Författarfrukost med Chris Cleave

I torsdags morse bjöd Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan in till författarfrukost med Chris Cleave, författaren till Little Bee ni vet. Cleave är på Sverigebesök för att berätta om sitt författarskap i allmänhet och sin nya bok Guld i synnerhet.


Frukosten var enastående trevlig, eller rättare sagt: Chris Cleave var enastående trevlig. Med ödmjukhet och inlevelse berättade han om hur han i sitt författarskap tagit fasta på hur det extrema kan lära oss mer om dem vi är.

Inför samtliga böcker Cleave skrivit har han gjort omfattande research. För att kunna skriva Little Bee arbetade han på flyktingförläggning och hans senaste bok hade tagit honom till träningslokaler såväl som barnsjukhus.

I Guld säger han sig själv ha lärt sig att inte döma sina karaktärer utan att låta läsaren avgöra vem som agerat rätt eller fel. Gillar! Om han lyckats återstår att se, mitt signerade exemplar av boken ska jag nämligen ge bort till någon jag tycker mycket om.

Om vikten av att få längta

Detta när man varit ifrån sin unge en vecka och hon sedan kommer hem, och man vill läsa hur många böcker för henne som helst (till och med de tjocka tråkiga), och tröttnar inte en enda gång, och hon luktar som varma jordgubbar och säger att det är härligt att vara hemma - så väldigt fint är det.

Vi kom över havet

Många är de som tipsat mig om Vi kom över havet av Julie Otsuka, och vilken fin, fin berättelse det var.

Jag tror bara att jag läst en roman skriven i vi-form tidigare, Carsten Jensens fantastiska Vi, de drunknade. Att skriva en kollektiv roman kräver sin författare och sin berättelse. Det finns onekligen något allmängiltigt och stort i vi-formen, och Julie Otsuka och Vi kom över havet fångar det briljant.

I Vi kom över havet är vi är de japanska flickor, postorderbrudar, som åkte till USA för att giftas bort med män där under 1900-talets början. De unga kvinnornas tragiska livsöden skildras med saklig skärpa från båtresan, mötet med männen som inte alls liknar de män de sett på bild, inackorderingen hos amerikanska bönder där de fick arbeta hårt för lite pengar till hur de strävsamt försöker göra sig en plats i det amerikanska samhället för att sedan pekas ut som förrädare under andra världskriget.

Jag tänker att det här är en berättelse som skulle kunna skrivas på många olika sätt, men att det är helt genialiskt att skildra likheten i de unga kvinnornas öde. Det finns både en svärta och en ömhet i det skrivna och jag tänker att det här är en roman jag vill bära med mig i hjärtat.

Vad tyckte du om Vi kom över havet?

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2013
Originaltitel: The Buddha in the Attic
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Tåg till Trieste

Temat för årets Bokmässa är Rumänien och som uppvärmning inför mässan har jag läst Tåg till Trieste av den rumänska författaren Domnica Radulescu. Det är läsning som både skakar om och tråkar ut.

Tåg till Trieste handlar om den unga Mona som växer upp i Ceausecus Rumänien. I Bukarest är hon, liksom alla andra, under ständig bevakning av den hemliga polisen Securitate. Ingen verkar veta vem som är vän och vem som är fiende och misstänksamheten tär på dem. Mona möter den stora kärleken i Mihai, men vet inte om han kanske arbetar för polisen som vill fängsla hennes far.

I kärlekshistorien mellan Mona och Mihai synliggörs förtrycket, fattigdomen och orättvisorna i det kommunistiska Rumänien. När Mona flytt landet till USA får vi också se kärleken till hemlandet, vemodet och sorgen i att inte längre kunna leva där man har sina rötter.

Jag tycker mycket om Radulescus sätt att skildra Rumänien. Att hon, liksom Mona, tvingats lämna sitt hemland märks i sättet att skriva, i kärleken och saknaden till det som är hemma. Den berusande kärleken mellan Mona och Mihai är också fint skildrad. Till en början. Slutet av boken skulle jag kunnat vara utan. Lite grand får jag samma känsla som när jag läste Brixton Beach: det är kärleken till hemlandet som gör berättelsen, men att själva handlingen inte riktigt håller ända in i mål, känns konstruerad.

Summa summarum är Tåg till Trieste trevlig läsning och säkerligen en god reskamrat på tåget till Bokmässan. Vad läser du som Bokmässepepp?

Förlag: 2244
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Hej, mitt pendeltåg!

Terminen har börjat, ungdomarna är tillbaka i skolbänken och jag har tagit på mig frökenglasögonen igen. Det här med att byta arbetsplats från innerstadsskolan med tio minuters promenadväg hem, till förortsskolan med 30 minuters pendeltågsresa är bannemig genialiskt. Tänk vad mycket kvalitetslästid jag får för 790 kronor i månaden!

/Sjuktnöjd_79

Englander, Anne Frank och botoxen

Jag har ju lovat att berätta om hur jag blev varse att botox i läpparna inte är något för mig medan jag lyssnade på Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander. Så här gick det till:

Vad vi pratar om... är precis en sådan berättelse jag tycker om att läsa i novellform. Två kvinnor, väninnor från barndomen, möts igen tillsammans med sina respektive efter många år isär. Till en början märker vi hur olika de blivit, men när novellen är slut har relationerna mellan de fyra huvudpersonerna vridits om och förskjutits och vi ser dem i ett nytt dager. Inget är som vi tror, tycks Englander vilja förmedla. Det är smart skrivet och Englander nyttjar novellens fulla potential, låter texten vara förtätad och öppen för tolkning.

Jag målade om fönster i stugan på landet medan jag lyssnade på Vad vi pratar om.. som ljudbok. En utmärkt sysselsättning skulle det visa sig, om man bortser från att oljefärg tydligen gör getingar aggressiva (men, det var förstås inte ljudbokens fel). Attackgetingar kom från ingenstans och en stack mig på underläppen. Att läppen svullnade upp kan ni säkert räkna ut och jag blev inte vidare snygg av det får jag erkänna. En vecka levde jag med tjockläppen och nu vet jag: Botox är inget för mig (heller).

Snipp, snapp, snut, så var berättelsen om Englander och botoxen slut.

Förlag: Brombergs/Storyside
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Adlibris eller Bokus

Utvandrareposet - att svettas med Karl-Oskar i 2267 sidor

Semestern är slut, så också bloggvilan. Jag må ha varit en passiv bloggare under sommaren, men jag har läst, må ni tro. Klassiker hör sommaren till och i år tog jag mig an Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. För att förtydliga: jag har alltså läst Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige och svettats med Kristina och Karl-Oskar i (- trumvirvel -) 2267 sidor.

Allt började som en ren ingivelse efter sisådär fem veckor till skogs. Mitt landställe och tillika min farmors barndomshem råkar ligga ganska nära Duvemåla och Algutsboda, alltså Kristina och Karl-Oskars hemtrakter. Skogen där jag bor om sommaren står på precis sådan stenig och karg jord som många svenskar emigrerade ifrån. Det blev plötsligt så verkligt alltsammans. Så i Emmabodas lokala bokhandel (mer av en leksaks- och hobbyaffär, men ändå) fann jag alla fyra delarna i serien och slog till.

Att Utvandrareposet tillhör något utav ett svenskt kulturarv blir tydligt när jag pratar om böckerna med människor i min omgivning. Många har sett tv-serien, några musikalen Kristina från Duvemåla. Andra har läst en eller flera av böckerna och alla verkar känna till Kristina och Karl-Oskar. Jag hade en ganska klar bild av vad böckerna skulle handla om, men blev ändå tagen av det mod emigranterna besatt och den misär de fick utstå. Att under mitten av 1800-talet, sälja allt man ägde och utvandra så långt hemifrån att det var omöjligt att återvända är svindlande. Tänkte mycket på likheten mellan dåtidens emigranter och dagens flyktingar medan jag läste.

Språket är lättläst, även om dialogerna är skrivna på dialekt. Moberg har lagt sig vinn om att beskriva miljöer och skeenden noggrant och uttrycksfullt. Ibland gillar jag det och ibland tråkar det ut mig, men jag uppskattar att de finns dokumenterade för eftervärlden att läsa om. Moberg flyttade själv till USA och framförallt sista delen i serien, Sista brevet till Sverige, bär spår av ett utvandrarens vemod. I övrigt blandas motgång med framgång och Moberg växlar berättarperspektiv emellanåt, vilket håller liv i handlingen.

Utvandrareposet i sin helhet är ett mästerverk, en klassiker som står sig. För att förstå detta skeende i vår historia finns förmodligen inget bättre sätt än att läsa Mobergs böcker. En punkt måste emellertid fram i ljuset och diskuteras innan vi utser Moberg till nationalhelgon eller gör (fler) statyer av Karl-Oskar:

• Karl-Oskars kåthet (!) är central genom hela serien. Exempelscen: Kristina håller på att stryka med i skörbjugg och sjösjuka under överfarten till Amerika, och Karl-Oskars största bekymmer under färden verkar vara att han inte får ligga med sin sjuka fru och att han därför frestas av att ligga med en hora.

Vad tyckte du om Utvandrareposet?

Kommer du på bokbloggarmingel, eller?

Hörrni, det är snart BOKMÄSSA och Bokbloggambassadörerna #boblamb inklusive moi hälsar er välkomna på mingel med tilltugg och goodiebag. Hoppas att vi ses!

Sex veckor solsken, mygg och hallon

Nu blir det snart mer bokbloggande, gott folk. Jag vet att ni längtat.

I snart sex veckor har jag gottat mig i Blekingeskogen. Det har varit solsken, mygg och hallon; glass, blåbärspaj och målning av flaggstång. Min dotter har lärt sig tycka om vatten (en smärre bedrift, jag svär), terriern har decimerat paddbeståndet runt stugan och maken har byggt staket och lavat stenmur. Själv har jag kramat mycket på människor jag tycker om, ätit ovanligt mycket vegetarisk mat och läst böcker, förstås.

Nu är det emellertid så att jag fått Stockholmslängtan och börjat räkna ner till när jag och maken på sedvanligt manér och med dålig sångröst sjunger "Stockhholm i mitt hjärta" medan vi kör över Liljeholmsbron. Då ska ni få veta mer om hur jag denna sommar blev hooked på Vilhelm Mobergs Utvandrarna, varför jag struntade i radioföljetongen i P1 i år, trots att Madame Bovary är en av mina största läsupplevelser någonsin, och hur jag blev varse att botox i läpparna inte är något för mig medan jag lyssnade på Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander.

På återseende inom kort,
Solbrändochhyfsatlycklig_79

Sommarlov

Jag har packat bilen (hyrbilen då, alltså för någon egen äger jag rakt inte) full med  böcker, barn och hund och flyttat till stugan i skogen. Tystnaden och doften av mossa är berusande. Nu får vi väl se om det blir några böcker lästa, eller om jag mest sugs in i SvD:s korsord och uppslukas av bärplockning. Tillbaka här är jag igen i augusti. Till dess: ha en riktigt skön sommar!

En avslutning, fyra böcker och en återkomst

 

Sedan sist: Det har varit studentutspring och skolavslutning. Jag har sagt hejdå till fina elever, blivit avtackad på nuvarande jobbet i innerstan och hälsats välkommen tillbaka till gamla jobbet i förorten. Alltsammans har gått i bokens tecken. Jodå. Boken är den nya blomsterkvasten.

Av svensklärarkollegorna fick jag Ramqvists Alltings början, vilken utan tvivel blir höstläsning på pendeltåget när jag fått distans till året på Södra Latin och vill se på skolan med Ramqvists ögon. Av skolledningen fick jag också en bok som tack för året som gått, Den sista safarin av Deon Meyer, en spänningsroman som verkar vara väldigt långt ifrån bra. Men jag tänker givetvis att det är tanken som räknas. På nygamla jobbet i förorten får alla en sommarbok, så även jag (eftersom jag slugt nog besökte skolan dagen för bokutdelningen). Jag valde Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Sist men inte minst fick jag Presidentens hustru av en av mina elever (tack rara BokNea) och den är jag så sugen på att den får bli en av de första semesterböckerna jag tar mig an.

Så var det alltså med en avslutning, fyra böcker och en återkomst.

Aaaahhhh!

Aaahhhh! Betygen är satta, sista lektionen hållen. Förflyttat mig från ARBETSKAOS till långsamliv och naturen har exploderat i färgprakt. Runt hörnet väntar ÅTTA veckors semester. (Och, JA, vi har arbetat in den långa ledigheten med 45 timmars arbetsvecka resten av året, så ge mig inte den där blicken).

Nu ska jag knappa in en beställning sommarböcker och mentalt förbereda mig på lediga dagar i skogen och tystnaden.

Glad nationaldag! (Eller vad man säger.)

De introvertas revansch

Om du var tvungen att spendera två veckor helt ensam eller alltid omgiven av bekanta, vilket skulle du välja?

Hur du svarar vittnar om huruvida du är extrovert eller introvert. De flesta av oss vet nog redan hur det står till med den saken, men också att extraversion anses vara det önskvärda i vår kultur. Att vara social, pratsam och framåt står liksom högre i kurs än ensamhetssökande och att vara tystlåten.

Men! Till fellow introverta måste jag nu tipsa om Svd:s artikel i söndagens kulturdel, där två nya fackböcker ger oss introverta en (lågmäld) revansch: Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain och Linus Jonkmans Introvert. Den tysta revolutionen. Kanske något för hängmattan i sommar? För, ve, du är väl inte en sån som väljer ständig social samvaro före tystnaden och ensamheten?

PS: Kolla in Susan Cain på TED Talks, vettja:

 

Springa med åror

 

Cilla Naumann imponerar på mig med sin roman Springa med åror. 

Romanens jag, bondflickan Monika, blir vän med sommargästen Johanna och deras vänskap kommer att färga av sig på Monikas hela tillvaro, från barn till vuxen. Romanen skildrar svårigheten med klasskillnader, men också friktionen i en ojämlik vänskap där den starka dikterar villkoren:

   "Jag vill inte att sommaren ska ta slut", säger jag trots att jag vet att jag inte borde säga det.
   "Äh" säger hon och skrattar, "det kommer en ny".
Hon har röd färg i håret och tar upp handen och drar ett rött streck över mitt lår. Det ser ut som ett snitt, ett sår.
   "Och du vi ska ju spara till Paris."
Hon tittar allvarligt på mig, nästan strängt, som om jag måste skärpa mig.
   "Jag vill ändå inte att den ska vara slut", säger jag barnsligt och känner gråten svida i halsen, men övermannas av det röda kletiga som är överallt. Och jag vet att jag inte ska börja gråta, inte visa hela mitt köttiga jag, att jag då belägger henne med ett slags ansvar för mig, att jag tynger henne med något som bara är mitt, en tyngd som vi båda vet att hon lämnar så fort hon åker härifrån, hem till sitt rena okända stadsliv.

Det värker i mig när jag läser om den uppslukande, sköra vänskapen mellan Monika och Johanna. I gestaltningen av Monika och hennes bild av sig själv som illaluktande och grov i kontrast till den kavata och välbärgade Johanna finns något som är sorgligt och vackert på en och samma gång. Naumann har ett fenomenalt sätt att flytta läsarens fokus mellan nu och då och jag upplever att jag zoomar in och ut mellan olika händelser medan jag läser. Alla sinnen aktiveras och när boken är utläst kan jag minnas hur det luktar hemma hos Monika och hur den tjocka hallonsaften smakar.

Vid sidan av språket är personporträtten den verkliga behållningen av romanen. Inte minst Monikas pappa Ivan är en karaktär som stannar kvar i minnet.

I Cilla Naumanns ungdomsromanen 62 dagar skildras samma händelser som i Springa med åror ur ett annat perspektiv. Den hamnar på önskelistan direkt.

Vad tyckte du om Springa med åror? 

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Bokmässans seminarieprogram är här!

Har du liksom jag Bokmässelängtan? Idag släpptes årets seminarieprogram. Kolla in här och börja planera, vet jag.

Aura

Kan sextio sidor rymma ett mästerverk?

Den mexikanske författaren Carlos Fuentes ville experimentera med romanens uttryckssätt och värjde sig mot västvärldens syn på realism. Tillsammans med bland annat Gabriel García Márquez och Mario Vargas Llosa var han en del av El boom, den Latinamerikanska litterära rörelse på 60- och 70-talet som kom att etablera konventionerna för modern latinamerikansk litteratur. Boomen genererade experimentella romaner, inte sällan med inslag av magisk realism och samhällskritik.

Fuentes Aura (1962) är ett av El booms nyckelverk, en kortroman som på 60 sidor utmanar läsaren att fundera över vad ungdomens skönhet har för värde medan vi slungas mellan dröm och verklighet i ett suggestivt förtätat drama.

Den unge akademikern Felipe tackar ja till att arbeta hos den gamla änkan Llorente med att skriva rent en död mans memoarer. I huset finns också Llorentes brorsdotter Aura som i det närmaste förtrollar Felipe med sina gröna ögon. I huset vävs dröm och verklighet samman. Är Aura och Llorente en och samma person? Är Felipe anställd för att spela rollen som Llorentes döde make? Är hela berättelsen ett utslag av Felipes fantasi? Märkliga sammanträffanden mellan dåtid och nutid  skapar den kusliga berättelse och den fantasieggande magiska realism Fuentes blivit berömd för.

Språket är experimentellt, men inte svårläst. Vid första läsningen förflyttas läsaren obemärkt mellan det som är verklighet och det som är dröm. Symbolladdade detaljer förstärker det redan förtätade. Att hela berättelsen är skriven i du-form skapar dessutom en egendomlig känsla av att Felipes berättelse lika väl kunde varit din:

Långsamt går du upp till ditt rum, kliver in, kastar dig mot dörren som om du vore rädd att någon skulle följa efter dig: flämtande, svettig, drabbad av en känsla av maktlöshet som isar din ryggrad, en känsla av visshet: om något eller någon skulle komma in, skulle du inte kunna göra motstånd, du skulle avlägsna dig från dörren, låta det ske.

Jag hörde Jonas Hassen Khemiri berätta att Aura var en av hans favoritromaner och jag är beredd att säga det samma.

Utgivningsår: 2002
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Natur och Kultur
Köp den, exempelvis via Bokbörsen.

50 nyanser av nyckeln till frihet

Vill du ha hjälp med att hitta något nytt att läsa?

Examensarbetet för några elever på Berghs School of Communications blev i år på uppdrag av Bonnier tjänsten Odyssé, ett nytt sätt att ge personligt anpassade boktips. Genom mer detaljerade metataggar så som "filosofiskt språk" eller "mördarkatt" ska Odyssé ge rekommendationer som är bättre anpassade till din smak. Låter det spännande? Till helgen kan du besöka Berghs slututställning på Sveavägen 24 om du vill veta mer om Odyssé eller kolla in andra tjusiga examensalster.

Krönika om ett förebådat dödsfall

År 1982 fick Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans romaner och noveller där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter"

Krönika om ett förebådat dödsfall är min första Márquez och trevlig läsning rakt igenom. Ja, det här är just en TREVLIG bok. Smålustiga, udda karaktärer gör berättelsen och trots att vi från start vet att Santiago Nasar ska bli mördad är berättelsen inte alls så sorglig som man skulle kunna befara.

Márquez nämns ofta i samband med genren magisk realism, och hans mest kända verk Hundra år av ensamhet lär vara ett utmärkt exempel på det.

Krönika om ett förebådat dödsfall är istället ett lysande exempel på att nobelpristagare inte nödvändigtvis behöver skriva tjocka, svårläsa böcker. Och även om boken bara är 144 sidor lång finns mycket av intressant berättarteknik att diskutera i romanen, bara det att den berättas baklänges borde ge läsaren något att fundera över.


Originaltitel: Crónica de una muerte anunciada
Översättare: Peter Landelius
Utgivningsår: 1981
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den, exempelvis via Bokbörsen

Barnboksspaning i Berlin

Berlins barn verkar läsa många av de barnböcker svenska barn läser. På Dussmans bokhandel fastnade jag länge bland barnboksavdelningens mysiga pryttlar (Stämplar! Papperstjep! Bokmärken! Klistermärken!) och bokomslag. Några reflektioner hann jag också med:

a) Varför ser tecknade Pippi annorlunda ut i Tyskland än i Sverige?
b) Pettsson och Findus verkar mycket omtyckt av berlinarna. Utan tvivel var böckerna om gubben och katten de svenska barnböcker som fick störst utrymme bland Dussmans barnlitteratur i alla fall.
c) Gruffalon visades som teater och fanns som mjukdjur. Kul!

Fågelbarn

Många har skrivit fina recensioner av Christin Ljungqvists eminenta rysare Fågelbarn. Läs exempelvis i Svd, eller på någon av bloggarna Stringhyllan, Lingonhjärta, Bokstävlarna, EnligtO eller och dagarna går... 

Istället för att klämma ur mig en egen recension skulle jag vilja sammanfatta saker som jag tycker är helt fenomenala i Fågelbarn och med det säga att jag väntar ivrigt, klappar händerna av upphetsning och studsar upp och ner av tanken på att det kommer en tredje bok av Christin Ljungqvist:

1. Detta att Ljungqvist låter en av bikaraktärerna från första romanen Kaninhjärta vara huvudperson i andra är så listigt gjort. Vi får känslan av att Ljungqvist har ett eget parallellt universum som vi ska få tillgång till. Vem blir huvudperson nästa gång?
2. Jag har en faibless för skräck, att bli rädd och att rysa. Sällan jag gör jag det dock, är inte mörkrädd, gillar inte skräckfilm, läser inte Stephen King. Det finns en svärta i Ljungqvists romaner som går under huden på mig. Något magiskt sker i Ljungqvists ord, i det flortunna mötet mellan det vardagliga och övernaturliga är det bitvis riktigt, riktigt otäckt.
3. SPRÅKET. Utan att bli tillkrånglat eller krystat är bildspråket en extra dimension i Ljungqvists berättande. Jag njuter av orden medan jag läser.

Förlag: Gilla Böcker (recensionsex.)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Tegelstensutmaning

Johanna har utmanat mig i en tegelstensutmaning. Reglerna är följande:
- hitta de fem tjockaste böcker i din bokhylla som du läst - hitta de två tjockaste böckerna i din TBR-hög (Böcker som skall läsas) 
- och tagga sedan fem andra bloggare

Lite oklart är det emellertid huruvida utmaningen är en tävling eller inte. Att tävlingsläsa tjocka böcker det vet ni som bekant att jag nuförtiden struntar högaktningsfullt i. Utmaningen är dock lite härlig i och med detta att den genererar en slags skrytlista med lästa tegelstenar, och eftersom min lista med lästa tjockisar är fint prettosvulstig kan jag inte låta bli att vara med, trots tävlingsförakt. 


De fem tjockaste böckerna jag läst i bokhyllan
1. Gregory David Roberts Shantaram 942 sidor
2. Aidan Chambers Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok 844 sidor
3. Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen 741 sidor
4. Marlene van Niekerk Agaat 715 sidor
5. Jonathan Franzens Frihet 651 sidor

De två tjockaste böckerna i min TBR-hög
1. Chimamanda Ngozi Adichie En halv gul sol 682 sidor
2. Joyce Carol Oates Blonde 862 sidor


Jag utmanar härmed: Bokugglan, Västmanländskan, Nobelprisprojektet, En flitig Lisa och Frossa i böcker. Vad har ni för tegelstenar i bokhyllan, tro?

Starstruck

Idag började Gunnar Ardelius följa mig på twitter. Bara så där. Jag kanske älskar sociala medier ändå, när jag tänker efter.

Människoätande människor i Märsta

Många är de som tipsat mig om Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, speciellt när jag sagt att jag tycker väldigt mycket om Gunnar Ardelius korta, poetiska och fragmentariska romaner.   

JA, Människoätande människor i Märsta var något alldeles speciellt, och JA, den var kort, poetisk och fragmentarisk. Men medan jag känner stor sympati med Ardelius karaktärer känner jag avsky för Bergs, Människoätande människor i Märsta är en roman som skaver.

Bokens jag, Tove, är sexton år och vill inte hoppa på de vuxnas jobbtåg. Hon vill hångla med en snygg kille, bli av med oskulden, bli full, bli bekräftad, vara någon. Hon drar sig inte för att mobba andra för att få mer plats själv.

Hon är så underlägsen

så mumlig och fumlig

att vi bara måste

få henne att rycka upp sig,

bara måste

förvilda oss

gyttra ihop oss

kravla runt henne

med väsande tentakler

och viska sidenmjukt:

"Försöker du smöra, Elin?"

"Du har så skum dialekt, Elin!"

"Varför är du så osäker, Elin?"

Jag får ont i magen när jag läser Människoätande människor i Märsta. Den nakna, obarmhärtiga tonårstiden ligger blottad i Aase Bergs ord. Friktionen, ångesten, ensamheten - allt förkroppsligas i Toves strävanden. Det här är långt ifrån en lättsmält ungdomsskildring och jag älskar kontrasten mellan det poetiska språket och det skavande innehållet. 

I jämförelse med Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör som också är en slags prosadikt, är Människoätande människor i Märsta skickligare berättad. Det finns ett större innehållsdjup och bättre språk i Bergs roman, medan tonen är råare och kantigare än hos Ardelius. Och som vanligt när jag läst en riktigt bra bok förundras jag över författarens skicklighet att klä mänskliga drivkrafter i ord.

Människoätande människor i Märsta är måsteläsning, även om den är ett slag i magen.

Utgivningsår: 2009

Förlag: Natur & Kultur

Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Berlin - bokligheter och bilder

Jag tror att jag är kär i Berlin.

Fyra fina försommardagar i Tysklands huvudstad var precis vad maken, jag och tvååringen behövde. Min vinterskrumpna själ har tinat upp och jag känner mig som folk igen. Bortblåst är tanken på overalltvång, förfrusna fingertoppar och saltränder på skorna. Nu andas jag värme.

Bokligheter var inte resans fokus, men givetvis blev det en del bokturism ändå. Eftersom Douglas Kennedys Ögonblicket som utspelar sig i Östberlin under DDR-tiden (ett boktips från Bokblomma) blev försenad i posten fick Anne Franks dagbok, den nya fullständiga utgåvan, följa med på resan istället. Good enough, liksom. Jag hade också Berlinpeppat mig med Carl-Johan Vallgrens kultursvulstiga Berlinbetraktelser i Berlin på 8 kapitel, en bok vars tips ledde både till skatter såsom Dussmans bokhandel och en och annan turistfälla. Norra Europas största innergård kunde jag exempelvis varit utan.


Och till dig som planerar att åka till Berlin med barn säger jag bara: halleluja, gör det! Staden är full med fantastiska lekparker och trevliga ställen för barn. Kolla in bloggen Berlin ick! för fina tips. Om du inte vill resa till Berlin med barn och mest bara tänka kultur och design ska du istället kolla in Marcusbibliotekets snygga, snygga bilder för inspiration.

Semester pågår

Medan några tänker på hur Kristus for till himmelen tänker jag på frühling och semester och säger hej till Berlin. Ses snart!

Kolla in veckans facebook!

Boknea har inlett en inläggsserie hon kallar veckans facebook och det är bannemig så briljant roligt att du måste kolla in genast.

Ett stort steg för kulturtanten

Jag har fått läsglasögon och känner mig lite mallig. 

Snart är jag en äkta kulturtant.

Bilden lånad från vasuma.com

Optikern prackade inte bara på mig ett par läsglasögon vid senaste besöket, mina damer och herrar, utan TVÅ (det ena paret är på pricken de samma som de gröngrå på bilden). Ett par för linsbärande och ett par slipade med mina övriga styrkor. Utan de nya brillorna var datorskärmen ett enda gråsudd.

Nu är det inte så att jag fått svårt att se på nära håll, utan har - håll i er nu - på grund av ålder inte längre styrkan att kontrollera mina ögons dolda skelning. ÅLDER! SKELNING! Medan maken menar att han under vikingatiden säkerligen passerat som Johan den skarpe på grund av sin eminenta syn är jag numera den skumögde i sällskapet.

Det här med läsglasögon har emellertid inneburit att jag ser bättre, slipper huvudvärk och yrsel. Det är väldigt bra. De nya brillorna har också inneburit att jag:

1. tappar bort alla tre par glasögon jag ska jonglera runt i vardagen och vimsigt måste söka än här än där efter dem.
2. måste föra ner läsglasögonen till nästippen för att se dem jag pratar med skarpare.

Alltså kan jag fira att jag har kommit ett stort steg närmre att bli en riktigt kulturtant, och det när jag bara är trettiotre år fyllda. Hurra! Frågor som väcks är dock: När ska jag våga mig in hos Gudrun Sjödén? och När är det okej att skaffa senilsnören?


PS: Tack Marcus för att du ändrade från grå text till svart på Marcusbiblioteket. Nu kan tant se igen.

Och vinnarna är...

Dottern fick i uppgift att dra tre vinnare av var sitt exemplar av "Förr eller senare exploderar jag" i boktipstävlingen Litteratur för lärare. Och vinnarna är - trumvirvel - Violens boksida, Mia Ljungdahl och Litteraturkvalstret Fanny. GRATTIS och tack för fina boktips! Hör av er med adress till bloggenfabulerat(snabela)gmail.com så kommer boken på posten inom kort.

Vill du läsa alla de fina bidragen i tävlingen kan du besöka gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community.

Böcker som utspelar sig i Berlin?

Berlin av jtgrothe (BY-NC-SA)

Jag ska åka till Berlin och möta våren (sommaren?) och tänkte att jag skulle fråga er om ni har några boktips på böcker som utspelar sig i staden. Det blev ju så lyckat att läsa Tjuvarnas stad i S:t Petersburg.

Av en en vän fick jag låna Berlin på 8 kapitel av Carl-Johan Vallgren och den känns klockren. Nu vill jag bredda bilden av Berlin med något inhemskt (och snabbläst). Har ni några tips? Har ni (bokliga) sevärdhetstips, så fyll på med dem också, vet jag.

Ryssar är såna som gillar björkar

Om man får tro Olga Grjasnowa, eller kanske egentligen Anton Tjechov, är ryssar såna som gillar björkar. Min egen, visserligen ganska ringa, erfarenhet är dock att ryssar är såna som gillar småkakor, pälsmössor och Stieg Larsson. 

Det kan emellertid kvitta hur det är ställt med stereotypt gillande, boken Ryssar är såna som gillar björkar är en läsvärd berättelse hur som helst.

Grjasnowa är född i Azerbajdzjan, men har också växt upp i Tyskland och bott i Israel. Hon är alltså på många sätt lik huvudpersonen i romanen, Maria som delar samma levnadsöde. Grjasnowa hävdar emellertid bestämt att Maria är en fiktiv person.

Det finns flera lager i berättelsen om Maria. På ett plan handlar berättelsen om sorg och skuld, att förlora någon man älskar och känna att det kanske hade funnits något att göra för att förhindra det. På ett annat plan handlar berättelsen om identitet, språklig såväl som kulturell, och hur identiteten blir tydlig utanför den egna gruppen. Huvudpersonen är tolk och en språklig kameleont som rör sig i olika miljöer, hon lyssnar och analyserar språkbruk och reflekterar över språkens värde i olika sammanhang.

Berättelsen är fragmentarisk, blandar nutid och dåtid. När boken är slut kan jag skönja hela väven som utgör den kronologiska berättelsen, den om en ung kvinnas förvirrade sökande efter sig själv och uppgörelse med det förflutna. Marias värld är inte svartvit, istället är både karaktärer och miljöer dynamiska, föränderliga. Handlingen drivs inte sällan framåt av en sparsmakad dialog där mycket sägs mellan raderna.

Jag förstår att den här boken fått blandade recensioner. Det är ingen bladvändare. Däremot är detta en berättelse som ger mycket att tänka på, speciellt när det gäller världsmedborgarens språkliga identitet. Baksidestexten sammanfattar Ryssar är såna som gillar björkar som en utvandrarroman, invandrarroman, samtidsroman och precis det tycker jag att den är.

Du kan lyssna på boken som radioföljetong via P1. Kolla in!

PS: Inga My Little Ponies kom till skada vid fotograferingen.

Förlag: Weyler
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

TÄVLA!

Tre fina exemplar av Förr eller senare exploderar jag lottas ut till er som lämnat boktips på Bokmässans Community. Tävlingen pågår april ut. Du har väl lämnat ditt bidrag?

Slottet av is

Vad skulle du göra om du hittade en hemlig hissknapp i huset där du bor? 

Slottet av is är en berättelse som tar mig tillbaka till tiden då böcker verkligen var en entrébiljett till en magisk värld. Precis som jag som åttaåring lät gränsen mellan saga och verklighet vara flytande och döpte ett eget hemligt, magiskt träd till Salikon (hämtat ur Astrid Lindgrens Allrakäraste syster), kan jag inte låta bli att se efter om det finns en dold hissknapp i min hiss, precis som det gör i Minna och Los hus i Slottet av is.

Kasteviks berättelse är en riktig saga från början till slut. Vid sidan om syskonen Minna och Lo finns det plats för en alltför nyckfull pappa, en snäll men trött mamma, ett hemligt rike, en extramormor, en drake, ett cirkussällskap, en elak härskare och förstås - en profetia.

Slottet av is är, vid sidan om ett äventyr, också en berättelse om vanliga föräldrar som sviker sina barn, hur Minna och Los mamma och pappa inte alltid är adekvata föräldrar.

På morgnarna när jag vaknar så hör jag med en gång vilket humör pappa är på. Om han sjunger i duschen eller spelar klassisk musik i vardagsrummet är det ingen fara. /.../ De andra dagarna vaknar jag och så vet jag bara. Jag märker det på mammas rörelser i köket och på Los lek. Jag känner det för att det inte är nån som skrattar och för att alla smyger runt i lägenheten och aktar sig för att göra fel.

Jag tycker mycket om språket i berättelsen. Svårare, ålderdomliga ord som kanalje blandas med enkelt talspråk och det finns en förklarande ton som månar om läsaren utan att det känns som att jag blir skriven på näsan.

Boken är illustrerad av Jonna Björnstjerna och jag tycker särskilt mycket om krusidullerna som ramar in varje kapitelstart.

Sist vill jag säga att jag tycker att Janina Kastevik är så himla cool (vilket också gjort att jag lite grand dragit mig för att skriva den här recensionen. Jag vet ju att hon känner starkt för illa formulerade barnboksrecensioner).  Du följer väl hennes fina blogg Bläddra! Bläddra!? När jag blir stor, eller åtminstone cool, ska jag också bli jurist och författare.

Ålder: 9-12
Förlag: Bonnier Carlsen (recensionsexemplar)
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Tjuvarnas stad

I S:t Petersburg sträckläste jag Tjuvarnas stad (2008) av David Benioff, en berättelse som utspelar sig under Belägringen av Leningrad, under den tuffa vintern 1942. Under belägringen var svälten fruktansvärd och närmre en miljon människor dog. Tyskarna såväl som den egna regimen plågade folket, och Piter, staden, var det folket kämpade för. I alla fall är det så Benioff beskriver det.

Huvudperson i romanen är sjuttonåriga Lev som när han ertappas med att ha stulit från en död soldat  får i uppdrag att hitta ett dussin ägg till överstens bröllop mot att få behålla sitt liv. Tillsammans med desertören Kolja söker han genom staden och bortom tyskarnas frontlinjer för att finna den värdefulla varan. Kylan och hungern är allestädes närvarande och i en stad där varenda trädbit eldats upp och maten för länge sedan tagit slut verkar ägg omöjligt att finna.

Tjuvarnas stad är framförallt en roman om vänskap. Personporträtten av Kolja och Lev stannar kvar efter att boken är slut. Att läsa romanen där den utspelade sig var starkt. Jag kunde visualisera svältens offer uppradade på den isklädda floden Neva, se Vinterpalatset och kyrkorna täckta av kamouflagenät för att inte synas vid ett flyganfall, kände igen gatunamn och områden. Jag var DÄR, 1942. Boken väckte frågor och jag tog nyfiket reda på mer om Sovjettiden, Krestyfängelset och Röda armén. 

Tack för det fenomenala boktipset Sara, Västmanländskan och Tant Blå! Det här med bokturism gav sannerligen mersmak.

Världsbokdagen!

Idag är det Världsbokdagen och det firar jag med att lyssna på litterära samtal på Kulturhuset ikväll tillsammans med Johanna.

Dessvärre har det svenska engagemanget för Världsbokdagen under åren varit ungefär lika dammigt som UNESCOs Världsbokslogga, men låt det inte stoppa dig. Hur firar du idag?

Det är dags att skära ner och göra slut

När, hur och varför konsumerar du sociala medier? Min egen konsumtion av twitter, flickr, facebook och bloggar har jag på senare tid haft möjligheten att reflektera och förfasas över.

Kanske har du märkt att jag inte bloggat så mycket på sistone. Först var det påsk, jag for till fjälls och levde utan dator en vecka. Istället åkte jag skidor, åt ohemula mängder godis och spelade spel med min familj. Hade emellertid telefonen med och var inte riktigt nedkopplad, bara avkopplad, även om jag snickrade blogginlägg i tanken. For strax därefter till Ryssland och använde inget internet och inga sociala medier alls. Jag repeterar: inget twitter, inget flickr, inget bloggläsande, inget facebook under fyra dagar. Fyra dagar kan förstås verka som en parentes, en försumbar tid. Men! DET VAR OTROLIGT SKÖNT. Jag rekommenderar alla att prova.

När det inte gick att använda telefonen märkte jag hur ofta jag annars gjorde det. Hur fingrarna sökte sig till det vanliga mönstret. Hur hjärnan formulerade twitterinlägg som skulle skrivas. Jag vet att det låter klyschigt och eländigt, men när möjligheten till social medier inte fanns var livet som före de smarta telefonernas tid och jag kände mig kreativ för första gången på länge. Tid frigjordes, tankar fick plats. När jag sedan, likt en missbrukare ihärdigt och med darrande fingrar, knappade mig igenom mejlskörden, twitterflödet och blogginläggen jag missat dag fem när gratis wifi uppenbarade sig på Burger King i S:t Petersburg förstod jag: det är dags att skära ner på sociala medier.

Jag har överkonsumerat digital kommunikation. Som med allt som engagerar finns risken att uppslukas, ätas upp, och jag har varit uppslukad. Nu ämnar jag göra slut med facebook och plocka bort appar från min smartphone. Tillgången ska strypas, missbrukaren bli ren.

Så, istället för att hänga med i den litterära diskussionen, skoldebatten och mina vänners förehavanden på internet har jag planterat lavendel, lekplatshängt och promenerat i solsken. (Jag har gjort tråkiga saker också såsom att tvätta, städa och tjata, men det låter inte lika kul, så det får stå inom parentes). Det är äntligen VÅR. Läst mycket bra har jag också gjort: Janina Kasteviks fenomenala Slottet av is, exempelvis, och en hel drös annat: Ryssar är såna som gillar björkar, Fågelbarn, Människoätande människor i Märsta, Tjuvarnas marknad, Aura och Krönika om förebådat dödsfall, till exempel. Dem berättar jag mer om en annan gång.

Note to self: Less is more.

Ska vi leka hen, hen, chicken?

Mina briljanta elever i årskurs tre håller muntliga anföranden om normer och värderingar just nu. Ett tal handlade om kärnfamiljen. För att luckra upp stereotypen om mamma, pappa, barn hoppades eleven att framtidens barn istället skulle leka hen, hen, chicken. Fenomenalt formulerat, inte sant?

Löneförmån: Tranströmer

Att arbeta på en skola med anor har sina fördelar. Igår delades Tranströmer-stidendiet ut till en lovande skribent på Södra Latins gymnasium. Givetvis var Tranströmer själv på plats. Likt en rockstjärna vinkande han till en ivrigt applåderande publik medan han gjorde entré. Själva prisutdelningen hann jag emellertid inte se, eftersom nationella proven i svenska kallade (64 av 96 muntliga anföranden klara 0 av 96 uppsatser rättade för den som vill hålla räkningen). Men Tranströmer satte onekligen lite stjärnglans på min fredag.

På besök hos Bokugglan

Ni missade väl inte att jag var veckans bloggambassadör hos Bokugglan i tisdags? Klicketiklick, kolla in, vet jag.

S:t Petersburg med litterära glasögon

Efter fem dagar med bovetegröt, tsarskatter, lökkupoler, rysk balett, Sovjetrester och Dostojevskij är jag så hemma igen från mitt äventyr i S:t Petersburg. Mest fascinerande var kanske att S:t Petersburg verkar ha en gumma i varje hörn (på museum, i butiker, på gatorna). Mina litterära höjdpunkter på resan var emellertid följande:

1. Dom Knigi
I det Art Nouveau-inspirerade Singerhuset på huvudgatan Nevskij Prospekt finns bokhandeln Dom Knigi, böckernas hus. Så väldigt fint var det. Här drack jag århundradets godaste varma choklad med kanel och apelsin och köpte Anna Karenina på ryska. Dessutom fann jag festliga bokmärken och diverse affischer från Sovjettiden. En matryoshka fick givetvis också följa med hem. Servicen var usel på sant ryskt manér.

2. Dostojevskijs kvarter
På Dostojevskijmuseet inrymt i en av författarens forna lägenheter fick jag se autentiska Dostojevskijprylar och lyssna på guidning i en gigantisk telefonlur. Fascinerades av hur Dostojevskijs hustru Anna vigde sitt liv åt att stenografera och renskriva hans manus. Lärde mig också att Dostojevskij ska ha varit väldigt barnkär och spenderat så mycket tid han kunde med sina barn och att han alltid hade te varmt i samovaren. På museet köpte jag vykort med bilder från adresserna i Brott och straff och kvarteren i stadsdelen Sennaja där boken utspelar sig hann jag också få en flukt av. Så vitt jag kunde se var gatorna idag inte fullt så full av prostitureade och kriminella som under Dostojevskijs tid, men väl av ryska gummor och syrade grönsaker.

3. Bokbutik på hjul
På ett av stadens torg stod en bokbutik på hjul där böcker reades ut för 50 rubel (ca 12 kronor). Allt från klassiker, barnböcker och körkortsguide för kvinnor stod att finna. Uppfriskande var att spekulanterna inte liknade den svenska kulturtanten vi annars kunde misstänka finna i en dito svensk bokbutik. Här fann jag istället en uppfriskande blandning av muskulösa män i täckjacka, ungdomar i jeans och - förstås - gummor i sjal. När får Stockholm sin första bokbutik på hjul, tro?

до свидания!

 

Nu bär det av till Tjuvarnas stad, tillika Raskolnikovs och Anna Kareninas hemstad, S:t Petersburg. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot fem dagar i Rysslands andra stad och hoppas på att få känna Dostojevskijs ande sväva över staden. Håll tummarna för promenadvänligt finväder. Do svidánija!

Bjussa på ett boktips - vinn en bok

Bra pedagoger behöver bra litteratur. Om du bjuder på ett boktips (skönlitteratur eller facklitteratur) i gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community under april är du med i utlottningen av ett exemplar av den hyllade boken Förr eller senare exploderar jag av John Green. Tre böcker lottas ut! Läs gärna mer om boken här om du inte känner till den sedan tidigare.
Klicketiklick - Vilket är ditt bästa boktips?

PS: Du behöver inte vara lärare för lämna ett boktips. Och du - tipsa gärna andra om  tävlingen.

Veckans boktips för lärare: Som bloggambassadör för Bokmässan 2013 har jag fokus på litteratur för lärare. Varje vecka delar jag med mig av mina bästa tips i något som jag kallar Veckans boktips för lärare här, på min lärarblogg  Samtal mellan två lärare eller i gruppen Litteratur för lärare på Bokmässans community. Vill du se fler boktips ska du klicka dig vidare dit. Är du inte medlem i Bokmässans community blir du det på mindre än en minut genom att registrera dig här.

Istället för Google Reader

Eftersom Google Reader ska sluta att fungera i juli har jag sonderat terrängen för att finna en ny rss-läsare där jag kan samla bloggar jag läser. Jag har provat Bloglovin, Feedly och NewsBlur. Här följer en sammanställning av styrkor och svagheter med de olika läsarna:

Newsblur

NewsBlur i din dator

+ Kan se bloggen i originalutförande, så som bloggaren velat att jag ska se den. Det finns också tre andra vyer att välja bland.
+ Enkelt att mata fram olästa inlägg.
+ Det finns flera avancerade inställningar att göra, såsom att välja vilka bloggar som är prioriterade, hur snabbt ett inlägg ska markeras som läst, eller att markera taggar du gillar.
+ Både ett webbaserat verktyg och en mobilapp.
+ Lätt att göra mappar, såsom bokbloggar eller skolbloggar i mitt fall. Foldrarna syns även i mobilappen.

NewsBlur som app

- NewsBlur har bara menyer på engelska.
- Att dela ett inlägg du gillat till twitter är enkelt, men dessvärre inte lika smidig delning till andra sociala medier.
- Läsaren buggar emellanåt, exempelvis händer det ingenting när man trycker på vissa knappar.
- Än så länge är NewsBlur gratis. Det verkar emellertid som att verktyget ska kosta runt 200 kronor om året hädanefter på grund av högt användartryck efter Google Readers försvinnande.

 

 

Bloglovin

Bloglovin i din dator

Bloglovin som app

+  Både ett webbaserat verktyg och en mobilapp.
+ Menyer på svenska
+ Enkelt att mata fram olästa inlägg.

- Du ser text och bild i Bloglovins gränssnitt, inte med bloggens bakgrunder och menyer tillgängliga mer än i en liten miniatyr till vänster om inlägget och såvida du inte klickar dig vidare.
- Reklam omgärdar själva läsaren.
- Bara en vy tillgänglig - svårt att få översikt.
- Kan inte dela inlägg via sociala medier i själva läsaren. Bara "gilla" inlägget hos Bloglovin.

 

 

Feedly

Feedly i din dator

 

 

 

 

 

 

Feedly som app

+ Både ett webbaserat verktyg och en mobilapp.
+ Enkelt få översikt över och att mata fram olästa inlägg.
+ Mobilappen snygg och lättnavigerad. Den bästa av de tre testade.
+ Enkelt att dela ett inlägg via andra sociala medier som twitter och facebook.
+ När du installerar läsaren på din dator får du en liten direktknapp som alltid är synlig bredvid adressrutan i Firefox eller Safari.

- På datorn ser du text och bild i Feedlys gränssnitt, inte med bloggens bakgrunder och menyer tillgängliga såvida du inte klickar dig vidare.
- Feedly har bara menyer på engelska.

 

Slutsats

Jag skulle helst av allt vilja se bloggen i dess originalutförande i min rss-läsare som standard. I Feedly och Bloglovin ser du text och bild, men i rss-läsarens gränssnitt, inte med bloggens bakgrunder och menyer tillgängliga. Såvida du inte klickar dig vidare, förstås. Jag skulle också vilja läsa bloggar i datorn och mobilen med samma verktyg.

Först verkade NewsBlur verkar vara det bästa verktyget för mig. Bloglovin må vara svenskt och lättanvänt, men reklamen stör mig och likaså att inte kunna länka vidare till andra sociala medier. Efter en veckas aktiv användning av både Bloglovin, Feedly och NewsBlur vinner emellertid Feedly.

Feedly i din dator - Cards View

Jag är svag för direktknappen i webbläsaren, den snygga mobilappen och det överskådliga gränssnittet när jag läser bloggar på dator, Cards View (se bild). Att kunna länka vidare till andra sociala medier, spara till senare och favoritmarkera enkelt gör också Feedly till en vinnare.

Medan Newsblur i längden kändes omständligt, och inte särskilt visuellt tilltalande och Bloglovin alltför enkelt, gav Feedly översikt och bokbloggarläslust. Kanske kan jag leva med att jag måste klicka mig vidare för att se blogginlägget i originalutförande.

Hur kommer du läsa blogginlägg framöver?

Glad påsk!

Nu tar jag semester från arbete och bokbloggande några dagar för att äta ägg och krama på familj. Glad påsk!

Påskskyltat i barnboksaffären Bokslukaren

Värdinnan

Fjodor Dostojevskij är en av mina favoritförfattare och Brott och straff en av mina största läsupplevelser någonsin. Inför min resa till Dostojevskijs hemstad S:t Petersburg ville jag läsa mer av honom. Jag hittade kortromanen Värdinnan som är ett av hans tidiga verk och gavs första gången ut 1867.

Värdinnan är en melankolisk berättelse och ett slags triangeldrama mellan Ordynov, hans unga vackra värdinna Katerina och dennes man, den gamle gubben Murin. Precis som i Brott och straff är synd och botgöring ett tydligt motiv. Likaså finns Dostojevskijs skärpa för inre konflikter och dilemman.

Däremot är Värdinnan inget litterärt mästerverk, ingen oväntad pärla. Berättelsen är ryckig, språket och känsloyttringarna svulstiga. Halvvägs igenom är jag trött på  ögon som ideligen tåras. Dessutom verkar texten feltryckt, åtminstone i min e-bok där flera sidor är dubbletter. Måhända var Dosojevskij inget fan av styckeindelning, men jag tycker att förlaget vid nytryck kunde kostat på sig fler blankrader. Texten känns väldigt kompakt och därmed onödigt svårläst.

Översättarens efterord gav klarhet till berättelsen och genom att läsa mer om flanören som romantyp i Erik Bergqvists recension i SvD har läsupplevelsen varit lärorik. Någon njutning var den däremot inte.

Förlag: Bakhåll
Översättare: Bengt Samuelsson
Antal sidor: 128
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Följ min blogg med Bloglovin

Och vinnaren är...

För EXAKT tre år sedan (på minuten!) kom FABULERAT till världen. Jag utlyste i samband med detta en tävling där ni kunde vinna valfri bok för 250 riksdaler. Det kom ett endast bidrag, men det var så fenomenalt bra att det förmodligen avskräckte er andra från att tävla.

"Mina bästa feelgood-tips är ett inlägg riktat direkt till mej och jag fick känna mig som en utvald tjej.
Lyckan blev total när jag gjort mina val.
Flera böcker jag aldrig annars skulle ha brukat, jag nu med all hast slukat."

Så, GRATTIS MALIN! Skicka ett mejl och berätta vilken bok du önskar dig och din adress, så kommer den med posten inom kort.