tisdag 12 februari 2013

Postmodernistisk patafysik var det visst. Jag kallar det trams.

DN:s litteraturkritiker Jonas Thente hyllade 100 noveller av Joakim Pirinen i sin recension. Jag tyckte att det lät spännande med illustrerade noveller och införskaffade ett exemplar. Snyggt inbunden var den och förväntningarna höga. 
Efter att ha läst fem av de hundra novellerna känner jag emellertid FÖRVIRRING och tänker: Vad i hela fridens namn ÄR det här? Spretiga, hårda teckningar ackompanjerar fragmentariskt klotter om Gonki, Saggitaurus Glem och Klotfågeln. För att nämna några. Ord som röv, bolinopsis-kammanet och blindorm skymtar förbi. Vad jag förstår är det någon slags poesi jag läser, men jag får ändå känslan av att Pirinen sparat texter och bilder han skapat när han gick på mellanstadiet och nu helt friskt driver med kultureliten genom att publicera alltsammans som ett konstärligt mästerverk. Förmodligen är det jag som inte begriper någonting, eller så är Thente grundlurad.

När Thente försöker kategorisera novellerna skriver han: 
Om vi skall försöka placera de här pirinellerna i en sorts tradition – annat än telefonklottrets – så får vi greppa över hela den modernistiska och postmodernistiska traditionen. De mer aparta aspekterna av surrealismen, den svenska konkretismen och den franska patafysiken finns förstås med som förstareferenser.
Jag kostar på mig att kategorisera på mitt eget vis genom att säga: 100 noveller av Joakim Pirinen är rena rama tramset. 

2 kommentarer:

Ingerun sa...

Haha, vilken sågning. Har du läst Socker Conny - en serie av samma författare? Annars kan jag tänka på att det du läste om den var förvirrande. Jag har inte läst den novelsamlingen. Men Socker Conny. :)

Janina Kastevik sa...

Underbar recension. Roliga sågningar kan vara det bästa jag vet att läsa på bokbloggar.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...