Ett stort steg för kulturtanten

Jag har fått läsglasögon och känner mig lite mallig. 

Snart är jag en äkta kulturtant.

Bilden lånad från vasuma.com

Optikern prackade inte bara på mig ett par läsglasögon vid senaste besöket, mina damer och herrar, utan TVÅ (det ena paret är på pricken de samma som de gröngrå på bilden). Ett par för linsbärande och ett par slipade med mina övriga styrkor. Utan de nya brillorna var datorskärmen ett enda gråsudd.

Nu är det inte så att jag fått svårt att se på nära håll, utan har - håll i er nu - på grund av ålder inte längre styrkan att kontrollera mina ögons dolda skelning. ÅLDER! SKELNING! Medan maken menar att han under vikingatiden säkerligen passerat som Johan den skarpe på grund av sin eminenta syn är jag numera den skumögde i sällskapet.

Det här med läsglasögon har emellertid inneburit att jag ser bättre, slipper huvudvärk och yrsel. Det är väldigt bra. De nya brillorna har också inneburit att jag:

1. tappar bort alla tre par glasögon jag ska jonglera runt i vardagen och vimsigt måste söka än här än där efter dem.
2. måste föra ner läsglasögonen till nästippen för att se dem jag pratar med skarpare.

Alltså kan jag fira att jag har kommit ett stort steg närmre att bli en riktigt kulturtant, och det när jag bara är trettiotre år fyllda. Hurra! Frågor som väcks är dock: När ska jag våga mig in hos Gudrun Sjödén? och När är det okej att skaffa senilsnören?


PS: Tack Marcus för att du ändrade från grå text till svart på Marcusbiblioteket. Nu kan tant se igen.