Oduktig som Doppler

 

Vi for till fjälls över påsk mannen, barnet, hunden och jag. Sex timmars bilfärd enkel resa. Jag ville introducera ljudboken på resan för min man och valde med stor omsorg ut Erlend Loes Doppler till reskamrat. Maken är ljudboksskeptiker, det var viktigt att få det rätt och Doppler uppfyllde följande kriterier:

1.  Den är kort (4 timmar och 37 minuter lång). Det är realistiskt att hinna lyssna klart på resans totala tolv timmar. Jag ville inte ha restlyssning kvar att göra efteråt, det skulle maken aldrig orka med och allt hade varit förgäves.
2. Doppler sades vara rolig, lättsam. Känns lagom som gemensam semesterbok, jag ville ju inte ha en kafkaesque stämning på resan.
3. En resa i Norrland och Lennart Jähkel som uppläsare kändes som en gjuten kombo. Hittade en annan bok jag var intresserad av först med Leif Pagrotsky som uppläsare. Ni förstår ju själv. Det funkar inte.

Väl hemma igen kan jag konstatera att Doppler var en fin reskamrat, en filosofisk liten bok om att sluta upp med att vara så förbaskat duktig, släppa taget om konsumtionssamhället och flytta till skogs, vilket är precis vad bokens huvudperson Doppler beslutat sig för att göra. Lite sötsyrlig samhällskritik fanns det gott om i berättelsen och jag skrattade högt flera gånger. Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte heller borde vara så förbaskat duktig och gjorde faktiskt flera saker riktigt oduktigt på semestern, så som att inte bädda sängen, inte blogga och inte skicka vykort. På något vis är ju det i sig en gott betyg till Doppler som jag nog kommer få anledning att gå tillbaka till i tanken fler gånger.

Vad tyckte du om Doppler?

Gillar't!

 

En grönkrispig vårmix

Det har varit Editträff och vi har pratat om Alla mina vänner är superhjältar och druckit rödvin som sig bör. Lisa bjussade på boktips från en ovanligt snygg bokhög, en grönkrispig vårmix. Klicketicklick, två redan beställda.

/Älskarnyaböcker_79

Bokmingel med Gilla

Jag blev inbjuden till bokmingel på södercaféet Louie Louie av Gilla böcker i veckan. Det utlovades vin, snittar samt författarfägring och, oh indeed, visst blev det så. Det bjöds bland annat på cabernet sauvignon och högläsning av Sara Ohlsson och Calle Brunell. Fint!

Uppfylld av kulturmys, givande samtal om viktigheter som Game of Thrones och mingelteknik trippade jag hem i vårkvällen med en bokpåse Gilla-skatter och kände mig väldigt tillfreds med det mesta.

Tack Anna & Ada för en trevlig kväll och finfin bokpåse!

Påsklov!

 

Ja, medan de flesta av er nu njuter av sluttampen på påskledigheten har mitt påsklov knappt ens börjat. Nu tar jag mina chokladpraliner, Havsmannen, Ett annat sätt att vara ung och Ett dockhem med mig och far till fjälls. Det lär inte bli mycket bloggat eller läst, men jag ska samla fräknar, vara bland snö och krama på människor jag tycker om och det ska bli hiskeligt härligt. Glad påsk!

Bokus, köptipsen och socialrealismen

På Bokus får du tips om litteratur baserade på hur andra som varit intresserade av samma bok som du har handlat. Jag har märkt att det är intressant att se vad som kommer upp. Inte så mycket för köptipsets skull som för den lilla glimten av socialrealism.

För att visa vad jag menar tänkte jag att ni skulle få kolla in köptipsen som kom upp när jag undersökte boken Smart och lat som det skrevs om i senaste numret av Modern Psykologi (Jag vet inte riktigt om jag ska skratta, gråta eller bara omfamna verkligheten så den ser ut):

De som köpt "Smart och lat : stressdoktorns bästa råd till alla tokstressade" har även köpt:

Finn din inre styrka

Sanna Ehdin (pocket)

49:-

Själ och kropp : rörelse för psykiskt välbefinnande

Jill Taube, Åsa Ottosson (inbunden)

159:-

Du leder! : personligt ledarskap med Mia Törnblom

Mia Törnblom (inbunden)

179:-

Maximera din pension

Nils Bacos (häftad)

206:-

Tagga ner! : lagom bra föräldrar är bäst

Malin Alfvén, Kristina Hofsten (inbunden)

165:-

Rödby - Puttgarden

Jag har sagt det förut; jag är svag för det danska. På bokrean köpte jag den lilla boken Rödby - Puttgarden av Helle Helle för en spottstyver och fin läsning var det.

Helle skriver i samma anda som Hemingway och hon har kallats en av Danmarks största prosaister. Vi lär känna karaktärerna i Rödby - Puttgarden genom deras agerande, inte genom deras tankar. Berättelsen är ett nedslag i en större kontext, där läsaren själv får skapa sig helheten. Fragmentariskt är det, men inte på samma sätt som landsmannen Pia Juuls berättelse Mordet på Halland.

Huvudpersonen i berättelsen är en ung kvinna som heter Jane. Till en början vet vi inte mer om henne än att hon bor hos sin något äldre syster och just hoppat av sina akademiska studier för att börja jobba på färjorna mellan Rödby och Puttgarden. Efterhand växer bilden av Jane, hennes syster Tine och deras mamma och berättelsen blir ett stycke socialrealism i närheten av färjelägret och parfymdoften på m/s Danmark.

Jag är svag för det fragmentariska, det karga. Jag kan ångra att jag inte läste boken på danska, det hade varit fint (översättningen var lite sisådär, med en hel del uppenbara slarvfel). Tycker du om att läsa mellan raderna kommer du att bli belönad när du läser Helle Helles roman. Annars är det nog bäst att låta bli.

Jag är med i senaste numret av Vi Läser

Veckans påskpyssel: Jag är med i senaste numret av Vi Läser. Text, ingen bild. Kan du hitta mig, tro?

Plötsligt händer det. Inte.

Efter tre tappra försök att få en Booked-bok lyckades jag erövra en. Trodde jag. I säkert två timmar levde jag med villfarelsen att just JAG skulle få ett nummer av tidningen OM.

"Nya tidningen OM:s mål är att vara det enda livsstilsmagasinet du behöver. Vassa reportage blandas med mode, skönhet, sex, inspiration, design, krog och reseberättelser. Visionen med OM har varit att kombinera det ”glossiga” med hög kvalitet. Dessutom jobbar redaktionen mycket med facebook, twitter och sin sajt, där de erbjuder intressant extramaterial på www.ommagazine.se som släpps i samband med första numret."

Men, sedan kom mejlet med texten:

Hej,

Du var en av dem som ville läsa nya, glossiga magasinet OM:s första nummer. Tyvärr var andra Bookedvänner snabbare och de 150 läsexemplaren gick fort åt.
Men snart släpper vi nya intressanta titlar. Lycka till då!

Tröttsamt, det är vad det är.

/Jagärintebitter.

Skolans bokcirkel har valt sin första bok

 

Skolans bokcirkel har haft sin första träff. Två tappra elever, fyra lärare, en bibliotekarie och en SYV dök upp. Efter en rafflande omröstning mellan prisbelönta böcker som Den gamle och havet och Pojkarna vann till slut Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung. Ser fram emot fika och ivrig diskussion om ett par veckor.

Vem behöver jökel och strata?

Jag brukar inte ha mer än max ett fel på orddelen på högskoleprovet, men i år fick jökel och strata mig på fall. Det är givetvis ingen slump att båda orden hör hemma i det naturvetenskapliga fältet, inte min domän det där. Hur klarar du dig? Testa här.

Alla mina vänner är superhjältar

 

Månadens Editbok är den lilla fina Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Efter två pendeltågsresor till och från jobbet var den rara berättelsen om Tom och hans superhjältevänner slut. Boken är lika mycket ett kartotek över kavata och otippade superhjältar som berättelsen om Tom som vill bli synlig för sin fru, Perfektionisten. Perfektionisten har nämligen blivit hypnotiserad av sin ex-pojkvän Hypno och nu tror hon att Tom inte finns längre, att han lämnat henne.

Härmapan, Humörsvängaren, Inverteraren och (min personliga favorit) Madame Görrentallteftersom är bara några av alla superhjältar vi möter i boken och Toms tappra försök att nå fram till sin fru gör boken läsvärd bara det. Det här är feelgood så som jag vill ha det och jag undrar om inte jag har en och annan superhjälte runt mig jag också. Läs!

EFTERLYSNING!

En fin vän till mig söker med ljus och lykta efter Eric Harrisons bok Meditation på 5 minuter. Hon vill ha den så mycket att hon ämnar stjäla den från biblioteket om hon inte får tag på den. Är det någon som har ett exemplar till salu? Jag vill ju inte att min vän ska bli tjuv, liksom.

Manga & Koljonen

 

Johanna Koljonen, du underbarn! Tänk att du också kunde producera manga vid sidan om journalistik, fantasyfilmcirkel, #talaomdet, radioprat, resor På spåret och allt annat som du gjort. Det är banne mig tur att jag upptäckte att du har lite kalkonhals när jag såg tv-cirkeln, annars hade jag tagit mitt pick och pack och emigrerat. Du är så himla bra!

Oblivion high är ett seriealbum som Koljonen skrivit tillsammans med tecknaren Nina von Rüdiger och handlingen är förlagd till Upplands Väsby där den japanske utbytesstudenten Nix ska börja högstadiet. Vännerna Nin och Soon Mi undrar om utbytesstudenten ska ge dem biljetten till skolans innegäng eller om de ska förpassas till töntarna. Nix är givetvis inte den de trott, han är märkligt nytänkande och barnslig på samma gång och, ehrm, påminner han inte lite om Näcken?

Jag är mycket ovan mangaläsare. Faktum är att Oblivion High är mitt första mangaalbum. Ever. Min ovana märks i att jag lägger tyngden för mycket på texten och inte följer med i bildberättandet, vilket gör att jag går vilse halvvägs in i berättelsen. När jag tillät mig själv att läsa långsamt gick det bättre, men jag har fattat att det finns en stil i berättandet där en van läsare hade uppfattat och känt igen mönstret. Jag trevar fortfarande.

Jag gillar mötet mellan japansk seriekonst, svensk förort och bekanta sagoväsen. Det känns trivsamt att läsa Oblivion High. Utan tvivel hade det varit snäppet bättre att vara tolv år och möta mangan för första gången. Någonstans får jag väl erkänna att jag ändå känner mig lite för gammal för det här.

Att barnsäkra böckerna på nattygsbordet

Formativt bedömningsmys

På stans största Akademibokhandel sitter jag denna dag nedsjunken i en skinnsoffa och läser om formativ bedömning med pennan i högsta hugg. Det är lyx för mig, ska ni veta. Bedömning för lärande av Christian Lundahl - möcke, möcke intressant!

Svårt, svårt fantasybegär

Efter att ha sett första säsongen av Game of Thrones, denna fantastiska HBO-serie, så vill jag bada i fantasy. Jag vill tillbaka in i världen med de skäggiga männen, svärden och drakarna. Hujedamig vad det kliar i fingrarna efter att klicketiklick, bara beställa första och andra delen. Finns ju på svenska å allt.

Fortbildning pågår

Idag ska jag hänga i Upplands Väsby med hjärnforskaren Martin Ingvar, ni vet han med hjärnkoll på en massa saker. Han är lite utav min idol, förstår ni. Fortbildning! Älsk!

Känn ingen sorg för mig, Göteborg

När jag var nitton och skulle börja plugga på universitet tog jag mitt pick och pack och flyttade till Göteborg och tänkte stanna där i alla mina dagar. För det är ju så himla trevligt i Götet, det vet ju ALLA.

Men.

Göteborg var inte snällt mot mig, inga öppna armar välkomnade mig i staden. Faktum är att jag aldrig, varken förr eller senare, känt mig så ovälkommen på en plats jag flyttat till. Jag har bott lite här och där vid det här laget och numera i Stockholm, fastän jag är skåning i själ och hjärta. Huvudstaden är så oändligt mycket vänligare än de goa gubbarna i Göteborg, det är min åsikt.

När jag berättar om mina göteborgsupplevelser höjer folk på ögonbrynen. Att säga att man inte trivts i Göteborg är som att peta i näsan offentligt. Det är inte utan att jag känner viss upprättelse efter att ha läst Marcus Birros krönika häromdagen. Kanske var mitt nittonåriga jag något på spåret i alla fall.

Till slut vill jag avsluta detta inlägg med att säga att det finns en hel del trevliga människor både här och där. Även i Göteborg.

Hyllvärmandet och maken

 

Hur kan det komma sig att böckerna som inte får plats i bokhyllan plötsligt blivit så många, undrade min man.

Det är inte enkelt att vara bokbloggare med behov av att passa in, skaffa sig hyllvärmare, fylla på bokskafferiet samtidigt som maken ställer krav på att böckerna ska ha en plats. Det tycker jag ju i och för sig att de har, men maken tycker inte att fönsterkarm räknas.Visst, är det fint med böcker i fönsterkarm? Visst? Visst?

PS: Idag är det nästan min namnsdag. Så nära jag kommer en i varje fall. Hurra!

Jag vill ha mer i lön!

Skolan. Vad ser du framför dig?

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att undervisa. Jag älskar mötet med ungdomarna. Men, för guds skull ge oss i lärarkåren mer i lön. Låt oss se till att bilden av skolan blir en positiv sådan, allt annat är bedrövligt och fel.

Läs Per Kornhalls (utbildningsråd på Skolverket) inlägg i DN och bilda dig en åsikt i frågan du också.

Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok

 

Det här är allt är en roman där 19-åriga Cordelia Kenn skriver ner berättelsen om sin ungdom till sin då ännu ofödda dotter. Bokens verkliga författare, Aidan Chambers, är en man van att analysera litteratur, det är tydligt. Förmodligen har han använt alla sina bästa knep när han skrev Cordelia Kenns kuddbok för han lyckas hålla läsaren alert igenom en 850 sidor tjock roman. Allt medan jag läser får jag nya perspektiv på litteratur, poesi och musik; brittisk och japansk kultur; kärlek, sex och relationer.

Cordelia Kenn är den tonåring jag själv önskar att jag var. Hon är intelligent, stark och självständig, vågar ta plats och stå upp för sig själv. Hon skäms inte. Dessutom är hon intresserad av litteratur och musik och belönad med en sällsynt verbal förmåga. Likt många andra bra ungdomsromaner jag läst har den här bokens huvudperson förmågan till självreflektion och kan sätta ord på ungdomens emotionella bergochdalbana.  

Det här är allt är en oändligt fin roman. Små poetiska kvalster (som Cordelia kallar sina poetiska alster) varvas med listor över vackra saker, sådant som gör Cordelia glad, arg eller ledsen. Det finns råd till Cordelias dotter och vackra citat från de Shakespeareverk vår huvudperson tycker om. Allt insprängt i bokens centrala handling som kretsar runt Cordelias upptäckt av den stora kärleken.

Jag vet inte vad som imponerar på mig mest, om det är att Aidan Chambers lyckats fånga en ung kvinnas upplevelser så bra trots att han är man, eller att Chambers lyckas förmedla sin kärlek till litteraturen via Cordelia på ett sätt som är helt f-e-n-o-m-e-n-a-l-t. Boken väcker nyfikenhet och härnäst vill jag veta mer om den japanska författaren Izumi Shikibu och plugga Shakespearecitat, alternativt hitta en husgud att citera vid valda tillfällen.

Vem säger att ungdomsromaner inte är för vuxna? 

Bokfint i skolans värld

Bokfint i veckan:

• Fina boksamtal med fina ungdomar utifrån Aidan Chambers modell. De läser böcker på temat krig och fred och utanförskap och galenskap och jag lyssnar på deras reflektioner. Chambers, du genialiske man, tack för din inspiration!
• När en elev berättade att Brott och straff som hon just nu läser för mig i Svenska är den bästa bok hon läst.
• Ett mycket givande samtal under en lektion i Psykologi, där jag kom att prata om motivation utifrån Zlatans bok tillsammans med en elev som undrade om hämnd kan göra män till bra fotbollsspelare.
• Fyrtio minuter knäpptyst läsning i en klass med trettiotvå elever. 

I stunder som ovan struntar jag i alla tråkiga diskussioner om skolans brister, överbelastning och stress och vet att jag har världens bästa jobb. Älskade lärarkår - ni är hjältar varje dag. Glöm det aldrig.

Om att läsa ungdomsromaner som vuxen

Bokdivisionen och jag tycker ganska lika om böcker har vi märkt. Men inte när det gäller ungdomsromaner. Hon skriver så här till mig apropå min senaste bokerövring Det här är allt av Aidan Chambers. "Jag har inte riktigt förstått poängen med ungdomsböcker, kan inte du-som-tänker-lite-som-jag förklara det för mig? Jag har en fördomsfull bild av att det är lite banala eller triviala böcker som inte berör en vuxen läsare, förlåt. *skäms* Men jag blir gärna övertalad, jag är öppen för all input och påverkan när det gäller böcker och läsning. Dessutom gillar jag ju Chambers!"


Kära Bokdivisionen,

ungdomsromaner kan verka banala och triviala. Gudarna ska veta att sådana ungdomsromaner verkligen också finns. Men det fina med ungdomsromaner rent generellt är för mig att de bjuder på lättsmält variation. Jag har försökt läsa flera fantastiska romaner à la Dostojevskij och Franzen på raken. Det går inte. Eller, jo, klart att det går. Men varje stor roman kräver sitt utrymme. Dessutom är det förskräckligt att bli blasé på riktigt bra litteratur och sådana negativa bieffekter kan komma av ivrigt klassikerläsande utan avbrott. Men om man behöver variation i läsningen, varför ska man just läsa ungdomsromaner, undrar du förstås?

Att vara ung vuxen är förenat med att centrala mänskliga drivkrafter (kärlek, sex, vänskap) är accentuerade och tillåts ta plats. Det tycker jag om. Dessutom är ungdomsromaner alltid snabblästa. Det välkomnar jag varje gång, det blir en injektion läslust. Ungdomar är kritiska läsare och tröga ingångar undanbedes i ungdomsromaner. Men, jovisst, här tänds varningslampan. Det får ju inte bli för lättsmält.

Det fina med genren ungdomsromaner tycker jag är att de ofta experimenterar med språk, form och innehåll. Man tar så att säga ut svängarna lite grand för att vinna sin läsare. Det är inte ovanligt att ungdomsromanerna har spännande format och snygga omslag i strukturerat papper. Korta kapitel varvas med små utdrag från låttexter, dikter och ibland bilder för att tilltala den kräsna publiken. Markus Zusaks Boktjuven och Jandy Nelsons Himlen börjar här tycker jag är fenomenala böcker och tillika ungdomsromaner. De är båda oändligt sorgliga och vackert poetiska berättelser om vänskap, kärlek och död. Jag tror att du skulle tycka mycket om dem båda. Läs!

Kanske är det så att när hjältarna är ungdomar tillåts våra sargade tonårsjag att få vara vinnare. Mitt tonårsjag var sannerligen ingen vinnare på den tiden det begav sig. Ungdomsromanen kan eventuellt ses som en något försenad uppgörelse med tiden som inte lämnar någon oberörd - ungdomen. I förströelsen och variationen finns det något helande. Så tycker i alla fall jag.

Boknördiga hälsningar,
Josefin

Är det här allt?

 

Såg Det här är allt av Aidan Chambers på Bokslukarens bokrea, och kunde inte motstå den. Eller, jo, det kunde jag. Först. Men sedan tänktetänktetänkte jag på boken en hel dag och fick gå tillbaka till butiken. Jag visste att jag skulle gilla den.

Kanske blir det mars med Chambers och inte mycket mer än så, boken är ju åttahundrafemtio sidor tjock. Tala om thud factor! Men jag känner respekten från mina fellow pendlare i morgonrusningen, alltid något. Och boken är bra, otroligt bra faktiskt. Jag återkommer i frågan.

Saknad

Monika har just läst ut Vi, de drunkande av Carsten Jensen och när jag läser hennes recension och min egen slår det mig att jag ännu inte återbesökt Danmark som jag lovade i augusti 2010. Jag har inte varit i Danmark sedan 2009, det är ju så att det värker ont i hela hjärtat när jag tänker på det. Jag kan också konstatera att Vi, de drunkande fortfarande står sig som en av de bästa böckerna jag läst. Sist, men inte minst, vill jag avsluta detta inlägg på samma sätt som när jag nyss läst ut Carstens epos: Nu återstår bara en sak: Danmark, vi måste ses. Jag behöver smørrebrød, kransekager och ljudet av danska röster. Snarast.

Bokbloggarlyx

Det är vår. Jag är ensam hemma. Jag käkar godis. Jag dricker te. Min krokus blommar. LYX.

Ettåringen och böckerna

 

Jag är ganska nöjd med hur jag präglat min avkomma på litteratur, det är jag.

LÄSPLATS: Bibioteket Medis

 

I helgen begav jag mig till biblioteket vid Medborgarplatsen på Söder, vilket är mitt näst närmaste bibliotek och större än min vanliga bibbla. På ovanvåningen, bland skönlitteraturen, fanns ett mycket trevligt hörn för läsning med flera charmigt slitna skinnfåtöljer att sjunka ner i och soliga fönsterbänkar för den som gillar det. Jag var nöjd, mycket nöjd till och med efter en timme i läshörnet. 

Bekvämlighet: 5
Snyggt slitna skinnfåtöljer är väldigt Södermalm och tillika väldigt bekvämt.

Ljudnivå: 5
Tyst! Några försynta viskningar stör mig inte. Trots att det var liv och rörelse i övriga biblioteket och i synnerhet på bottenvåningen var det lugnt och skönt i läshörnet. Dessutom fanns det en tyst läsesal strax intill, vilket kändes tryggt.

Mat och dryck: 1
Onekligen är tillgången på mat och dryck bibliotekets akilleshäl. Visserligen kan man resonera att det finns ett rikligt fikautbud nära, men i själva läsestunden är det stopp. Inget kaffe här inte.

Utsikt: 4
Att se böcker är alltid trivsamt.

Slutbetyg: 4
Trots att jag saknar kaffet är biblioteket Medis en höjdare som läsplats. Atmosfären är den jag sökt länge. Hit återkommer jag!

Om att läsa farmors kiosklitteratur

 

När min farmor gick bort för tio år sedan ärvde jag hennes böcker. Det var ingen högklassig samling i den bemärkelsen att det fanns mängder kända litterära verk, nej min fina farmor Lotten hade mängder av kiosklitteratur, tantchick-lit, poesisamlingar och det förstås stora mängder Fröding. Farmor tycke om att läsa om hur det var förr, när hon var ung på tjugo- och trettiotalet. Hon hade redan sin samling generationsromaner i hyllan, för egen del samlar jag än. 

En författare farmor verkligen gillade var Sigge Stark, eller Signe Björnberg som hon egentligen hette. Om man får tro Wikipedia gav Björnberg ut 115 romaner under sin levnad, vilket får anses vara ganska många. Jag sparade bara en av farmors många Stark-romaner, Gränslös kärlek. Mest för att den verkade ha varit omtyckt och läst många gånger. Farmor blev 91 år gammal och de sista fem - tio åren läste hon i stort sett bara böcker som hon var väl bekant med, för då gjorde det ju inget om hon tappade bort sig var hon var, tyckte hon.

Gränslös kärlek är en kärlekshistoria om den unge Johan som blir kär i den norska flickan Ragnhild just som kriget kommer till Norge, ett faktum som sätter käppar i hjulet för de förälskade tu. Efter några strapatser får boken ett lyckligt slut och de två unga kan börja sitt liv tillsammans. Gränslös kärlek må i sig vara en banal berättelse, men ack så tänkvärd, märkte jag. Saker jag funderar på så här efteråt är:

1. Vad mycket våra ideal förändrats på femtio år! I Gränslös kärlek finns gamla ideal konserverade. Johan blir exempelvis förälskad i Ragnhild för att hon är flitig, rar och noggrann. Hur många säger sig leta efter den typen av tjejer idag, tro?

2. Kiosklitteraturen, lever den än? Finns de här böckerna att köpa idag? Var då i sådana fall och vem köper dem? Är det så att publiken för kiosklitteratur numera läser deckare och chick-lit (som ju är vår tids storsäljare) istället?

3. Behöver vi inte banala kärlekshistorier längre? Om vi leker med tanken på att kiosklitteraturen i princip är död och med den gestaltningen av enkla kärlekshistorier med lyckligt slut. Vad säger det om dagens läsare? Är det bra eller dåligt?

Läser kiosklitteratur, äter princessbakelse och låtsas att det är femtiotal

 

Ja, gott folk, så kan man också ha det en lördag.

Drömguden - myten om Angus

Jag läste Penelopiaden strax före jul och blev förtjust i både Atwood och mytserien. Under några dagar nu har jag läst min andra bok i serien: Drömguden - myten om Angus av Alexander McCall Smith.

Boken består av korta, i det närmaste fristående, kapitel om drömguden Angus, hur han kom till världen, hur han växte upp och hur han gör sig påmind i människors liv idag. Det är rara och ibland otäcka små berättelser som lämnar ett och annat att fundera på i Drömguden - myten om Angus.

Även om boken är välskriven och på många sätt fin, blev jag nog ändå lite besviken. Penelopiaden var så förträfflig, kanske för att jag älskar grekiska myter och är väl förtrogen med dem. För det är nog just det som stjälper McCall Smiths bidrag, för mig var Angus obekant. Och som myt betraktat är berättelsen om honom inget spektakulärt, bara en myt bland andra.

Nu längtar jag efter en berättelse som doftar vår. Har ni några tips?

Om det här med bokbloggare och hyllvärmare

Jag har förstått att som bokbloggare bör man ha hyllvärmare att döda. Själva hyllvärmarbegreppet är överallt i bokbloggosfären. Jag har inte direkt haft några, kanske för att jag är en sådan där retsamt utrensande person och gör mig gärna av med allt som inte passar. Även böcker. Men nu har jag skaffat mig några böcker jag inte har tänkt mig läsa genast så att jag kan vara med i gänget, döda en och annan hyllvärmare emellan varven. Köpte till och med några extra bokreaböcker bara för att. Nuförtiden läser jag inte böcker med någons svindlande hastighet, så det lär dröja innan de blir utlästa allesammans. Det känns fint. Hej hyllvärmare!
 

REA-fynden jag knappade hem 2012

- 1 st Sov gott Pino (9789197440783) à 19.00 kr
- 1 st Min kamp 2 (9789186969035) à 44.00 kr
- 1 st Rödby-Puttgarden (9789188144966) à 49.00 kr
- 1 st The Boat (9781847671615) à 19.00 kr
- 1 st Korparna (9789185849543) à 79.00 kr
- 1 st Binta dansar (9789129666588) à 39.00 kr

ORDER NR 242878187
Din beställning skickas inom 2-5 vardagar. 1-2 vardagar tillkommer i frakttid.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag tror att jag är kär i Zlatan. I Zlatan-appen åtminstone.

Jag deltog helt plötsligt i en tävling på Boktipset.se där man kunde vinna en Zlatan-app till sin iPad. Ni som känner mig vet att jag inte är mycket av ett fotbollsfan och till råga på allt äger jag ingen iPad. Sett ur det perspektivet var mitt tävlande märkligt, det får jag medge. Men, jag tänkte att det kunde vara fint med allmänbildning och maken har ju en padda. Sagt och gjort, jag tävlade och vann.

På sportlovsresan ner till Göteborg invigde jag min app och herregud, vilken succé. Jag är Zlatan: Zlatans egen berättelse som app, gott folk, vilken fin liten digital tingest! Utöver boken i sin helhet får man i appen filmklipp på snygga mål, intervjuer med Zlatan och fotografier från ungdomen och karriären. Alltsammans är snyggt förpackat med färgglada ingresser här och var och bläddervänliga menyer. Så här vill jag läsa all facklitteratur framöver! Tänk er till exempel att få läsa Den odödliga Henrietta Lacks på samma sätt, med bilder på alla viktiga personer, filmklipp med intervjuer med kända forskare och närbilder på Henriettas celler. Vilket mervärde!

Hittills har e-boken varit lite av ett nja för mig. Ett vettigt alternativ när jag är på resande fot, ungefär. Ett komplement. Men nu ser jag storheten - facklitteraturen och biografierna kommer att vara givna som e-böcker. Inte minst för att läsmönstret är annorlunda med facklitteratur, man kanske vill hoppa lite fram och tillbaka i boken, söka extern kunskap, kunna få upp bilder, ljud och videoklipp direkt medan man läser. 

Ja, några smarta förläggare arbetar säkerligen raskt på detta as we speak, det ska bli spännande att se vad framtiden har i sitt e-bokssköte.

Vad det gäller själva boken, så har den ju hissats och dissats landet över. För egen del trodde jag nog inte att jag skulle läsa den. Men åh, vad rolig den var att läsa. Jag tycker om Zlatans berättelse, uppfriskande rak och okletig och med ett språk som känns som Zlatans eget. Bra där Lagercrantz! För mig var Jag är Zlatan en bok som väckte läslust och jag kommer att rekommendera den till alla som kommer i min väg.

Och sportlovet har inte ens börjat

Jag utflyktar i Göteborg. Det är sol och jag har bokfyndat Niceville på det lokala Coopet runt hörnet för femtionio riksdaler. Mannen sover, dottern sover och jag äter smågodis. Fint är det.

Hypen!

"Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag" har hypats så till den milda grad i en av mina klasser att jag börjar undra om det inte var genialiskt att låta många potentiella läsare slåss om tre exemplar.

Den odödliga Henrietta Lacks

 

Stora delar av all forskning på mänskliga celler görs idag på HeLa-celler. Känner du till dem? Med hjälp av dessa celler har forskare bland annat tagit fram poliovaccinet och gjort viktiga upptäckter runt cancer och hiv.

Innan forskaren George Gey lyckades få HeLa-cellerna att dela sig och överleva i laboratorium hade ingen sådan forskning bedrivits, cellproverna man tagit hade inte överlevt. Cellprovet Gey tog, som blev starten för cellinjen HeLa, kom från en fattig mörkhyad kvinna som hette Henrietta Lacks. Henrietta hade besökt Johns Hopkins sjukhus där man tog ett vävnadsprov från hennes livmodertapp, ett prov som visade att hon hade en aggressiv cancer. Delar av detta prov hamnade senare i Geys forskningslabb och blev starten för revolutionerande forskning eftersom cellerna hade en osedvanlig förmåga att dela sig och överleva i laboratorium. Henrietta Lacks dog några månader efter provet togs, men utan hennes vetskap eller samtycke fortsatte hennes celler att dela sig i laboratorium världen över.

Berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks är en fascinerande berättelse om vetenskapliga upptäckter, där jag som läsare inte kan låta bli att undra vad som hänt om det inte fanns eldsjälar som bedrev avgörande forskning med ringa resurser. Men det är också en oändligt sorglig berättelse om den fattiga kvinnan Henrietta som dör ung, utan att hennes efterlevande fick någon som helst ekonomisk kompensation för all den ekonomiska vinning som HeLa-cellerna genererat och fortsätter att generera. Likaså behandlar boken forskningsetik och belyser flera oetiska experiment gjorda med HeLa-celler, forskning som varit viktig och avgörande för cancerforskningen i sin helhet, men som utsatt människor för sjukdom och död. Dessutom är boken berättelsen om en ung journalist, Rebecca Skloot, som med en dåres envishet och hjärtligt engagemang lyckas etablera en nära relation till familjen Lacks, i synnerhet Henriettas dotter Deborah, så att berättelsen Den odödliga Henrietta Lacks kunde skrivas efter år av efterforskningar.

Jag känner mig tagen av boken. Faktaböcker engagerar mig sällan eller aldrig, men den här berättelsen når fram. Kanske är det den svindlande betydelsen av små celler som gör mig skakad, kanske är det kontrasten mellan forskningens framsteg och en familjs förfall som gör att jag fortfarande tänker på vad jag läst. Mest vill jag bara att alla ska läsa Den odödliga Henrietta Lacks, den är något alldeles särskilt.

Det är ju ändå oxveckorna nu

 

Kan hända att jag gick förbi Bookbinders design och köpte mig en ny fin inbunden skrivbok. Det var jag värd, faktiskt.

Syndaflodens år

 

Jag är svag för dystopier, det är ju uppfriskande att se världens förstörd och känna att det fortfarande finns en chans att ställa allt till rätta. Dessutom finns det så BRA litteratur på temat. 1984! Kallocain! Ful! Jag kan knappt räkna till hur många gånger jag arbetat med dystopier i skolan, så kul tycker jag att det är. Jag får inte nog av eländet. 

Hursomhaver.

Den senaste i raden dystopier jag kastat mig över är Syndaflodens år av Margaret Atwood. Efter att ha läst Penelopiaden av samma författare för ett tag sedan hade jag skyhöga förväntningar. Dessutom lovade mig Boktipset.se att Syndaflodens år skulle vara en femma (av fem möjliga). Vem vill inte läsa en superb bok?

Det är ju, som ni alla vet, inte lätt att leva upp till höga förväntningar, men det är en märklig och på många sätt fantastisk berättelse som Atwood skrivit. Boken handlar om sekten Guds trädgårdsmästare som försöker leva i närhet med naturen i ett framtidssamhälle där människorna gömmer sig i gated communities, genforskningen har eskalerat och spårat ur och en ondsint korporation verkar styra nyckfullt i bakgrunden. 

Det finns en underlig ironi i berättandet och Syndaflodens år balanserar boken igenom mellan att vara otäckt verklig och humoristiskt förvrängd: Genmanipulerade får med vackert rosa hår och lammlejer, mördarlejon med ett fårs utseende befolkar jorden tillsammans med människorna. Korporationen HelthWyser ger människorna vitamintillskott som gör dem dödligt sjuka och de som inte lever och verkar i anda med rådande regim försvinner spårlöst.

Vi får i huvudsak följa Toby och Ren som båda tillhört Guds trädgårdsmästare och överlevt den torra syndafloden som dragit fram över jorden. Deras berättelser handlar båda om kärlek, gemenskap och överlevnad, men läsaren får inte veta allt om karaktärerna, mycket lämnas osagt. Jag kan inte säga att jag verkligen tyckte om någon av karaktärerna, kanske för att jag inte hade vett att förstå dem.

Dystopier har som regel alltid en tydlig sensmoral, något vi ska lära oss. För Atwood verkar det vara att vi måste leva i samklang med naturen om vi inte ska gå under, om hon nu inte är ironisk och menar att allt redan är för sent.

Förresten, om du är nyfiken på hur du kan arbeta med dystopier i svenskämnet på gymnasiet kan du läsa mer om det här.

En fin jag inte kunde motstå

 

Jag är väldigt mycket för att låna barnböcker på biblioteket, men den här kunde jag inte motstå att köpa. Tänk er själva, Lennart Hellsings härliga rim i kombination med Emma Adbåges finurliga teckningar - vad annat kan det bli än habegär och kärlek vid första ögonkastet? För mig då, alltså. Lite indoktrinering har väl aldrig skadat?

Åre i punktform

Jag har varit i Åre. Planen var att komma iväg en helg för att åka skidor, läsa och sova länge på morgonen. Tågresan dit och hem var tänkt som en lyxig bonus, grädden på moset. Hur gick det då med min läs- och skidhelg? Låt mig summera i punkter:

• Tågresan var okej trivsam, men hujedamig vad åksjuk jag blev. Och vad skabbiga tågen är! Någorlunda läsvänligt var det, men jag får nog medge att det rosa skimmer som tidigare omgav tågresor nu helt försvunnit. Att sitta i ett fläckigt, småtrasigt och illaluktande tågsäte och må illa är inte jättehärligt, inte ens om man läser en väldigt bra bok.

• Ljudbok via Storytel regerar. Tre gånger räddade ljudboken mig från tristess och allmänt förfall, först vid åksjuka, sedan vid liftkö och sist men inte minst när mina roommates hade efterfest vid 03. Länge leve den smarta mobilen!

• Att tro att jag skulle få läst fem böcker på en helg var inte realistiskt. Inte alls, faktiskt. Men jag har börjat på två, det har jag, Den odödliga Henrietta Lacks och Syndaflodens år.

• I Åre finns det några fina bokskatter: biblioteket vid stationen och bokbytarhyllan på Banhof café. Besök om ni har vägarna förbi, vet jag.

• Skidhelgen gav hemlängtan och jag tänkte ganska mycket att jag mest av allt ville snusa på min dotter och sova sked med min man. Ja, jag minns att jag tänkte att jag lätt skulle byta en hel veckas lästid mot att få snusa på dotterns kind genast.

Sådana var alltså lärdomarna som kom min väg under min resa till Åre.

The end

Chicago, exilegyptier och oförmågan att hålla isär manliga namn

Månadens Editbok var al-Aswanys Chicago. Man kan ju lite grand börja undra om jag blivit besatt av al-Aswany, det kan man ju, eftersom jag alldeles nyss läste ut Yacoubians hus av samme man. Men, hav förtröstan, kära läsare! Detta är bara en slump, ty Chicago valdes av Edits, inte av mig enkom.

Yacoubians hus gillade jag, inte minst för att Alaa al-Aswany lyckades göra karaktärerna och miljöerna levande, att jag fick vandra runt bland Kairos gator, känna dofter och höra stadens ljud. Chicago är på många sätt lik föregångaren, framför allt genom att berättelsen är uppbyggd av ett antal parallella berättelser som bitvis går in i varandra. Denna gång möter vi egyptier som av olika skäl kommit till Chicago: Shaymaa som försöker leva som en rättrogen muslim, poeten Nagi som kämpar för ett rättvisare Egypten och Rafat som gör allt för att vara en verklig amerikan. 

Chicago är intressant läsning, men inte alls lika fängslande som Yacoubians hus. Framförallt saknar jag Kairo och miljöbeskrivningarna därifrån, att uppleva kulturen och möta människorna där. Kulturkrockarna i Chicago är visserligen intressanta, men berättelserna känns lite mer förutsägbara och karaktärerna mer stereotypa. Det tar sig aldrig riktigt, är lite för tillrättalagt. 

Något som oroar mig en smula är också att jag lagt märke till att jag verkar ha någon slags namnblindhet för egyptiska namn, i synnerhet manliga, och rör ihop Salah med Tariq och Rafat. Jag undrar vad det kan bero på, att minnas namn är annars en av mina talanger, tycker jag själv. Är det åldern? Är det allmänt ohyfs? Är det kört?

Summa summarum: Läs hellre Yacoubians hus av Alaa al-Aswany om du inte stiftat bekantskap med al-Aswany förut. Är du mycket sugen på att läsa om egyptier i exil är Chicago boken för dig.

LÄSPLATS: Åre bibliotek

Sitter och väntar på tåget hem till Stockholm och istället för att trängas i den svettluktande vänthallen har jag parkerat min lekamen på Åre bibliotek. Läser lite tidningar, slösurfar och glor på folk. Det är trivsamt. Väldigt trivsamt, faktiskt. Hade dottern varit med kunde vi hängt i den fina barnhörnan, men nu är det ju bara jag och en röd snurrfåtölj.

Bekvämlighet: 5 (snurrfåtölj!)
Tillgång till mat och dryck: 2 (Ica ligger i samma hus, men var är gokaffet?)
Ljudnivå: 4 (TYST!)
Utsikt: 5 (fjäll, fjällstugor och snö)

Slutbetyg: 4
Ytterst läsvänligt, men kom hit med kaffe i kroppen.

"Ljusdal, nästa!"

 

Så är jag då på tåget till slut, med böcker, godis och dator.  I tyst kupé. Så himla förträffligt och läsvänligt, kan ni tro. Hade emellertid lite grand glömt bort det där med att jag jämt blir åksjuk på x2000, men det är synd att klaga. Jag har ju för övrigt både fött barn och bestigit Kilimanjaro, så vad är väl då lite åksjuka? Det sista var kanske lite ljug, men ändå. Jag åker i alla fall tåg och jag trivs. "Nästa uppehåll - Ljusdal, Ljusdal nästa." Jag sitter kvar ett tag till.

Pjäxor, Atwood, lite mytologi och wrestlare på det

Det drar ihop sig till avfärd. Åre! Tågresa! Har packat nu och i eftermiddag far jag. Läspeppen är enorm. Men först väntar 45 prov i språkhistoria på att bli rättade. Dessvärre av mig. Fyra minuter per prov? Måtte det vara lätträttat.

Nämen, har det flyttat in en hårdpärmssnobb i mitt hem?

Alltså, jag har varit en öppen person, aldrig har jag värderat pocket sämre än inbundna böcker. Jag har tänkt att berättelsen är det viktiga. Men, så blev jag föräldraledighetspank och började toklåna på biblioteket istället för att köpa böcker. Låneböcker är ju inbundna som ni vet och nu, när jag har stålars igen, har jag märkt att pocket inte är gott nog. Likt en pensionär suktar jag efter stor stil och rika marginaler och någonstans värker det inombords och hårdpärmssnobben i mig vill inte släppa in fler pocket i vårt hem. Jisses, vem hade trott att det skulle bli så här?

Sri Lanka, havet och doften av apelsinblom

 

Hur mycket vet du om oroligheterna på Sri Lanka? Innan jag läste Brixton Beach av Roma Tearne visste jag i det närmaste ingenting. Mitt ointresse för främmande kulturer har ju, rent historiskt, varit oroväckande stort (ja, jag skäms). Men, nu har jag på kort tid både läst Achebe och al-Aswany och jag har gläntat på dörren till världen bortom väst. Bättre sent än aldrig, brukar det ju så fint heta.

Brixton Beach handlar om Alice Fonseka som växer upp i Colombo med en singalesisk mamma och en pappa som är tamil. I bokens början är Alice nio år, året 1973 och britterna har nyligen lämnat ön. Ett blossande missnöje växer bland singaleserna som förtryckts under det brittiska styret och oroligheterna blir allt större. Konflikten mellan tamiler och singaleser är snart ett faktum.

För Alice blir våldet och hatet snart tydligt. Hon blir utfryst i skolan och hon ser hur tamilska pojkar kidnappas för att aldrig återvända. När Alice mor Sita nästan omkommer av vanvård när hon ska föda Alice lillasyster får familjen nog och bestämmer sig för att flytta till England.

Berättelsen Brixton Beach handlar om tiden strax före Alice flytt till London och andra halvan beskriver hur Sri Lanka och havet förblir en stor del av henne även som vuxen i det kalla England. Medan andra halvan av berättelsen lämnar en del att önska är den första halvan vackert skriven och fängslande skildrad. Framförallt värker mitt hjärta av den fina vänskap som finns mellan den nioåriga Alice och hennes morfar Bee. Denna del av berättelsen skulle jag kunna stanna kvar i hur länge som helst. Morföräldrarnas hus Sea House som alltid verkar dofta av apelsinblom och mogen mangofrukt är så vackert beskrivet att jag är övertygad om att Roma Tearne skildrar en del av sin egen barndom här. Författarens liv visar också stora likheter med huvudpersonen Alice.

Andra delen av boken känns betydligt mer konstruerad och saknar den skärpa första delen har. Den vuxna Alice är inte alls så intressant som hennes nioåriga jag. Hur som helst är Brixton Beach en läsvärd berättelse och för egen del kan jag glatt konstatera att jag lärt mig lite, lite mer om världen.

Att läsa självhjälpsböcker

 

I kursen Psykologi B får eleverna nu läsa var sin självhjälpsbok om de vill. Jag hade lite grand trott att inte så många skulle välja att läsa, eftersom de läser romaner i andra kurser och inom kort ska läsa ytterligare en hos mig i samma kurs (Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva). Men, så fel jag hade! Nästan alla i klassen valde var sin bok och med entusiasm tog de sig an läsningen. Några elever valde till och med två böcker vardera. 

Tanken är att de ska följa bokens råd, utvärdera dem samt koppla metoden till befintlig teori i kursen och undersöka om den är evidensbaserad eller inte. Spännande, eller hur? Jag återkommer självfallet med listan över böckerna som blev elevernas favoriter.

I Rönninge bor det en hemlig poet

... "men innan bilden ens var klar så visade sig verkligheten vara helt annorlunda."