Det känns tomt. Carsten Jensens 700 sidor långa epos Vi, de drunknade har varit med mig under ett par veckor, och nu är den fantastiska berättelsen slut. I Vi, de drunknade får vi följa några människoöden i den lilla danska staden Marstal och på haven som de marstalska skeppen besöker under hundra år, från dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut. Berättaren är något som ovanligt som ett vi, stadens invånare som med vakna ögon iakttar det som sker. Sättet att berätta ger historien något allmängiltigt och stort, nästan som en dansk Aeneiden eller Iliaden, även om det som skildras lika ofta är små vardagsiakttagelser som stora hjältedåd. Carsten Jensen har gjort noggranna efterforskningar om Marstals historia medan han skrev sin roman, men karaktärerna är helt fiktiva. Romanens upplägg är för övrigt genialiskt, varje delberättelse skulle kunna läsas som en självstående novell, men berättelserna är också länkade till varandra genom att karaktärerna vandrar in och ut ur dem.
När Jensens roman kom ut hyllades den och jag läste ett femtiotal sidor innan jag gav upp och la den åt sidan. Tyckte den gången att den var seg och att det mest handlade om krig. Men, jag förstod ju ingenting, det är tydligt. Nu, när är jag läste den andra gången hade jag ett rikare tålamod och jag blev belönad. Det är karaktärerna i Vi, de drunknade som växer på mig. Jag tycker så mycket om dem: Laurids, Albert, Knud Erik och de andra. Krigen utspelar sig i bakgrunden, det är människorna som är berättelsen. Det finns värme, förtvivlan, kärlek, hopp, saknad och gemenskap i Vi, de drunknade och det är just det jag tycker om. Blir också imponerad av hur Jensen fångat varje tidsanda i i sitt sätt att skildra människorna i Marstal, att jag när boken är slut har förflyttats hundra år i tiden utan att märka hur det gått till.
Nu återstår bara en sak: Danmark, vi måste ses. Jag behöver smørrebrød, kransekager och ljudet av danska röster. Snarast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar