Lacrimosa lottas ut!

Jag har börjat på Lacrimosa tre gånger nu. Tre gånger. Det är ändå ganska många, får man säga.  Boken är snygg (yta spelar ju, som vi alla vet, roll), anspelar på Almqvists Drottningens juvelsmycke (som jag älskar) och välskriven. Det finns inget att klaga på, inget alls.

Ändå sitter jag här och skriver en recension som inte är en recension, för jag har ännu inte läst klart Lacrimosa. Kanske är det för att jag - oturligt nog - blivit avbruten i läsningen som det går så förbaskat trögt. Kanske är den inte intressant, trots allt. Kanske har jag problem med nästan-sanning och Almqvist i huvudrollen. Läslusten är i alla fall bortom räddning nu, jag har gjort konstgjord andning och hjärtmassage. Jag lägger ner Lacrimosa och tar upp Fallet med de försvunna böckerna och hoppas på en roligare läsupplevelse.

Men, jag undrar, tror du att Lacrimosa är något för dig? Skulle nämligen gärna bli inspirerad och få läslusten tillbaka. Jag råkar dessutom ha två exemplar av boken och ger gärna bort det ena om du skriver och berättar vad tyckte om boken efteråt (på din blogg, i ett mejl, i en kommentar på min blogg). Skicka mig din mejladress eller skriv en kommentar nedan senast 3 juni, så är du med i utlottningen av ett exemplar. Och du, tipsa gärna en vän eller två om du inte vill ha boken själv, men känner någon som kanske vill.

Mors dag

Jag hade liksom glömt att Mors dag också är min dag. Överraskades med biljetter till Ibsens "Ett dockhem" på Dramaten och frukost på sängen. Lyxen!

Bytt är bytt

Lämnade min kasse böcker i skolan på bokbytardagen och såg att flera av dem fick nya hem. Själv la jag vantarna (det är ju sommar!) beslag på Kadefors Borta bäst och känner mig väldigt nöjd med det.

Stora Bokbytardagen!

... ska givetvis firas. Jag tar med mig ett gäng utlästa godingar till skolan och hoppas på att få någon spännande bok i utbyte. Mest hoppas jag emellertid på att mina gamla böcker ska väcka läshunger hos någon annan. Hoppas, hoppas, hoppas!

Jag är kär i Shaun!

 

Vem har sagt att bilderböcker är för barn? Inte jag i alla fall. Efter att ha läst månadens Edit-bok Tales from outer suburbia av Shaun Tan är jag i alla fall helt förbaskat jäkla kär väldigt förjust i Tans sätt att berätta med både bilder och ord. Det är underfundigt, tänkvärt, vackert skrivet och målat; en bok för små och stora. Poesibollen och utbytsstudenten Eric tillhör mina favoriter, men jag älskar boken i sin helhet och vill att precis alla ska läsa den. Inte konstigt att Shaun Tan vunnit ALMA-priset. Just sayin´. 

Förresten, kolla in Shaun Tans hemsida, man kan bli lycklig för mindre.

En sån där vidrig bok

Häromdagen gick jag och terriern till Långholmen där gräset är grönast och planterade oss under en bok. Med en bok. Jag läste Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör och förväntade mig högljudd tonårssorg, poetiskt vackert språk och att jag skulle få läsa mellan raderna, så som man får göra i Gunnar Ardelius ungdomsböcker. Istället fick jag humor och värme, ta-livet-med-en-klackspark och en roman uppbyggd som en lång prosadikt, där språket i sig var vardagligt och rakt på sak.

Till en början var jag nog lite besviken, det är svårt det där med felaktiga förväntningar på en bok. Halvvägs in i boken lyckades jag styra upp min bild av vad jag läste och accepterade att boken var något annat än jag trott. Först då började jag uppskatta den. Nu när boken är slut ser jag tillbaka på den med ett litet leende i mungipan och kommer att rekommendera den som en feelgoodroman, trots bokens tveklöst dystra titel.

Konsten att ragga upp ett bokprat

Inspirerad av Lyrans klassikerläsning i sommar har jag bestämt mig för att ägna sommaren åt Ulysses. När jag nu ska läsa en sådan tjock och kreddig roman är det bäst att riktigt gotta sig i den, tänkte jag. Det ultimata gottandet är ju som alla vet, ett bokprat. Bokcirkeln Edit som jag vnligtvis vänder mig till för mitt bokpratande har historiskt sett inte varit så förtjusta i tjocka klassiker, så var skulle jag hitta någon att bokprata med? Jag skickade ett brev till mina arbetskamrater: 

"Hej kollegor!

Jag gillar böcker väldigt mycket och att prata om böcker gillar jag kanske ännu lite mer. I sommar ska jag läsa James Joyces Ulysses; en dag i Leopold Blooms liv, 799 sidor Dublin. I Erik Anderssons nyöversättning, förstås. Nu undrar jag om det händelsevis är någon som är sugen på att göra det samma, och kanske bokprata om det efteråt? Jag tänker gokaffe, lyxfika och litterärt nörderi. Var ska jag hitta en likasinnad boknörd om inte i kollegiet, tänkte jag?

Sommarlovet är ju långt som ni vet. Sugen på att bokprata om Ulysses till hösten? Hör av dig!"

Man kan lita på lärare, det kan man. Tre kollegor nappade genast, kanske blir vi fler. Hur som helst, bokprat om Ulysses ska det bli - yej!

Psssst, en hemlis!

Pssssst! Jag har en hemlis. Eller en nästan-hemlis. Jag lärarbloggar också numera. M-m. Med en helt grym kollega, dessutom. Vi reflekterar runt vårt yrkesutövande och ger varandra tips som underlättar undervisningen. Pedagogik, didaktik, lektionstips, förhållningssätt, tidsbesparande åtgärder och boktips, allt under samma tak: http://larareemellan.blogspot.se/. Kolla in, vet jag!

Psykologer läser böcker

Jag och Edit-Lisa besökte Kulturhusets återkommande event "Psykologer läser böcker" idag. Jenny Jägerfeld (fantastisk författare och psykolog) och Allan Linnér (nya radiopsykologen i P1) diskuterade Strindbergs En dåres försvarstal med oss i publiken och jag lärde mig ett och annat om Strindbergs anknytningsmönster, rädsla att bli lämnad och om hur August Strindberg och Siri von Essen hade kunnat växa genom parterapi.

Förutom att ta in all denna kunskap om Strindbergs relationer hann jag tänka att kulturtanter är alldeles förtjusande och att jag gjorde en insats för åldersintegrationen genom att sänka medelåldern på detta event med sisådär 10-15 år.

Summa summarum, ett trivsamt litterärt äventyr med fina uppslag till psykologiundervisningen.

Niceville

 

Jag tror att Niceville av Kathryn Stockett har hyllats av alla jag känner som läst den. För egen del var jag inte särdeles imponerad. Berättelsen om den unga journalistaspiranten Skeeter som väljer att skildra de svarta hemhjälparnas situation i Jackson, Mississippi, är visserligen angelägen. En viktig historia. Språket är emellertid under all kritik. Det är kanske inte enkelt att översätta AAVE (African American Vernacular English) till svenska, men ändå. Jag tycker att historien är förutsägbar, att den inte riktigt lyfter eller fångar något nytt och flera av karaktärerna känns som stereotyper. Det är för svartvitt.

Halvvägs genom boken var jag villig att se filmen istället för att läsa klart (När har det någonsin hänt förut?), jag tror att filmen kan vara riktigt bra, bättre än boken. Kanske kan en skicklig regissör skaka liv i de scener som inte riktigt når ett djup i boken och så slipper jag läsa översättningen som skaver. Dessvärre fanns den inte att hyra på iTunes än, så jag väntar och bidar min tid. Förmodligen mellanlandar romanen Niceville i skolans bokbytarhylla inom kort, innan den tillslut får ett kärleksfullt hem hos någon som verkligen uppskattar den. Gudarna ska veta att det inte är jag.

Bokpaket!

 

Häromdagen kom James Freys nya roman Sista testamentet i ett tjusigt paket från Gilla Böcker. Jag har inte läst de tidigare romanerna av Frey, men det kanske är dags?  Bokpaket är i alla fall de bästa paketen och lyckan stor.

Hej biblioteket!

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

 

Björn Sortlands roman Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? har stått i min bokhylla ett par år. Oläst. En av de få hyllvärmarna jag haft, faktiskt. Jag har liksom vetat att jag skulle gilla den, men ruvat på ett riktigt bra lästillfälle. Några år efter inköp kom det så, lästillfället.

Jag tror att jag fick boktipset av min vän Beatrice som sa att jag borde gilla den eftersom jag älskade Gunnar Ardelius bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Visst hade hon rätt. De liknar varandra på många sätt, de är exempelvis båda korta, poetiska böcker om ungdomskärlek. 

Sortlands bok skildrar kärleken mellan två unga där hon vet att hon snart ska dö. Hur Sortland kan göra boken så vacker och varm trots det obönhörligt sorgliga slutet är för mig obegripligt, men lika fullt ett faktum.

Jag har redan gett bort mitt exemplar av boken till någon som jag hoppas också ska tycka om den, det är en bok jag vill att alla ska få läsa.

PS: Ser du var bilden är tagen?

Det stora klivet ut ur August-garderoben

Jag är ju med i Jessicas Strindbergutmaning. Jag trodde att det skulle bli enkelt det här, jag är ju ändå svensklärare. Jag borde vältra mig i Strindberg detta år. Jag borde höja honom till skyarna, ha maratonläsning av Strindberg-verk och se varenda uppsättning av Strindberg-pjäser på Dramaten. 

Av allt detta: intet.

Jag har dock läst om "Ett Dockhem" (Novellixformatet med marmorerat papper fick mig på fall) och jag har läst novellsamlingen Ett ark papper. Med tanke på att samlingen innehöll FLERA texter (Jag minns det som att det räknades, eller hur Jessica?) anser jag mig härmed klar med min utmaning. Jag har ju också börjat på En dåres försvarstal. Det måste ge någon slags kredd i Strindberghimlen.

Så här halvvägs in på Strindbergåret känner jag alltmer att jag måste komma ut ur garderoben: jag gillar inte Strindberg. Jag tycker att hans böcker är tråkiga. De har ett kulturellt och historiskt värde - ja. Men i min värld, som trots all sin glans innehåller tillräckligt med tråkigheter, läser jag hellre något annat. Jag orkar inte ens recensera det jag läst för att jag tycker att det det karln skriver är så självgott inte orkar.

Jessica, jag vill inte gör dig besviken. Jag gillade initiativet med utmaningen och jag tycker att det är skönt att ha tagit det stora klivet ur ur Strindberg-garderoben. Det får vara gott så.

Fina kollegor ska fina boktips ha, sådan är lagen!

Dygdens glädje - en angelägen historia

Det händer ibland att jag läser en bok som skakar om mig och får mig att se på världen med nya ögon. Johan Wennströms bok Dygdens glädje är en sådan. I Dygdens glädje målar Wennström upp bilden av ett samhälle där vi blivit alltmer vilsna. Genom att summera de viktigaste tankarna runt det stora (och växande) forskningsfältet positiv psykologi väcker han en slags samhällskritik - finns det något i vårt moderna samhälle som utgör grogrund för psykisk ohälsa?

Svaren som levereras är skakade läsning om hur sannolikheten att drabbas av depressionerna ökar dramatiskt om du är ung idag, om hur vi blivit alltmer narcissistiska, saknar moralisk vägledning (dygderna!) och om hur våra mänskliga skyddsnät - det nära sociala sammanhanget och den täta gemenskapen - försvunnit ut ur våra liv. Vi ser oss som offer och har slutat uppskatta det vackra; film, musik och konst vältrar sig i svårmod, psykisk sjukdom och elände.

Nog är det så att boken satte ord på något jag känt och anat, det är något fel med vårt samhälle om människor mår så dåligt, fastän vi har det så bra. Wennström ger också förslag på hur vi ska vända den negativa trenden och visar bland annat på dygdens glädje, att hitta tillbaka till de dygder (exempelvis ödmjukhet, måttfullhet och godhet) som redan de antika romarna pekade ut som viktiga för oss, och att leva efter dem kan vara en hjälp på traven.

Psykologi är utan tvivel ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, jag är trots allt psykologifröken. Den här boken är emellertid en bok som angår alla. Wennström har ett vackert språk rikt på metaforer och referenser till modern populärkultur vilket gör bokens innehåll lättillgängligt, trots att det är en bok med ett komplext innehåll. LÄS!

"Vad Seligman [en av grundarna till positv psykologi] argumenterade för var att mycket av det som föregående generationer hade haft att hålla fast vid när livet prövade dem föll bort eller revs ned med början på femtio- och sextiotalet. Det vill säga just som den första generation som på åttiotalet visade sig vara känsligare för depression föddes. Kvar i bråten och byggdammet stod individen med bara sig själv att hålla i handen. Eller som sångerskan Whitney Houston sjunger i den tidstypiska åttiotalshiten The Greatest Love of All, som visar sig vara kärleken till sig själv: >A lonley place to be/I learned to depend on me.< Men att döma av den skenande depressionsstatistiken är det inte tillräckligt, vilket kanske Whitney Houstons eget liv illustrerar."

Elva frågor

Mias bokhylla utmanade mig med elva frågor (som hon fått av Bokmilaskogen som fått frågor av Matilda som bland annat fått utmaningen av Enligt O som bland annat fått den av Boktjuven som fått den av Schitzo-Cookie som fått den av Ja, jag är lite bokskadad som i sin tur fått den av Lite socker, etc. Det är en epidemi, gott folk!) Eftersom jag är barnsligt förtjust i enkäter svarar jag gärna. Enligt utmaningen ska jag sedan skicka vidare elva nya frågor till elva personer, men det låter jag bli. Jag är för lat, helt enkelt. Här kommer frågorna från Mia:

1. Vilken/vilka böcker läser du just nu? Jag läser Niceville, Serieromanen Couch Fiction och Verklig lycka en handbok i positiv psykologi av Martin Seligman.
2. Vilken TV-serie skulle du vilja leva i? Jag skulle leva i Game of Thrones där alla goda män har stora skägg, dvärgar är hjältar och det finns märkliga borgar och slott. Det verkar spännande, tycker jag.
3. Vilket århundrade skulle du vilja leva i? 1920-talet verkar fint. De har så snygga kläder då (svarade hon ytligt).
4. Vilket fantasyväsen skulle du vilja vara? En goding, så klart. En alv, kanske?
5. Har du någon gång blivit riktigt rädd av en bok du läst? Ja, Linda Boström Knausgårds Grand Mal tycker jag är riktigt otäck, den går under huden på mig.
6. Har du någon gång gråtit riktigt mycket av en bok du läst? Ja, jag fulgrät till Kirre, en bok om en jourhemsplacerad pojke som jag låter mina gymnasieelever läsa i kursen Psykosocialt arbete. Sjukt sorglig.
7. Finns det någon bok du ångrar att du läst? Det skulle nog vara Elva minuter av Coelho.
8. Om du skulle skriva manus till en film, vem skulle du vilja regisserade den? Tim Burton, så klart.
9. Vilken bok- eller filmkaraktär stör du dig mest på? Den där Twilight-tjejen, Bella. Get a grip.
10. Vilket är ditt favorit-te? Ett grönt te kallat Hawaii köpt på Stockholm Tea Centre. Sjukt gott.
11. Får man ta boken med sig in i himlen? Jadå, det går bra.

En päronsplitt på det, kanske?

Verklig lycka

Psykologifröken fröjdas!

Läser Martin Seligman, och inser att han ska bli min guru, min mentor, mitt hopp i havet av psykisk ohälsa. Seligman och den forskningstrend han startat är fjärran från enkla självhjälpsböcker och det grottande i psykisk sjukdom som tidigare härskat inom psykologin.

Jag tror på mänskligheten när jag läser Seligman, det är fa---mig härligt det.

Huset där humlorna bor

 

Så fick jag då en Booked-bok till slut. En barnbok visserligen, men ändå. En Booked-bok. Halleluja!

När jag var nio hade jag just på riktigt upptäckt böckernas magiska värld och Maria Gripes böcker. Älskade då och fortfarande hennes berättelser där det övernaturliga och sagans värld går hand i hand med verklighet och vardag. Det är lite samma känsla jag får när jag läser Stefan Castas bok barnbok Huset där humlorna bor och det vilar en magisk melankoli över berättelsen som jag verkligen tycker om.

Boken handlar om Myra Johanna som stöter på Sverker, eller Humlekungen, en man som förvarar tusentals humlor i sin källare och som hoppas kunna bygga ett jättebo åt humlorna där han bor. Berättelsen går att läsa på flera plan och kan också ses som den om en väldigt ensam flicka som har svårt att skilja saga från sanning, samtidigt som den belyser udda vänskap, integritet och utanförskap. Genom humlornas perspektiv belyser boken vackert årstidernas gång och det finns en fin kärlek till naturen i berättelsen.

Nu är jag ju närmre trettiotre och har ingen riktig aning om hur en nioåring upplever Huset där humlorna bor. Jag känner ett par stycken nioåringar och försöker fundera över hur de skulle uppleva boken om de får chansen. En tanke jag har är att de är allt bra mycket klipskare än jag trott om de läser boken och förstår det underliggande temat, men det är de kanske?

Hur dagens kids tar sig an lågmäld melankoli och de mörka teckningarna i boken kan jag bara gissa. För egen del är jag väldigt förtjust i just detta. Jag är så förtjust i bilderna att jag lite i smyg önskar att fler romaner vore illustrerade, faktiskt. Att läsa barnböcker gav mersmak, känns gott att jag har min dotter att skylla mitt barnboksläsande på. Huset där humlorna bor skulle jag med glädje läsa för henne om jag får chansen när hon är nio.

Munken som sålde sin Ferrari

 

Psykologifröken i mig fascineras oerhört av tankens kraft och vikten av att vårda sitt mentala välmående så väl som sitt fysiska. I psykologiundervisningen låter jag också eleverna pröva på och kritiskt granska olika självhjälpsböcker och försöker läsa några då och då, för att hänga med på vad som skrivs.

Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari är en av de verkliga storsäljarna inom personlig utveckling och har lästs världen över. Den är snillrikt uppbyggd som ett samtal mellan den forne stjärnadvokaten Julian som vill dela med sig av sina lärdomar från sitt nya liv som munk till den tidigare kollegan John. John representerar den vanliga stressade nutidsmänniskan och Julian den upplysta, fridfulla och välmående människa Sharma menar att vi kan bli. Om vi vill.

Berättelsen ger läsaren konkreta verktyg till personlig utveckling och förenar västerländsk tänkande med österländsk filosofi på ett spännande sätt. Kognitiva strategier och mindfulnesss som jag känner igen från modern KBT och den positiva psykologin, varvas med meditationsövningar och visdomsord från olika delar av världen.

Munken som sålde sin Ferrari är en spännande liten bok som ger mycket att begrunda och av uppläsaren Stefan Sauks inlevelse att döma var han lika intresserad av boken som jag. Jag tror att jag måste läsa den igen.

Havsmannen

 

Jag tillhör en av de (ytterst få) som inte tyckte om Den vindunderliga kärlekens historia och lite grand ryckte jag nog på axlarna när Carl-Johan Vallgren hamnade i fokus med sin nya bok Havsmannen. Men, på något vis, hade jag plötsligt ändå boken i min hand och suget efter att läsa den. Kanske var det så att det snygga omslaget fick mig på fall.

Havsmannen var en läsupplevelse. Romanens bärande tanke är den att vi kan gå över eld för dem vi älskar, vilket femtonåriga Nella personifierar i boken. Hon och i synnerhet hennes lillebror Robert mobbas svårt av skolans plågoande Gerard, en pojke som inte bara ungdomarna fruktar, utan även de vuxna. Gerard är en pojke som misshandlar, torterar och trakasserar och han bryter så många regler och normer att hans omvärld inte vet hur de ska hantera honom. 

Nella och Roberts föräldrar är inga adekvata vuxna, det finns ingen som riktigt ser dem, och när Gerard hotar att skada Robert hamnar Nella mitt i hans skottlinje. Mitt i allt detta möter Nella ett havsväsen som inte liknar något hon tidigare sett. Eller jo, kanske en sjöjungfru.

Havsmannen är en roman om samhällets oförmåga att ge hjälp åt dem som behöver den, om syskonkärlek och att vara tonåring med en vuxens ansvar. Ett märkligt sagoväsen utgör kontrasten till den hårda värld som huvudpersonerna möter och det är briljant i all sin märklighet.

Världsbokdagen

Jag firar Världsbokdag med läskväll (i sängen!), te och morotskaka. Så kan man också göra, förstår du. Först ska jag läsa ut Stefan Castas barnbok Huset där humlorna bor, sedan kanske jag förlustar mig med Dygdens glädje av Johan Wennström. Glad Världsbokdag!

Oduktig som Doppler

 

Vi for till fjälls över påsk mannen, barnet, hunden och jag. Sex timmars bilfärd enkel resa. Jag ville introducera ljudboken på resan för min man och valde med stor omsorg ut Erlend Loes Doppler till reskamrat. Maken är ljudboksskeptiker, det var viktigt att få det rätt och Doppler uppfyllde följande kriterier:

1.  Den är kort (4 timmar och 37 minuter lång). Det är realistiskt att hinna lyssna klart på resans totala tolv timmar. Jag ville inte ha restlyssning kvar att göra efteråt, det skulle maken aldrig orka med och allt hade varit förgäves.
2. Doppler sades vara rolig, lättsam. Känns lagom som gemensam semesterbok, jag ville ju inte ha en kafkaesque stämning på resan.
3. En resa i Norrland och Lennart Jähkel som uppläsare kändes som en gjuten kombo. Hittade en annan bok jag var intresserad av först med Leif Pagrotsky som uppläsare. Ni förstår ju själv. Det funkar inte.

Väl hemma igen kan jag konstatera att Doppler var en fin reskamrat, en filosofisk liten bok om att sluta upp med att vara så förbaskat duktig, släppa taget om konsumtionssamhället och flytta till skogs, vilket är precis vad bokens huvudperson Doppler beslutat sig för att göra. Lite sötsyrlig samhällskritik fanns det gott om i berättelsen och jag skrattade högt flera gånger. Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte heller borde vara så förbaskat duktig och gjorde faktiskt flera saker riktigt oduktigt på semestern, så som att inte bädda sängen, inte blogga och inte skicka vykort. På något vis är ju det i sig en gott betyg till Doppler som jag nog kommer få anledning att gå tillbaka till i tanken fler gånger.

Vad tyckte du om Doppler?

Gillar't!

 

En grönkrispig vårmix

Det har varit Editträff och vi har pratat om Alla mina vänner är superhjältar och druckit rödvin som sig bör. Lisa bjussade på boktips från en ovanligt snygg bokhög, en grönkrispig vårmix. Klicketicklick, två redan beställda.

/Älskarnyaböcker_79

Bokmingel med Gilla

Jag blev inbjuden till bokmingel på södercaféet Louie Louie av Gilla böcker i veckan. Det utlovades vin, snittar samt författarfägring och, oh indeed, visst blev det så. Det bjöds bland annat på cabernet sauvignon och högläsning av Sara Ohlsson och Calle Brunell. Fint!

Uppfylld av kulturmys, givande samtal om viktigheter som Game of Thrones och mingelteknik trippade jag hem i vårkvällen med en bokpåse Gilla-skatter och kände mig väldigt tillfreds med det mesta.

Tack Anna & Ada för en trevlig kväll och finfin bokpåse!

Påsklov!

 

Ja, medan de flesta av er nu njuter av sluttampen på påskledigheten har mitt påsklov knappt ens börjat. Nu tar jag mina chokladpraliner, Havsmannen, Ett annat sätt att vara ung och Ett dockhem med mig och far till fjälls. Det lär inte bli mycket bloggat eller läst, men jag ska samla fräknar, vara bland snö och krama på människor jag tycker om och det ska bli hiskeligt härligt. Glad påsk!

Bokus, köptipsen och socialrealismen

På Bokus får du tips om litteratur baserade på hur andra som varit intresserade av samma bok som du har handlat. Jag har märkt att det är intressant att se vad som kommer upp. Inte så mycket för köptipsets skull som för den lilla glimten av socialrealism.

För att visa vad jag menar tänkte jag att ni skulle få kolla in köptipsen som kom upp när jag undersökte boken Smart och lat som det skrevs om i senaste numret av Modern Psykologi (Jag vet inte riktigt om jag ska skratta, gråta eller bara omfamna verkligheten så den ser ut):

De som köpt "Smart och lat : stressdoktorns bästa råd till alla tokstressade" har även köpt:

Finn din inre styrka

Sanna Ehdin (pocket)

49:-

Själ och kropp : rörelse för psykiskt välbefinnande

Jill Taube, Åsa Ottosson (inbunden)

159:-

Du leder! : personligt ledarskap med Mia Törnblom

Mia Törnblom (inbunden)

179:-

Maximera din pension

Nils Bacos (häftad)

206:-

Tagga ner! : lagom bra föräldrar är bäst

Malin Alfvén, Kristina Hofsten (inbunden)

165:-

Rödby - Puttgarden

Jag har sagt det förut; jag är svag för det danska. På bokrean köpte jag den lilla boken Rödby - Puttgarden av Helle Helle för en spottstyver och fin läsning var det.

Helle skriver i samma anda som Hemingway och hon har kallats en av Danmarks största prosaister. Vi lär känna karaktärerna i Rödby - Puttgarden genom deras agerande, inte genom deras tankar. Berättelsen är ett nedslag i en större kontext, där läsaren själv får skapa sig helheten. Fragmentariskt är det, men inte på samma sätt som landsmannen Pia Juuls berättelse Mordet på Halland.

Huvudpersonen i berättelsen är en ung kvinna som heter Jane. Till en början vet vi inte mer om henne än att hon bor hos sin något äldre syster och just hoppat av sina akademiska studier för att börja jobba på färjorna mellan Rödby och Puttgarden. Efterhand växer bilden av Jane, hennes syster Tine och deras mamma och berättelsen blir ett stycke socialrealism i närheten av färjelägret och parfymdoften på m/s Danmark.

Jag är svag för det fragmentariska, det karga. Jag kan ångra att jag inte läste boken på danska, det hade varit fint (översättningen var lite sisådär, med en hel del uppenbara slarvfel). Tycker du om att läsa mellan raderna kommer du att bli belönad när du läser Helle Helles roman. Annars är det nog bäst att låta bli.

Jag är med i senaste numret av Vi Läser

Veckans påskpyssel: Jag är med i senaste numret av Vi Läser. Text, ingen bild. Kan du hitta mig, tro?

Plötsligt händer det. Inte.

Efter tre tappra försök att få en Booked-bok lyckades jag erövra en. Trodde jag. I säkert två timmar levde jag med villfarelsen att just JAG skulle få ett nummer av tidningen OM.

"Nya tidningen OM:s mål är att vara det enda livsstilsmagasinet du behöver. Vassa reportage blandas med mode, skönhet, sex, inspiration, design, krog och reseberättelser. Visionen med OM har varit att kombinera det ”glossiga” med hög kvalitet. Dessutom jobbar redaktionen mycket med facebook, twitter och sin sajt, där de erbjuder intressant extramaterial på www.ommagazine.se som släpps i samband med första numret."

Men, sedan kom mejlet med texten:

Hej,

Du var en av dem som ville läsa nya, glossiga magasinet OM:s första nummer. Tyvärr var andra Bookedvänner snabbare och de 150 läsexemplaren gick fort åt.
Men snart släpper vi nya intressanta titlar. Lycka till då!

Tröttsamt, det är vad det är.

/Jagärintebitter.

Skolans bokcirkel har valt sin första bok

 

Skolans bokcirkel har haft sin första träff. Två tappra elever, fyra lärare, en bibliotekarie och en SYV dök upp. Efter en rafflande omröstning mellan prisbelönta böcker som Den gamle och havet och Pojkarna vann till slut Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung. Ser fram emot fika och ivrig diskussion om ett par veckor.

Vem behöver jökel och strata?

Jag brukar inte ha mer än max ett fel på orddelen på högskoleprovet, men i år fick jökel och strata mig på fall. Det är givetvis ingen slump att båda orden hör hemma i det naturvetenskapliga fältet, inte min domän det där. Hur klarar du dig? Testa här.

Alla mina vänner är superhjältar

 

Månadens Editbok är den lilla fina Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Efter två pendeltågsresor till och från jobbet var den rara berättelsen om Tom och hans superhjältevänner slut. Boken är lika mycket ett kartotek över kavata och otippade superhjältar som berättelsen om Tom som vill bli synlig för sin fru, Perfektionisten. Perfektionisten har nämligen blivit hypnotiserad av sin ex-pojkvän Hypno och nu tror hon att Tom inte finns längre, att han lämnat henne.

Härmapan, Humörsvängaren, Inverteraren och (min personliga favorit) Madame Görrentallteftersom är bara några av alla superhjältar vi möter i boken och Toms tappra försök att nå fram till sin fru gör boken läsvärd bara det. Det här är feelgood så som jag vill ha det och jag undrar om inte jag har en och annan superhjälte runt mig jag också. Läs!

EFTERLYSNING!

En fin vän till mig söker med ljus och lykta efter Eric Harrisons bok Meditation på 5 minuter. Hon vill ha den så mycket att hon ämnar stjäla den från biblioteket om hon inte får tag på den. Är det någon som har ett exemplar till salu? Jag vill ju inte att min vän ska bli tjuv, liksom.

Manga & Koljonen

 

Johanna Koljonen, du underbarn! Tänk att du också kunde producera manga vid sidan om journalistik, fantasyfilmcirkel, #talaomdet, radioprat, resor På spåret och allt annat som du gjort. Det är banne mig tur att jag upptäckte att du har lite kalkonhals när jag såg tv-cirkeln, annars hade jag tagit mitt pick och pack och emigrerat. Du är så himla bra!

Oblivion high är ett seriealbum som Koljonen skrivit tillsammans med tecknaren Nina von Rüdiger och handlingen är förlagd till Upplands Väsby där den japanske utbytesstudenten Nix ska börja högstadiet. Vännerna Nin och Soon Mi undrar om utbytesstudenten ska ge dem biljetten till skolans innegäng eller om de ska förpassas till töntarna. Nix är givetvis inte den de trott, han är märkligt nytänkande och barnslig på samma gång och, ehrm, påminner han inte lite om Näcken?

Jag är mycket ovan mangaläsare. Faktum är att Oblivion High är mitt första mangaalbum. Ever. Min ovana märks i att jag lägger tyngden för mycket på texten och inte följer med i bildberättandet, vilket gör att jag går vilse halvvägs in i berättelsen. När jag tillät mig själv att läsa långsamt gick det bättre, men jag har fattat att det finns en stil i berättandet där en van läsare hade uppfattat och känt igen mönstret. Jag trevar fortfarande.

Jag gillar mötet mellan japansk seriekonst, svensk förort och bekanta sagoväsen. Det känns trivsamt att läsa Oblivion High. Utan tvivel hade det varit snäppet bättre att vara tolv år och möta mangan för första gången. Någonstans får jag väl erkänna att jag ändå känner mig lite för gammal för det här.

Att barnsäkra böckerna på nattygsbordet

Formativt bedömningsmys

På stans största Akademibokhandel sitter jag denna dag nedsjunken i en skinnsoffa och läser om formativ bedömning med pennan i högsta hugg. Det är lyx för mig, ska ni veta. Bedömning för lärande av Christian Lundahl - möcke, möcke intressant!

Svårt, svårt fantasybegär

Efter att ha sett första säsongen av Game of Thrones, denna fantastiska HBO-serie, så vill jag bada i fantasy. Jag vill tillbaka in i världen med de skäggiga männen, svärden och drakarna. Hujedamig vad det kliar i fingrarna efter att klicketiklick, bara beställa första och andra delen. Finns ju på svenska å allt.

Fortbildning pågår

Idag ska jag hänga i Upplands Väsby med hjärnforskaren Martin Ingvar, ni vet han med hjärnkoll på en massa saker. Han är lite utav min idol, förstår ni. Fortbildning! Älsk!

Känn ingen sorg för mig, Göteborg

När jag var nitton och skulle börja plugga på universitet tog jag mitt pick och pack och flyttade till Göteborg och tänkte stanna där i alla mina dagar. För det är ju så himla trevligt i Götet, det vet ju ALLA.

Men.

Göteborg var inte snällt mot mig, inga öppna armar välkomnade mig i staden. Faktum är att jag aldrig, varken förr eller senare, känt mig så ovälkommen på en plats jag flyttat till. Jag har bott lite här och där vid det här laget och numera i Stockholm, fastän jag är skåning i själ och hjärta. Huvudstaden är så oändligt mycket vänligare än de goa gubbarna i Göteborg, det är min åsikt.

När jag berättar om mina göteborgsupplevelser höjer folk på ögonbrynen. Att säga att man inte trivts i Göteborg är som att peta i näsan offentligt. Det är inte utan att jag känner viss upprättelse efter att ha läst Marcus Birros krönika häromdagen. Kanske var mitt nittonåriga jag något på spåret i alla fall.

Till slut vill jag avsluta detta inlägg med att säga att det finns en hel del trevliga människor både här och där. Även i Göteborg.

Hyllvärmandet och maken

 

Hur kan det komma sig att böckerna som inte får plats i bokhyllan plötsligt blivit så många, undrade min man.

Det är inte enkelt att vara bokbloggare med behov av att passa in, skaffa sig hyllvärmare, fylla på bokskafferiet samtidigt som maken ställer krav på att böckerna ska ha en plats. Det tycker jag ju i och för sig att de har, men maken tycker inte att fönsterkarm räknas.Visst, är det fint med böcker i fönsterkarm? Visst? Visst?

PS: Idag är det nästan min namnsdag. Så nära jag kommer en i varje fall. Hurra!

Jag vill ha mer i lön!

Skolan. Vad ser du framför dig?

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att undervisa. Jag älskar mötet med ungdomarna. Men, för guds skull ge oss i lärarkåren mer i lön. Låt oss se till att bilden av skolan blir en positiv sådan, allt annat är bedrövligt och fel.

Läs Per Kornhalls (utbildningsråd på Skolverket) inlägg i DN och bilda dig en åsikt i frågan du också.

Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok

 

Det här är allt är en roman där 19-åriga Cordelia Kenn skriver ner berättelsen om sin ungdom till sin då ännu ofödda dotter. Bokens verkliga författare, Aidan Chambers, är en man van att analysera litteratur, det är tydligt. Förmodligen har han använt alla sina bästa knep när han skrev Cordelia Kenns kuddbok för han lyckas hålla läsaren alert igenom en 850 sidor tjock roman. Allt medan jag läser får jag nya perspektiv på litteratur, poesi och musik; brittisk och japansk kultur; kärlek, sex och relationer.

Cordelia Kenn är den tonåring jag själv önskar att jag var. Hon är intelligent, stark och självständig, vågar ta plats och stå upp för sig själv. Hon skäms inte. Dessutom är hon intresserad av litteratur och musik och belönad med en sällsynt verbal förmåga. Likt många andra bra ungdomsromaner jag läst har den här bokens huvudperson förmågan till självreflektion och kan sätta ord på ungdomens emotionella bergochdalbana.  

Det här är allt är en oändligt fin roman. Små poetiska kvalster (som Cordelia kallar sina poetiska alster) varvas med listor över vackra saker, sådant som gör Cordelia glad, arg eller ledsen. Det finns råd till Cordelias dotter och vackra citat från de Shakespeareverk vår huvudperson tycker om. Allt insprängt i bokens centrala handling som kretsar runt Cordelias upptäckt av den stora kärleken.

Jag vet inte vad som imponerar på mig mest, om det är att Aidan Chambers lyckats fånga en ung kvinnas upplevelser så bra trots att han är man, eller att Chambers lyckas förmedla sin kärlek till litteraturen via Cordelia på ett sätt som är helt f-e-n-o-m-e-n-a-l-t. Boken väcker nyfikenhet och härnäst vill jag veta mer om den japanska författaren Izumi Shikibu och plugga Shakespearecitat, alternativt hitta en husgud att citera vid valda tillfällen.

Vem säger att ungdomsromaner inte är för vuxna? 

Bokfint i skolans värld

Bokfint i veckan:

• Fina boksamtal med fina ungdomar utifrån Aidan Chambers modell. De läser böcker på temat krig och fred och utanförskap och galenskap och jag lyssnar på deras reflektioner. Chambers, du genialiske man, tack för din inspiration!
• När en elev berättade att Brott och straff som hon just nu läser för mig i Svenska är den bästa bok hon läst.
• Ett mycket givande samtal under en lektion i Psykologi, där jag kom att prata om motivation utifrån Zlatans bok tillsammans med en elev som undrade om hämnd kan göra män till bra fotbollsspelare.
• Fyrtio minuter knäpptyst läsning i en klass med trettiotvå elever. 

I stunder som ovan struntar jag i alla tråkiga diskussioner om skolans brister, överbelastning och stress och vet att jag har världens bästa jobb. Älskade lärarkår - ni är hjältar varje dag. Glöm det aldrig.

Om att läsa ungdomsromaner som vuxen

Bokdivisionen och jag tycker ganska lika om böcker har vi märkt. Men inte när det gäller ungdomsromaner. Hon skriver så här till mig apropå min senaste bokerövring Det här är allt av Aidan Chambers. "Jag har inte riktigt förstått poängen med ungdomsböcker, kan inte du-som-tänker-lite-som-jag förklara det för mig? Jag har en fördomsfull bild av att det är lite banala eller triviala böcker som inte berör en vuxen läsare, förlåt. *skäms* Men jag blir gärna övertalad, jag är öppen för all input och påverkan när det gäller böcker och läsning. Dessutom gillar jag ju Chambers!"


Kära Bokdivisionen,

ungdomsromaner kan verka banala och triviala. Gudarna ska veta att sådana ungdomsromaner verkligen också finns. Men det fina med ungdomsromaner rent generellt är för mig att de bjuder på lättsmält variation. Jag har försökt läsa flera fantastiska romaner à la Dostojevskij och Franzen på raken. Det går inte. Eller, jo, klart att det går. Men varje stor roman kräver sitt utrymme. Dessutom är det förskräckligt att bli blasé på riktigt bra litteratur och sådana negativa bieffekter kan komma av ivrigt klassikerläsande utan avbrott. Men om man behöver variation i läsningen, varför ska man just läsa ungdomsromaner, undrar du förstås?

Att vara ung vuxen är förenat med att centrala mänskliga drivkrafter (kärlek, sex, vänskap) är accentuerade och tillåts ta plats. Det tycker jag om. Dessutom är ungdomsromaner alltid snabblästa. Det välkomnar jag varje gång, det blir en injektion läslust. Ungdomar är kritiska läsare och tröga ingångar undanbedes i ungdomsromaner. Men, jovisst, här tänds varningslampan. Det får ju inte bli för lättsmält.

Det fina med genren ungdomsromaner tycker jag är att de ofta experimenterar med språk, form och innehåll. Man tar så att säga ut svängarna lite grand för att vinna sin läsare. Det är inte ovanligt att ungdomsromanerna har spännande format och snygga omslag i strukturerat papper. Korta kapitel varvas med små utdrag från låttexter, dikter och ibland bilder för att tilltala den kräsna publiken. Markus Zusaks Boktjuven och Jandy Nelsons Himlen börjar här tycker jag är fenomenala böcker och tillika ungdomsromaner. De är båda oändligt sorgliga och vackert poetiska berättelser om vänskap, kärlek och död. Jag tror att du skulle tycka mycket om dem båda. Läs!

Kanske är det så att när hjältarna är ungdomar tillåts våra sargade tonårsjag att få vara vinnare. Mitt tonårsjag var sannerligen ingen vinnare på den tiden det begav sig. Ungdomsromanen kan eventuellt ses som en något försenad uppgörelse med tiden som inte lämnar någon oberörd - ungdomen. I förströelsen och variationen finns det något helande. Så tycker i alla fall jag.

Boknördiga hälsningar,
Josefin

Är det här allt?

 

Såg Det här är allt av Aidan Chambers på Bokslukarens bokrea, och kunde inte motstå den. Eller, jo, det kunde jag. Först. Men sedan tänktetänktetänkte jag på boken en hel dag och fick gå tillbaka till butiken. Jag visste att jag skulle gilla den.

Kanske blir det mars med Chambers och inte mycket mer än så, boken är ju åttahundrafemtio sidor tjock. Tala om thud factor! Men jag känner respekten från mina fellow pendlare i morgonrusningen, alltid något. Och boken är bra, otroligt bra faktiskt. Jag återkommer i frågan.

Saknad

Monika har just läst ut Vi, de drunkande av Carsten Jensen och när jag läser hennes recension och min egen slår det mig att jag ännu inte återbesökt Danmark som jag lovade i augusti 2010. Jag har inte varit i Danmark sedan 2009, det är ju så att det värker ont i hela hjärtat när jag tänker på det. Jag kan också konstatera att Vi, de drunkande fortfarande står sig som en av de bästa böckerna jag läst. Sist, men inte minst, vill jag avsluta detta inlägg på samma sätt som när jag nyss läst ut Carstens epos: Nu återstår bara en sak: Danmark, vi måste ses. Jag behöver smørrebrød, kransekager och ljudet av danska röster. Snarast.

Bokbloggarlyx

Det är vår. Jag är ensam hemma. Jag käkar godis. Jag dricker te. Min krokus blommar. LYX.