Jag tillhör en av de (ytterst få) som inte tyckte om Den vindunderliga kärlekens historia och lite grand ryckte jag nog på axlarna när Carl-Johan Vallgren hamnade i fokus med sin nya bok Havsmannen. Men, på något vis, hade jag plötsligt ändå boken i min hand och suget efter att läsa den. Kanske var det så att det snygga omslaget fick mig på fall.
Havsmannen var en läsupplevelse. Romanens bärande tanke är den att vi kan gå över eld för dem vi älskar, vilket femtonåriga Nella personifierar i boken. Hon och i synnerhet hennes lillebror Robert mobbas svårt av skolans plågoande Gerard, en pojke som inte bara ungdomarna fruktar, utan även de vuxna. Gerard är en pojke som misshandlar, torterar och trakasserar och han bryter så många regler och normer att hans omvärld inte vet hur de ska hantera honom.
Nella och Roberts föräldrar är inga adekvata vuxna, det finns ingen som riktigt ser dem, och när Gerard hotar att skada Robert hamnar Nella mitt i hans skottlinje. Mitt i allt detta möter Nella ett havsväsen som inte liknar något hon tidigare sett. Eller jo, kanske en sjöjungfru.
Havsmannen är en roman om samhällets oförmåga att ge hjälp åt dem som behöver den, om syskonkärlek och att vara tonåring med en vuxens ansvar. Ett märkligt sagoväsen utgör kontrasten till den hårda värld som huvudpersonerna möter och det är briljant i all sin märklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar