något borde ju hans kriminalromaner vara trovärdiga i alla fall, kan tyckas.

Och sedan, som om världen ville att jag skulle tänka ännu mer på Leif, så dök det upp en intervju med honom i DN i helgen. En mycket intressant intervju dessutom. Naken. Och vips är Leif GW Persson min idol. Eller, inte riktigt. Men han fascinerar mig. Det är något med den där bufflige mannens sätt att beskriva sina känslor. Jag måste ta mig i kragen och läsa någon av hans böcker.

Ett frö till kulturtant

Jag gjorde kulturtantstestet i GP, och känner mig ganska nöjd med svaret. "Du har ett litet frö i dig. Ett frö som, om det skyddas från solen av många tyglager och får näring från grönt te och rödvin, kan gro, växa och göra dig till en riktig kulturtant. Men det är långt dit. om du vill skynda på processen kan du skaffa en axellång, silvergrå pagefrisyr - och en ny sjal." Grönt te, någon?

Wordfeud

"Har inte DU Wordfeud?!" Nä, det kanske jag inte har. Varför, kan man undra. Okej, så här är det. Jag älskar ord. Jag älskar Alfapet. Jag älskar min iPhone. Det vet ni. Men, jag är också dataspelsmissbrukare och har svårt med prestigeförluster. Jag måste alltså låta bli. Annars skulle dottern aldrig mer få lagad mat och själv skulle jag gå omkring i morgonrock med flottigt hår för jämnan. Kanske skulle jag också börja röka gula Blend. Jag skulle i varje fall vara besatt av Wordfeud om jag började. Det är liksom lite för bra för att vara sant, det där spelet.

Fyra snygga

En snygg bok är ofta en bra bra bok. Här är fyra snygga jag vill ha.


Främlingen av Albert Camus. En klassiker om psykets irrvägar. Jag har läst den förr, men saknar den i hyllan.
The Great Gatsby av F Scott Fitzgerald. Den store Gatsby är inte den man tror. En bok om att leva upp till andras förväntningar. En doktor jag känner lånade mitt ex och har inte lämnat tillbaka den (än). Den här nya utgåvan är dessutom snyggare. Jag är värd den.
Lacrimosa av Eva-Marie Liffner. En nyhet som anspelar på Drottningens juvelsmycke av CJL Almqvist. Älskar Almqvist, kanske också Lacrimosa.
Emma av Jane Austen. En klassiker i nytt fodral à la 70-tal. Den snyggaste Emma jag sett.

PS: Min födelsedag är 8 november.

Surdegen

Jag försöker i skrivande stund att baka ett surdegsbröd. Föga anade jag att det var så helvetiskt svårt. Framförallt är det en begreppsapparat som är - ehrm - ny. Till det kommer en process utan dess like. Kolla in ett helt vanligt surdegsrecept, här från www.bakasurdeg.se. Mina undringar är inom parentes med stora bokstäver i fetstil. Om ni undrar.

Ingredienser
En fördeg (FÖRDEG!?)
500 g Grahamsmjöl
300 g Manitoba cream (VAD ÄR DET HÄR? GRÄDDE? MJÖL? GLASS?!) 
 480 g ljummet vatten
50g rumstemperetat smör
50 g ekologisk honung (VANLIG J-A HONUNG DÅ? DET MÅSTE GÅ LIKA BRA?)
20 g havssalt (VANLIGT SALT, FUNKAR DET?)

Gör så här
Jag brukar göra min fördeg på morgonen, då har den jäst klart till kvällen då det är dags att bearbeta degen. Sedan brukar jag låta degen kalljäsa i kylen över natten och grädda brödet på förmiddagen. Så om man vill grädda sitt bröd på lördag morgon så gör man fördegen på fredag morgon, bearbeta degen på fredag kväll och grädda på lördag förmiddag.

Man kan även byta ut kalljäsningen i kylen mot jäsning i ca 3-7 timmar i rumstemperatur.

Bearbeta degen:
Blanda fördeg, mjöl och vatten.

Kör på låg hastighet i assistenten i 4 min, stäng av assistenten och vila degen i 4 min, kör sedan 4 min på mellan hastighet, vila 4 min igen, tillsätt smör, honung och salt och kör ytterligare 4 min på mellan hastighet. Totalt 12 min bearbetning och 8 min vila. (JAHA, OCH JAG SOM INTE HAR EN ASSISTENT. ÄR DET KÖRT FÖR MIG?)
Smörj en stor plastlåda med 1-2 msk rapsolja.
Tippa i degen och täck med locket eller en handduk. Låt jäsa en timme i rumstemperatur. Vik sedan upp degen från kanterna mot mitten. Sedan ska degen jäsa till dubbel storlek. Endera i kylen i ca 12 - 24 timmar eller rumstemperatur i ca 3-7 timmar. Ju längre degen jäser ju mer smak får brödet. Viktigt att låta degen jäsa till dubbel storlek!

Det här receptet är för fyra mellanstora bröd.

Grädda brödet:
Ta fram degen ur kylen när den jäst klart och låt den stå framme ca en timme innan gräddning.

Sätt in en baksten eller plåt i mitten av ugnen. (JAHA, EN HELT VANLIG BAKSTEN SKA MAN OCKSÅ HA. GÅR DET LIKA BRA MED EN PLÅT?) 
 Sätt på ugnen i god tid, temp, 250 grader.
Med baksten tar det ca en timme för att bli varmt.
Sätt även in en plåt nederst i ugnen.

Vält ur degen på mjölat bord och strö mjöl över degen. Dela i fyra delar och

Lägg på bakplåtspapper och skär några snitt i degen.

Grädda två åt gången i mitten av ugnen på baksten eller en varm plåt.
Lägg in tre isbitar på den nedersta plåten. (ISBITAR?!)

Efter 10 minuter så sänk temperaturen till 230 grader, byt till varmluft om du vill ha lite extra hård yta..

Sätt in en termometer i brödet och grädda till 98 grader. (OOOOOOOOKEJ. TERMOMETER I BRÖDET OCKSÅ. VAD HÄNDE MED LÅT DET BLI BRUNT PÅ YTAN?)
Låt brödet svalna på galler. 

Vi får se hur det går utan baksten, assistent och Manitoba cream och med vanligt salt och vanlig honung. Sur är degen i alla fall, kanske det samma gäller för mig inom kort.

Jag fattar uppenbarligen ingenting

Idag i DN kan jag läsa att Stridsbergs Drömfakulteten är 2000-talets bästa svenska roman. Det är ljug. Jag har försökt läsa Drömfakulteten två gånger, med ytterst dåligt resultat. Och jag tycker annars att jag är en ganska vettig läsare. Inte så att jag måste slå mig själv för bröstet och säga att jag vet bäst, bäst. Men ändå. Jag läser mycket.

Lite får jag känslan av att bara för att Stridsberg har skrivit fragmentariskt, ofta obegripligt och med feministiska inslag, så blir DN-folket alldeles till sig och tänker att det här måste vara stor litteratur och det-är-bäst-att-jag-säger-att-det-är-bra-så-att-ingen-märker-att-jag-ingenting-fattat. Lite som i berättelsen Kejsarens nya kläder ni vet. - "Men han har ju ingenting på sig", ropar barnet. Drömfakulteten är ju dravel, säger jag. 

Ett triangeldrama att längta efter

Jag gillar ju Amanda Svensson. Allt hon skriver är liksom guld och kanske är jag fortfarande lite kär i Dolly i Hey Dolly. Nu vill jag läsa Amanda Svenssons senaste bok Välkommen till den här världen, så klart. Enligt baksidestexten ska boken servera ett spännande triangeldrama. Mmm, triangeldrama. Jag är emellertid tokpank och min köplats på bibblan är 22. Det är alltså fler än jag som gillar fröken Svensson. Damn! Det kunde man ju anat.

Cirkeln tillägnas alla vilsna tonårsjag

Under en underbar höstvecka har jag sträckläst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. I författarnas tack står det att läsa att de tillägnar boken sina tonårsjag och jag förstår varför. Jag önskar att jag läst Cirkeln som finnig och vilsen trettonåring.  

Cirkeln är något så märkligt som en svensk häxroman med magiska riter och tonårsproblem, allt i ett. På ett sätt liknar boken The Breakfast Club, om det händelsevis är någon åttiotalsälskare mer än jag som minns den godbiten till film. Ungdomar som representerar skolans olika typer förs samman av en slump och finner att de har mer gemensamt än de först trott.

Det fina med boken är hur några sinsemellan väldigt olika ungdomarnas vardag och bekymmer blandas med introduktionen av en spännande magisk värld med egna lagar. Jag tror att de flesta som läser kan hitta en karaktär att identifiera sig med. Vanliga tonårsproblem som ätstörningar, acne, utanförskap, längtan efter en riktig vän och äkta kärlek utgör en betydande del av berättelsen, utan att det blir kletigt och nattsvart. Istället är häxvärlden i centrum och ungdomarnas upptäckande av denna värld i fokus.

Jag är en sucker för trovärdiga drivkrafter hos karaktärer och här finns de. Det går exempelvis utan vidare att sympatisera med den mobbade Anna-Karin som plötsligt kan kontrollera andra med sina tankar och missbrukar sin makt för att få känna sig omtyckt. Likaså gråter mitt hjärta lite när Vanessas hjärta krossas då hon möter sin lillebror på dagis och han inte riktigt minns vem hon är.

Jag tror att det skulle vara väldigt roligt att läsa boken med en högstadieklass och diskutera boken löpande utifrån teman som uppväxt och identitet.

Den magiska världen må likna andra magiska världar jag stött på i True Blood och i Harry Potter-böckerna, men det gör inget. Det är spännande från första sidan till sista och jag vill definitivt läsa de följande två delarna i trilogin.

Jag lever och är inte plågad

I min lokaltidning kan jag bland annat läsa att det är en plåga att bo bredvid Skinnarviksberget eftersom ungdomar super sig fulla och festar där var och varannan natt och att en död kvinna påträffats vid Söder mälarstrand. Och nu råkar jag ju bo bredvid Skinnarviksberget och Söder mälarstrand, men jag lever och är inte plågad. Jag har till och med det riktigt gött. Ville mest bara säga det.

Dagens ord: ruelse

Stötte på ordet ruelse i NK-tidningens A till Ö för gentlemän. Tydligen ska ett bra tal skrivas med ruelse, det vill säga djup ånger. Bara så att ni vet.

Utvärderingsexemplar - den kommunanställdes guldkant på tillvaron

Jag var på skolan häromdagen och till min stora glädje upptäckte jag att mitt fack var fullproppat med BÖCKER. Merparten var visserligen böcker jag beställt själv, men ändå. Nu ligger det ett gäng spännande utvärderingsexemplar* och väntar på mig tillsammans med lite annan spännande fortbildningslitteratur, bland annat Relationskompetens i pedagogernas värld som jag valt själv (valet kan kanske ha något att göra med min nyvunna kärlek till Jesper Juul) och en tungviktare från Skolverket om GY11. Nu ska jag läsa och bläddra och drömma om alla roliga lektioner jag ska ha. Det må vara lite beigt, men utvärderingsexemplar är sannerligen den kommunalanställdes guldkant på tillvaron.


*läromedel som förlagen delar ut gratis i utbyte mot att läraren som beställt dem utvärderar dem efter användning.

Lärarlegitimation

"Skolverket har tagit emot din ansökan om lärarlegitimation/förskollärarlegitimation. Ditt ärendenummer är: 3331-2011-003099".

Det finns de som tycker att legitimationen är ett trams, att de redan har en examen och ett jobb och att det är bra så. Jag säger så här: om andra ska ta oss på allvar så måste vi tro på oss själva. Vi måste sträcka på ryggen och i varje por känna att vi är värda mer, inte hymla och sopa under mattan.

Jag har pluggat sex år på universitet och har ett av Sveriges viktigaste jobb. När min lärarlegitimation kommer hem i brevlådan kommer jag att vara stolt.

Bokmässan (ELLER inte i år heller)

Två av mina kollegor ska åka till bokmässan! Jag dör av avundsjuka, det gör jag faktiskt. Okej, föräldraledighet med tid för bokläsning är fint, men tänk det underbara i FYRA dagar med böcker, författare och seminarium. Jag sa det även förra året, men nu säger jag det igen: nästa år är det min tur.

Bloglovin'

Amen, hujedamig! Förmodligen har alla andra fattat att det är smidigt att följa bloggar via bloglovin. Skulle någon händelsevis ha missat, så tipsar jag nu. Enkelt och snabbt kan jag numera se inläggen från mina favvobloggar, både i datorn och i ajfånen och aldrig missa ett enda inlägg. Hej framtid, jag omfanar dig.

Häxromanens tid är nu

Jag lever lyxliv. Sitter ute i höstkrispig luft och lapar solsken med köpkaffe från Skinnarvikskiosken i ena handen och Cirkeln i den andra. Helt rätt tid för häxroman, helt rätt.

Externa examinatorer - JA tack!

Nu haglar de goda förslagen runt skolan. Tidigare i veckan presenterades idén om huvudlärare i varje ämne, med mer ansvar och lön därefter finansierat av statliga pengar. Och nyss läste jag i SvD att skolministern tittar närmare på Centerns förslag om att inför studentexamen med externa examinatorer. JA tack, säger jag. Ska betygssättningen bli riktigt rättvis är detta en utmärkt idé. För egen del skulle jag också tycka att det skulle vara fantastiskt fint att få vara pedagog utan att vara examinator. Vilket lyxigt jobb det skulle vara och vilka förutsättningar det skapas för att få ett fint samarbete med eleverna. Heja!

Fem Lotten-favoriter

Det finns o-e-r-h-ö-r-t mycket barnlitteratur, även för så små barn som Lotten, nu åtta månader. Ganska mycket är tråkigt, särskilt ur ett vuxenperspektiv. Speciellt märkligt tycker jag att det är med böcker utan slut, men det är väl för att jag är en fantasilös vuxen. Lotten gillar när vi läser böcker, men är ganska picky. Här kommer hennes fem-i-topp:

1. Helst vill Lotten läsa Knacka på! om och om igen. Och ju mer vi läser den, desto smartare tycker jag att den är. Diggar den starkt.

2. Det låter bra av Pernilla Gesén har varit populär i flera månader. Kanske för att den innehåller fina, fantasifulla bilder och roliga ljud från ett barns vardag. Speciellt gillar jag "pyyyyyyyyrrlllll" - ljudet av perkolatorn som signalerar att det är frukost. Fint.

3. Av någon outgrundlig anledning gillar Lotten Pino. Speciellt Pinos cirkus. Jag gillar varken Pino eller cirkus, men det verkar inte spela någon roll.

4. Eva Susso och Benjamin Chaud har skrivit några festliga böcker om en familj där det gärna trallas och dansas. Lottens favorit heter Lalo trummar. Det är högt tempo i boken, bilderna fina och stämningen varm. Jag blir glad av att läsa den och Lotten följer ivrigt med.

5. Stina Wirséns figurer är väldigt fina, tycker jag. Framförallt är hennes böcker för lite äldre barn finurliga och vackert ritade. Lotten diggar Hej!. Det är väldigt långt ifrån djupgående litteratur, men för ett barn som nyss lärt sig ordet hej är Hej! rena rama julafton.

Behåll offerkoftan på, Liv!

Prins Charles känsla är något av det intressantaste jag läst på länge. Detta trots, (eller kanske tack vare?) att jag inte håller med Liv Strömquist. Prins Charles känsla är en serieroman och en fyllig sådan. Kanske den första riktiga serieromanen jag läst. Temat är kärlek och i synnerhet kärleken mellan man och kvinna. Med humoristiska exempel från tv-serier, svenskt vardagsliv och västerländskt kulturarv redogör Strömquist för olika feministiska teorier hon snubblat över.

Serieromaner är minsann genialiska. På ett kortfattat och visuellt sätt kan läsaren smälta hårdkokt information. När läste jag exempelvis feministisk teoribildning senast? Jag ser genast framför mig flera användningsområden i skolan. Chodorows och Laytons utvecklingspsykologiska teorier om hur kön konstrueras så som de presenteras i Prins Charles känsla kan utan tvivel användas i psykologin, exempelvis.

Däremot tycker jag inte att boken är så rolig. Jag blir istället väldigt provocerad, vilket jag själv tycker är en spännande reaktion. Blir jag provocerad för att jag innerst inne inser att hon har rätt, eller för att jag vet att hon har fel? Det lutar åt det senare. Åtminstone när det gäller det utvecklingspsykologiska perspektivet hon presenterar i sin första berättelse De fyras gäng. Bilden av mannen som inte kan ha känslomässiga band till en kvinna och kvinnan som är hopplöst bunden till den emotionellt stympade mannen är väldigt förenklad. Modern socialpsykologisk forskning om hur roller och identitet konstrueras är oändligt mycket mer nyanserad. Och mer trovärdig.

MEN. Jag har tänkt på det jag läst i flera dagar. Jag har pratat om det jag läst med min man och mina vänner. Jag har vridit och vänt och googlat och bläddrat i min psykologilitteratur. Nu vet jag vad jag tycker och tror och jag är väldigt glad att jag läste Prins Charles känsla och läser gärna mer av Liv Strömquist framöver. Behåll offerkoftan på, Liv, jag behöver en sparringpartner. 

Bättre än Bokhora?

Jag har hittat en ny favvobokblogg. Den är inte bara rackarns snygg, den är välskriven också. Gillar särskilt veckans boktips. Jag önskar lite grand att det var jag själv som gjort alltsammans, men summa summarum är det en bokblogg väl värt ett besök. Klicka!

Huvudlärare - klapp, klapp, klapp

Äntligen en riktigt intressant ledare. Det finns hopp för den svenska skolan!

Bara 923 kvar

Peter Boxall har tillsammans med internationellt erkända litteraturkritiker och författare listat 1001 böcker att läsa innan du dör, böcker som tillsammans ska lära oss att uppskatta och förstå det skrivna ordet. Boken finns att köpa och heter då 1001 Books You Must Read Before You Die och innehåller listan med böckerna samt en beskrivning om det inflytande varje bok haft. Det finns givetvis också en hemsida med böckerna listade tillsammans med läsarkommenterer.

Jag är en nyfiken karaktär. Jag ville VETA. Hur många av de 1001 fantastiska böckerna hade jag läst? Över hundra hade varit kreddigt, men jag landade på 78. Det känns lite B, jag är ju trots allt svensklärare.Vill du se vilka det var, eller kanske se hur många du har läst kan du se listan här. Hade kanske hoppats på att min kärlek till antika verk skulle ha gett större utdelning, så här i retrospekt hade det varit klokare att plöja J.M Coetzees samtliga verk, åtminstone om man får tro Boxall.

Bland svenskarna på listan fann jag August Strindberg och Selma Lagerlöf och till min store glädje fanns Tove Janssons Sommarboken också med på listan tillsammans med flera av mina absoluta favoriter som Kafka på stranden och Berättelsen om Pi. Jag tror att han har koll, Boxall. Kanske ska jag lova att läsa en bok från listan varje år, men eftersom jag är usel på att hålla den typen av löften tror jag att jag istället ska deklarera att min ambition är att återkomma till listan för att få inspiration till läsning. Siri Hustvedts Vad jag älskade och Paolo Coelhos Veronika bestämmer sig för att dö finns exempelvis redan i min bokhylla, så det är  ju bara att sätta igång och läsa.

Nu är farmor kommen, nu är farmor här!

För ett och ett halvt år sedan skrev jag att jag ville ha en riktigt mysig läsfåtölj. Nu har hon hittat sin plats i läshörnan, vår farmor. Söker ni mig, så hittar ni mig med största sannolikhet här. Läshörna, alltså. Så väldans hemtrevligt.

2 x Juul

Jag har väl lite grand snöat in på Jesper Juul, det får jag erkänna. Tycker att han är en klok man. Men vem vill inte att ens unge ska få integritet och självkänsla? Läste först Ditt kompetenta barn och tyckte att det var en väldigt intressant bok. Vill du läsa vad jag tyckte om den kan du läsa här. Nu har jag plöjt de två efterföljarna också: Din kompetenta familj och Här är jag, vem är du?.

Din kompetenta familj och Här är jag, vem är du? har mer karaktären av enkla handböcker med tydliga kapitel där man kan läsa hur man som förälder kan tackla matvägran, sömnsvårigheter eller det vi upplever som trots, medan Ditt kompetenta barn var betydligt mer djupgående. Speciellt givande var det historiska perspektivet där Juul drar paralleller till våra föräldrar och farföräldras sätt att uppfostra, beskriver problematiken med curlingföräldrarna samt ger en fyllig introduktion av det Juul kallar det jämlika föräldraskapet. Ska man bara läsa en Juul-bok så är det denna man ska läsa, tycker jag.

De två efterföljarna kommer emellertid vara en bra utgångspunkt då vi behöver hitta ett gemensamt avstamp kring någon aktuell fråga, tror jag. Snabb uppdatering är ju inte så dumt mellan varven.

Picanha vad då?

På restaurangen Pubologi i Gamla Stan kan man äta Picanha Churrasco. Vad det nu är för något. Träkolsgrillat är det i alla fall. Och linser får man till. Jodåsatte. Jag tog krabbkroketter istället.

Tordyveln flyger i skymningen - underbara, underbara lilla bok

Tordyveln flyger i skymningen - underbara, underbara lilla bok. Från sida ett är jag elva år igen och jag ryser av välbehag när jag följer Jonas, Annika och Davids mystiska äventyr en sommar då de fått ansvar för att ta hand om blommorna i Selanderska gården i Ringaryd i Småland. Vad är det för mystiska viskningar som Jonas fångat upp med sin bandspelare? Vem är Julia J:son Andelius som ringer David och vill spela schack? Och vem är mannen i Peugoten som följer efter ungdomarna? Spöklikt kusliga sammanträffanden driver berättelsen framåt som om en länge bortglömd händelse kräver att få komma i dagen.

Det är förbluffande välskrivet och tillika smart skrivet. Det är spännade och allmänbildande berättelsen igenom. Har för egen del googlat Linnés lärjungar, Selandria och Andreas Wiik av ren nyfikenhet medan jag läste. Fastän jag är 31. Känner mig upplyft och varm i hjärtat över att boken var precis så bra som jag mindes den.

"Du som sitter med den här boken i din hand. Du som just öppnar den och vänder blad för att läsa, har du tänkt på en sak? Alla människor läser inte samma böcker - Varför har just du valt att läsa den här boken just nu? Var det bara en tillfällighet, en slump? Tror du det?"

19.28

Klockan är 19.28. Barnet sover. Mannen är på rajraj. Nu är det bara jag, boken, teet och chokladen, och ÅH JA, jag trivs.

Biblioteket är vårt

Jag och Lotten har gjort biblioteket till vårt. En gång i veckan marscherar vi dit. Jag sprätter bland bebisböckerna och i föräldrahyllan och lånar. Lotten lever rövare med bibliotekets mjukdjur och river ut böcker från hyllor hon kommer åt. Sedan går vi hem och läser det vi kommit över. Max-böckerna och Bäbis har hon ratat, men glada rim och ramsor och djurböcker tycker hon om. Och jag har också hittat några föräldrafavoriter, minsann. Men det berättar jag mer om en annan gång.

I London finns det också böcker

Jag och familjen åkte till London över helgen. Det blev inte en rad läst i semesterlitteraturen, men jag hann glutta lite i några bokhandlar i alla fall. Något som slog mig var att den där trivseln som alltid finns i de där mysiga brittiska bokaffärerna ofta bygger på att det A) Är trångt. B) Är oordning. C) Är otillgängligt. Akademibokhandeln borde kunna kopiera konceptet genom att flytta från köpcentra till små källarlokaler utan fönster och strunta i bokstavsordningen bland böckerna. Då skulle det bli fart på gemytet.

Vi läste inte heller precis i guideboken Stora städer och små barn: London. I ärlighetens namn riktade den nog mer sig till familjer med lite äldre barn. Att små barn enligt lag inte är välkomna på pubar som inte har speciella familjerum var visserligen användbar kunskap, men roliga lekar och mattips riktade sig inte till oss.

På flygplatsen innan vi åkte hem köpte jag med mig en bok i ren desperation - vad är en resa utan ett bokfynd? Jag fick med mig Roald Dahls Someone Like You. Verkar mycket otäck, på ett bra sätt. Något fynd kanske det inte räknas som när jag tänker efter, eftersom jag nog betalade mer för boken där än vad den kostar hemma. Men, men. Fin är den i alla fall.

Några matkassar och en bok

Ah! Äntligen har Mataffären fattat galoppen. Med veckans matkassar kom det en bok, minsann: Sofie Sarenbrants Vecka 36. En bok som enligt baksidestexten "vågar ha höggravida kvinnor som huvudpersoner och som har ett slut som kommer att få dig att tappa andan och längta efter mer". Och inte nog med att det är vecka 36 as we speak, boken var gratis också. Nu ser jag fram emot julsagor och påskthrillers med vällingpaketen och fullkornsriset. För det får jag väl, Mataffären?

Yey!

Tordyveln flyger i skymningen blir film!