Årets sommarbok

På mitt jobb får alla en sommarbok. Det är en fantastiskt fin tradition. I år hade jag och bibliotekarien shoppat loss bland årets pocketnyheter och i gammal god vana valt böcker med stor omsorg till våra kollegor: fakta, chick-lit, generationsromaner, biografier och mustiga kärlekshistorier. Det blev rusning till bokbordet. Precis som vanligt. Det är lite rart att se vilken dragningskraft böcker kan ha. Eller så är det bara den sedvanliga presenthungern hos en kommunanställd som vaknat, det låter jag vara osagt.

Sommarläsning

Nu har jag valt ut sex böcker att sätta tänderna i när sommarlovet börjar, en omsorgsfullt vald blandning, likt en välbalanserad godispåse. Här är böckerna jag längtar efter och som ligger och väntar på mig:

1. Död tills mörkret faller - Charlaine Harris
Den första boken i serien som senare blev tv-serien True Blood (gotta love it!). Jag tänker mig lättläst, smygerotiskt och framförallt: vampyrer.

2. Karlstad zoologiska - Hanna Hellquist
Hanna Hellquist skriver fenomenala krönikor i DN och radiopratar i P3. Dessutom är hon sjukt cool och hade förra årets bästa Sommar i P1. Jag förväntar mig allt detta i bokform.

3. Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist
Jag tycker att Ajvide Linqvist är lite knäpp, och att hans böcker är utflippade. MEN, de har alltid något bra. (Låt den rätte komma in är dessutom fenomenalt bra). Nu råkar det också vara så att hans senaste roman utspelar sig på Allsång på Skansen - skräck i hemtrevliga och trygga miljöer är det bästa som finns. Det här kan bli gött.

4. Hypnotisören - Lars Kepler
Ett år efter hajpen vill jag ta reda på vad den handlade om. Kanske skratta åt den eller rent av digga det jag läser. Vi får se.

5. Tusen och en natt
Mina elever har fått mig att få upp ögonen för denna sagoskatt. Jag vill läsa sagor med lyckligt slut i sommar. Ali Baba - here I come!

6. Vi, de drunknade - Carsten Jensen
Jag har börjat på denna roman en gång förut, men jag tror inte att jag var redo. Men nu längtar jag till Danmark och den här romanen sägs ju fånga hela den danska folksjälen. Den vill jag läsa om, medan jag drömmer om kransekager och smörrebröd.

Norwegian Wood

Murakamis böcker får man inte slösa med, bara läsa en i halvåret. Max. Nu har jag unnat mig Norwegian Wood (2003) som blev Murakamis stora japanska genombrottsroman. (I Sverige blev Fågeln som vrider upp världen romanen som etablerade Murakami som en av de stora.)

Norwegian Wood liknar inte de andra två Murakami jag har läst. Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen är båda suggestiva berättelser och mysterium som ska lösas, likt stora mentala pussel. Norwegian Wood är något annat och vad jag förstår bär den tydliga spår av Murakami själv. Det finns flera likheter mellan huvudpersonen och Murakami, exempelvis.

Boken börjar med att huvudpersonen Toru Watanabe i trettioåråldern hör låten Norwegian Wood och minns tillbaka till tiden som ung student i Tokyo, en melankolisk tid när en nära vän, Kizuki, tar livet av sig vilket kommer att färga hans syn på livet och dess möjligheter därefter. Toru förälskar sig senare i den flicka som varit Kizukis flickvän. Denna Naoko är dock psykiskt bräcklig och deras kärlek komplicerad. Likaså är den relation Toru har till sina vänner inte utan svårigheter.

Norwegian Wood är något så ovanligt som lågmäld, melankolisk och erotisk. Språket känner jag igen från de andra romanerna: Murakami skriver ofta med korta meningar och har alltid intelligenta referenser till västerländsk kultur. Det finns något självklart i dialogernas uttalanden som jag inte kan sätta fingret på, men som jag gillar.

Jag älskar Murakamis fantasieggande böcker och en sådan är inte Norwegian Wood, men efter att ha läst denna roman känner jag att jag fått läsa mig till ytterligare en liten bit av det som är Murakamis väsen, vacker och lågmäld precis som Murakami själv.

http://knuff.se/isbn/9789172639409

Chick-lit och BOATS

Ja, jag säger då det. 18-åringar nuförtiden vill inte läsa Madame Bovary och Brott och straff. Mest av allt vill de läsa chick-lit och BOATS (Based On A True Story). Ju hemskare, desto bättre. Hämd, plågeri och gisslandramer ska det vara. Och det ska hända saker på varje sida, helst hemska saker så att man gråter eller blir uppjagad och skrämd. Annat var det på min tid. Då läste minsann ungdomarna bara klassiker. Och de äääääälskade dem, uppskattade det vackra språket och de snillrikt sammansatta karaktärerna. Och då kunde ungdomarna njuta av ett långsamt berättartempo. M-m, så var det.

Bokvandring i Stockholm

Som final i Svenska B gjorde eleverna, jag och vår bibliotekarie en bokvandring i centrala Stockholm. Eleverna hade fått välja att läsa valfri stockholmsskildring, gammal eller ny. Bland de valda böckerna fanns Snabba cash, Milleniumtrilogin, Röda rummet, Flickan under gatan, Doktor Glas, Vinterviken och Låt den rätte komma in. Till min stora sorg valde inte en enda att läsa Mina drömmars stad. Nästa år ska jag sälja in den bättre. Kanske med någon form av muta om de vägrar.

Vi promenerade en mil, från Odenplan där en knarkdeal på Hotell Oden från Snabba cash målades upp, till Lundagatan där vi fick en målande beskrivning av Lisbeth Salander från Män som hatar kvinnor. Och så presenterades ett helt gäng böcker däremellan. En fantastiskt trevlig dag med solsken blev det. Och bokvandring blir det fler gånger!

Bokseminarium

I veckan avnjöt jag ett bokseminarium om medeltidslitteratur med mina elever. Inför seminariet deklamerade jag stolt att bokseminarium är det bästa jag vet. En av mina elever tittade mig då sorgset i ögonen och sa:
- "With all respect, Josefin, men du verkar inte ha ett så roligt liv."

Att älska som en porrstjärna

Idag hade jag ett fint boksamtal med en elev som tidigare sagt att han aldrig i hela sitt liv tänkte läsa någon bok. Hans ingång till litteraturens värld blev Att älska som en porrstjärna av Neil Strauss, en biografi om porrstjärnan Jenna Jameson. Nu skulle han läsa fler böcker lovade han och jag undrar om jag inte såg lite stolthet i hans ögon. 600 sidor bok kräver sin man; jag antar att det var det han plötsligt förstod.

Murakami

Åh, Murakami, förmodligen är du en av världens bästa nu levande författare. I fredags kom Vi Läser hem i brevlådan och till min glädje fanns det ett sex sidor långt reportage om denna fina man. Efter att ha läst reportaget kan jag konstatera att jag kanske gillar Murakami ännu lite mer. Anyways, enligt Vi Läser är fem böcker som Murakami inte kan leva utan:

1. The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald
2. Långt farväl av Raymond Chandler
3. Cathedral av Raymond Carver
4. Bröderna Karamazov av Dostojevskij
5. Ugetsu Monogatari av Ueda Akinari

Räkna med att jag ska läsa dessa i sommar. Eller jag vill åtminstone, om det blir så är en annan sak. Den store Gatsby ska komma ut i nyöversättning snart, så det kan ju vara ett bra tillfälle att läsa om denna, om inte annat. Men först och främst ska jag läsa ut Murkamis Norwegian Wood och njuta av vartenda kapitel.

Näckrosbarnen

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Näckrosbarnen av Susanne Axmacher (2009). I min bokklubb Edit såldes boken in som skuldboken och vem, undrar jag, tycker inte att det är smaskigt att läsa om skuld? Nu hade jag nog tänkt mig en rejälare arvsskuld än den jag fick. Jag hade tänkt mig rå, elak skuld. Baksidestexten säljer in familjen Lancken och säger att de är genomruttna sedan generationer tillbaka. Jag tänker antikens arvsskuld à la Orestien, bröder som stjäl varandras fruar, steker och serverar den andres barn. Här kommer Näckrosbarnen inte ens nära.

Näckrosbarnen handlar om familjen Lancken och i synnerhet om Clara och hennes syskon Marcus och Lotta. Mamma Ida, pappa Lars och farmor Nora har också sin del i arvsskuldskalaset. Berättelsen vandrar från nutid och tillbaka till viktiga episoder i familjens historia, avgörande händelser som format karaktärerna och gjort dem till dem de är. På det stora hela handlar boken om svårigheterna med att bryta gamla mönster.

Jag brukar gilla den här typen av psykologiska romaner, men Näckrosbarnen känns lite platt. De viktiga frågorna reds inte riktigt ut och ovidkommande detaljer ältas om och om igen. Det känns som om romanen famlar efter något den inte riktigt hittar och när boken är slut känner jag mig liksom lite besviken. Medlemmarna i familjen Lancken är inte genomruttna, men nog är det lite synd om dem. Någon riktigt smaskig arvsskuld tycker jag dock inte att de kan leverera.

http://knuff.se/isbn/9789174290752

Vad jag läser just nu

Det blir inte mycket skönlitterärt läst nowadays. Massläser elevarbeten inför betygsättning om två veckor. Stundtals är det välskrivet, intressant och givande, men det är väl inte utan att jag längtar till sommarlovet. Ljuva, ljuva sommarlov. Och så säger jag som jag brukar vid vårkanten: nästa år ska jag inte ge några skriftliga uppgifter i slutet av terminen. Yeah, right, vi får väl se hur det går med den saken.

Lov!

Nu tar Fabulerat lov några dagar för att åka till Småland, äta ostkaka och läsa, läsa, läsa. På återseende nästa vecka!

Svarta vykort

Jag gillar Marcus Birro. Jag gillar hans bror Peter också för den delen, men det kan vi ta en annan gång. Generellt har jag svårt för göteborgare. Det är kategoriskt och elakt, men ändå sant. Marcus Birro är emellertid undantaget som bekräftar regeln och igår läste jag hans bok Svarta vykort.

Svarta vykort är en bok om sorg, tankar han skrev ner efter att han och hans sambo Jonna förlorat två barn i sena missfall. Han kritiserar vården, vill väcka debatt om sen abort och framförallt vill han skriva för att överleva.

Jag gråter flera gånger när jag läser. Det är naket, ärligt, blottat och oändligt sorgligt.  Det är stundtals vackert och stundtals fult, men hela tiden äkta. Svarta vykort berör. Jag är tagen av hur modig Marcus Birro är som visar sin sorg för alla som vill läsa. Jag tror faktiskt inte jag har läst något så ärligt förut.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Svarta vykort av Marcus Birro

Hälsoråd för hund

Det finns en liten bok som har sparat mig många slantar de senaste fem åren och så sent som i veckan gjorde den det igen. Boken har den sexiga titeln Hälsoråd för hund och är, precis som det låter, en bok med råd om hur man ska ta hand en om krasslig jycke. Min hund Maggan drabbades i veckan av mjällkvalster. Ja, jag kunde då inte räkna ut det på egen hand, utan tog hjälp av min bok. Ett besök på apoteket och några droppar i nacken på hunden och vips var odjuren i pälsen borta. Inget svindyrt besök hos veterinären behövdes. Fantastiskt! Boken har också botat magsjuka och såriga tassar och det är ju fenomenalt bra. Köp den, den finns på apoteket.

Kärleken till böcker

Kärleken till böcker kan ta sig olika uttryck. Något av det finaste jag läst på länge är hur min kompis Maja sorterat böcker i bokbytarhyllan soprummet för att de förtjänade ett bättre liv än att ligga slängda i ett hörn. Läs själva, det är magiskt: Maja funderar och fantiserar.

Utrensning

Nu är den utläst, Sofi Oksanens Utrensing. Mina förväntningar var inte höga. Jag hade tänkt mig onödigt krångligt språk, en självömkande och sorglig berättelse från andra världskriget av typen vi läst så många gånger förut och ångest, massor av ångest. Istället fann jag en berättelse skriven med ett otroligt vackert språk och en fruktansvärd men fascinerande berättelse av det slag som berör på riktigt.

Aliide lever tillsammans med sin syster Ingel, hennes man Hans och deras dotter Linda på en gård i västra Estland när landet ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Aliide är förälskad i Hans och det får henne att begå ett förräderi som sedan ska komma att förfölja henne resten av livet. Under nittiotalet dyker en ung kvinna, Zara, upp på Aliides gård. Den unga kvinnan blir nyckeln till att nysta upp förräderiets verkan. Boken är uppbyggd av återblickar från Aliides liv under trettio-, fyrtio- och femtiotalet parallellet med bokens nu - nittiotalet. Långsamt går det upp för läsaren vad som drivit Aliide och format hennes historia.

Jag tycker att boken är fenomenal. Även om andra världskrigets hemskheter är centrala i berättelsen så är det den svartsjuka och svikna kvinnans krafter som driver berättelsen framåt. Kriget och ockupationen skapar förutsättningarna och ramverket. Korta kapitel, varvade med brev och militära dokument ger boken driv. Att varje kapitel har en titel tycker jag är tjusigt; det enskilda kapitel får ett unikt värde. Bokens essens verkar vara att varje cirkel måste slutas, det går inte att gömma undan de oförrätter du gjort.

Att låna ut en skatt

Lånade ut min nyinköpta Norwegian Wood av Haruki Murakami till min man. Sa att "det är klart att du får låna, jag läser en annan bok". Och nu, besvikelsen. Vad har jag gjort?! Nu kommer jag få tillbaka den lite tunnelbanetummad och väsknött. Min Murakami. Zut!

Kultursnobbism

Kultursnobbismen breder ut sig och jag tycker att det är gött. Hittade följande statusrad på Fejan:

"NN blev vid genomgång av äldre tiders KUR-böcker alldeles tagen av Moskvakonceptualisten Lev Rubinsteins fragmentariska "Tiden går: ur Det stora kartoteket". Vid lunch och fika underhölls kollegor med höguppläsning av 1984-års Än-strofer. Alldeles underbara!"

En kvick iakttagelse är att både jag och ansenlig del av mina vänner kommer att sluta som Gudrun Sjödén-tanter när vi är 60+. Tecknen är många och tydliga.

Tre oumbärliga böcker

Jag har börjat fundera på vilka böcker jag tycker är oumbärliga, det är ju så härligt att göra listor. Med listor blir livet liksom svartvitt - världen blir ond eller god och det är ju fantastiskt tryggt och bra. Jag känner mig dock inte helt klar med min lista än. Den måste få värka fram ett tag. Tillsvidare kommer här tre fantastiska böcker jag gärna läser om (utan inbördes ordning):

1. Tove Janssons Sommarboken. Vackraste berättelsen som finns om vänskap mellan ung och gammal, om sommar och naturens egenheter. Tänker på min fantastiska farmor varje gång jag läser den.

2. Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn. Jag gillar böcker jag kan relatera till (främmande kulturer, nej tack) och Marcus Grahns debutroman känns som min generationsroman. Han gör snygga anspelningar på Tom Waits låtar och igenkänningsfaktorn är total när det handlar om det besvärliga valet mellan hembygd och storstad. Jag ska låta mina barnbarn läsa Picasso valde också Kristinehamn, så de förstår hur det var på min tid.

3. Haruki Murakamis Kafka på stranden var min första Murakami. Efter att ha läst den var det som om det fanns ett liv före och ett liv efter Murakami. Jag tycker att Kafka på stranden är helt genialisk, bara det att ramberättelsen anspelar på dramat Kung Oidipus gör mig lyrisk. Haruki Murakami är det suggestivas mästare, dröm och verklighet blandas och jag vill lösa pusslet med vad som är vad, men får aldrig riktigt ihop det. Efter att ha gjort bekantskap med Murakami vill jag sluka allt han skrivit, men behärskar mig för att riktigt suga ut allt det godaste en liten bit i taget.

Boktjuven

Såg på knuff.se att Boktjuven av Markus Zusak toppar listan över bloggade böcker just nu och tänkte raskt att det gladde mig. Folk bloggar ju om en massa skräplitteratur (Va?! Inte jag!?), men Boktjuven är fantastisk.

För det första har den ett vackert språk; Zusak har vunnit pris för sitt poetiska språk. För det andra innehåller den en mycket intressant berättarvinkel. Vem vill inte läsa en bok som döden berättar? För det tredje är själva berättelsen av sådant slag att den går rakt in i hjärtat. Jag vill liksom inte skiljas från karaktärerna när jag läst ut boken. Otroligt fin. Läs! Läs!

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Boktjuven av Markus Zusak

Utrensning

Jag har börjat läsa i Sofi Oksanens Utrensning (2008) och, okej, den är riktigt bra. Jag kanske till och med älskar den. Kritikerna och prettofolket på DN Kultur hade väl rätt, trots allt.

För det första är jag är stormförtjust i språket, det är förtätat vackert och rikt på bilder: "Mormor såg på henne, hon såg rakt på henne för första gången, och Zara kände hur mormors blick trängde ur hennes ögon rakt in i henne, in i munnen och i halsen, hon kände hur halsen snördes samman och hur mormors blick rann ner genom halsen mot hjärtat, och det stramade kring hjärtat och blicken rann vidare mot magen och det vände sig i magen, och den fortsatte ner i benen som började skaka och från benen till fotsulorna, det stack i dem och det blev hett och mormor log."

För det andra diggar jag formatet. Bokens format - en nästan kvadratisk storpocket - höjer läsupplevelsen, det blir mycket luft på varje sida och jag läser andäktigt, vill inte att det ska ta slut.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Utrensning av Sofi Oksanen

Det är så logiskt. Alla fattar utom du.

Jag möter tonåringar varje dag och många gånger har jag sagt och tänkt att är det något jag inte skulle vilja göra om så är det min tonårstid. Ångesten, den dåliga självkänslan, alla misstag att lära sig av den hårda vägen. Det är väldigt lite glamour och mycket besvärligt när man är tonåring. När jag läser Lisa Bjärbos ungdomsroman Det är så logiskt. Alla fattar utom du (2010) så är det visserligen tonårsskavigt, men det är också fint. Mysigt, faktiskt.

Boken handlar om Johan och Ester och berättarperspektivet varvas vartannat kapitel, varannan gång får vi följa Johans tankar och varannan gång Esters. De båda har varit vänner sedan lågstadiet, men Johan har insett att han vill mer än bara vara vänner. Ester å sin tur är förälskad i en hårdrockskille med långt hår.

Storyn med den olyckligt förälskade känns naturligtvis igen, men det som är fint med Lisa Bjärbos bok är alla vardagsscenerna, från skolan, hemma i kökssoffan och från tonårsrummet. Det är mysigt och hemtrevligt och jag känner igen mig. När jag läst ut boken tänker jag att det kanske inte var så tokigt att vara tonåring ändå.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo

Böcker som väntar på mig

Läs mig, läs mig, ropar böckerna som väntar på mig. Lugn, säger jag. Det blir snart er tur. Ska bara läsa ut Det är så logiskt. Alla fattar utom du först, förstår ni väl?

Fint

En elev sa till mig: "Josefin, du har gjort mig beroende av böcker". Det blir inte finare än så.

Släktet

Guillermo del Toro som regisserade Pans labyrint har tillsammans med Chuck Hogan skrivit Släktet (2009) - en vampyrroman och första delen i en trilogi. Släktet är en svulstig sak, långt ifrån den stilrent avskalade vampyrromanen Låt den rätte komma in eller den trovärdiga Historikern. Guillermo del Toro och Chuck Hogan har inte sparat på krutet någonstans. Vampyrerna är onda zombier som enkelt smittar andra och persongalleriet i boken är stort: Huvudpersonen är den kloka men missförstådda forskaren Eph som parallellt med vampyrjakt driver en vårdnadstvist om sonen Zack med exhustrun Kelly. Till sin hjälp har vår hjälte Setrakian, en överlevare från Treblinka som vigt sitt liv åt att bekämpa Mästaren, en av de äldsta vampyrerna. Lägg därtill Ephs snygga kollega Nora, Råttjägaren Fet och tusentals vampyrzombier med köttiga meterlånga gaddar och staden New York och du har essensen i Släktet.

Boken bär känslan av ett filmmanus. Scenerna är lätta att visualisera och dialogerna är många och det är spännande, men också oerhört förutsägbart. Jag kan inte riktigt träda in i bokens universum utan känner mig som en betraktare. Mot slutet av boken blir jag väldigt trött på allt det svulstiga och längtar efter måttfullhet, efter småfula vardagsmänniskor eller vackert språk. Släktet kommer att bli en filmsuccé och kommer göra många nittiotalister mörkrädda, men för egen del håller jag mig till Ajvide Lindqvist och tv-serien True Blood för att få mina vampyrbehov tillfredsställda.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Släktet av Guillermo Del Toro

Hur får vi eleverna att ta ansvar?

Elevernas ansvar för sin studiesituation (eller brist därpå) är en het potatis i skolan just nu. Få som arbetar i skolans värld har väl undgått diskussioner kring ansvarsfrågan, kan jag tänka. Problemen och tänkta lösningar presenteras i media, i lärarrummet och på den politiska arenan. Hur ska vi få eleverna att ta ansvar för sin skolgång, komma i tid, göra läxor, sluta skolka? Här kommer några lästips:

En bok som tangerar området ansvar och som reder ut orsakerna till ungdomars, och vuxnas, brist på det samma är David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land (2007). Denna bok har blir en stor snackis på mitt jobb och min mans något tummade exemplar är nu hos sin femte läsare. Psykiatern David Eberhard skriver att vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll i praktiken gör oss allt räddare och livsoförmögna. Han gör upp med allt ifrån curlingföräldrar till sjukskrivningar. Speciellt intressant är kapitlet "Den misslyckade skolan", där Eberhard pekar på att bristen på konsekvenser har varit en missriktad välvilja som genererat brist på ansvar hos våra unga: "Inom pedagogiken och beteendevetenskapen har man funnit att positiv feedback fungerar bättre än negativ, vilket skolan tagit fasta på och därför tagit bort alla bestraffningar. Man har då glömt flera saker. Dels kan de positiva feedbacken mycket väl följa efter en bestraffning /.../ Dessutom har man ignorerat alla de undersökningar som visar att också negativ feedback på olämpliga beteenden har positiv effekt, åtminstone om den upplevs som konstruktiv". Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om I trygghetsnarkomanernas land - Sverige och det nationella paniksyndromet av David Eberhard.

I Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar (2008) finns också mycket material att hämta för den som tycker att vi behöver lära oss att ta konsekvenserna av vårt eget handlande. Efter att ha läst boken fick jag så mycket vatten på min kvarn att jag satte välförtjänt IG på flera elever utan att känna minsta ångest, vilket annars kan vara fallet. Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar är en bok som gör upp med att vara kränkt och manar till ansvar för våra handlingar. Mycket uppfriskande! Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Det var inte mitt fel! - om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein.

I den nya gymnasiereformen (GY11) pratas det om entreprenöriellt lärande som en metod och ett synsätt att skapa engagemang och ansvar hos eleverna. Det handlar inte om att eleverna ska skapa företag på löpande band, utan att göra ungdomarna till eldsjälar med ta-sig-församhet. Nutek har gett ut en enkel och lättläst bok som heter Så tänds eldsjälar (2007) för den som vill läsa mer. Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Så tänds eldsjälar.

Det är en spännande tid för skolutveckling och det ska bli intressant att se vilken väg skolan ska gå framöver. Den som lever får se. 

Världsbokdagen

På min skola firade vi Världsbokdagen idag. FN må ha lagt den i fredags, men det passade inte oss. Om Muhammed inte kan komma till berget, får berget komma till Muhammed. Sagt och gjort. En fin dag blev det med utklädda elever och lärare, bokbytarbord, tävling om snyggast bokomslag, högläsning och världsboksdagskryss. Å, så gött det är med böcker.

En fåtölj vill jag ha

Amen, jag vill ha en riktigt mysig läsfåtölj. En fåtölj att kura ihop mig i med spännande böcker när det är ruggigt ute. Är så sjukt avundsjuk på alla med gosiga soffor. I vårt hem finns en kall och hal skinnsoffa (min mans, obviously) som visserligen är praktisk och lagom stor och trendig, men med mysighetsfaktor noll. Elaka röster säger att hunden kommer att smutsa ner min fina fåtölj direkt om jag köper en, men det struntar jag i. Nu ska jag börja spara till Carl Malmstens Farmor. En sån är jag värd, faktiskt. Det förstår ju vem som helst.

Gentlemen

Min man tycker att Klas Östergrens Gentlemen (1980) är en väldigt bra bok som jag verkligen borde läsa. Boken är väl i det närmaste kultförklarad i min manliga bekantskapskrets. En man jag känner använder ordet luguber så ofta han kan och det ordnas gåsmiddagar inspirerade av Gentlemen. Och nu har jag läst. Lite grand, i varje fall (nästan 100 sidor).

Jag vill förstå bokens storhet, men det är plågsamt att läsa. Språket är fantastiskt, men jag går inte igång på Gentlemen. Förmodligen är det för att jag inte är man. Huvudpersonen Klas Östergren träffar den mystiske Henry Morgan som tar honom med på äventyr. Det verkar handla mycket om att skapa känsla, kanske vill mina manliga bekanta vara som Klas och Henry: Henry lutar sig tillbaka och tar ett bloss på sin cigarett, lägenheten de båda bor i är charmigt sliten och de är 1979 års dandys.

Mannen säger att jag måste läsa ut och att jag omöjligt kan förstå bokens storhet annars, men hundra sidor in i boken tycker jag att Henry Morgan är en tönt som borde sluta gräva efter sin skatt och skaffa sig ett riktigt jobb och att Klas ska sluta svansa runt Henry som om han vore någon slags gud. Jag kan inte läsa vidare, inte just nu i alla fall.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Gentlemen av Klas Östergren

Meddelande från Bokus

 Skickas normalt inom 2-5 arbetsdagar:

- 1 st Vad jag älskade (9789113021683) à 44.00 kr 
- 1 st Näckrosbarnen (9789174290752) à 43.00 kr 
- 1 st Utrensning (9789100123956) à 169.00 kr 
- 1 st Norwegian wood (9789172639409) à 38.00 kr 
- 1 st Du är Christer Pettersson du också (9789197536813) à 47.00 kr 
- 1 st Desirada (9789186369224) à 42.00 kr 


Det blir fint.

Medicinen

En kollega tipsade mig om boken Medicinen (2009) av Hans Koppel och medan mina elever pluggade inför nationella proven i svenska småfnissade jag mig igenom denna lilla lättlästa vardagsskatt.  

Medicinen handlar om Johanna, en sliten och ganska misslyckad ensamstående mamma som får vara testperson för en ny munsårsmedicin. Medicinen visar sig emellertid ha en biverkning - att Johanna börjar tänka som en man. Helt plötsligt är hon kåt, skamlös, självgod, tillfreds och oförmögen att känna ånger.

Det är inget litterärt mästerverk, men Medicinen är rolig och småputtrig. Smaka till exempel på det här utdraget: "Det spelar ingen roll hur länge jag duschar, spegeln immar aldrig igen. Jag drar bort draperiet och möts av mig själv i helfigur. Komage, gäddhäng, taxöron - rena Kolmården. Med munsår." Åh, underbara lyteskomik! På många sätt påminner Medicinen om en svensk Bridget Jones, bara lite mer vardagsful och självironisk.

http://knuff.se/isbn/9789170017537

Pretto vs. skuld

Är nyss hemkommen från träff med bokcirkeln Edit där vi avhandlat Hallonbåtsflyktingen över fantastiskt god mat med vin därtill. Nya böcker har valts ut, såklart. Det blev en tuff kamp mellan Sofi Oksanens Utrensning och Näckrosbarnen av Susanne Axmacher. Prettolitteratur vs. skuldtema 3 - 3. Prettolitteraturen vann senare genom lottdragning (och så var det det något om att boken var bra för någons biblioteksjag), så nu ska jag köpa hem Utrensning och börja läsa. Tänker att jag måste läsa ut den innan våren och solskenet helt tagit över, så att jag inte besudlar det fina vårvädret med för mycket ångest.

Jane Eyre

Igår var jag och såg Jane Eyre med några av mina elever och några Edits på Dramatens Lilla scen. Det var helt klart en sevärd tillställning. Framförallt var sceneriet kreativt och snyggt och några av rolltolkningarna riktigt bra, bland annat Julia Dufvenius som Jane Eyre och Basia Frydman som Adèle. Sedan har vi det här med Michael Nyqvist. Som så många andra är jag mätt på Michael Nyqvist (Förlåt, mamma). Det känns som om jag sett Michael Nyqvist med bar överkropp och öppna armar i varenda svensk produktion de senaste fem åren. Det blir lite tröttsamt. I Jane Eyre är Mr Rochester den kanske intressantaste karaktären och, nej, Michael Nyqvist kan inte kan bära det oket med värdighet.Jag vill tänka mig Mr Rochester som något mer.

Publiken som mestadels bestod av tonåringar var formidabel, det skrattades, busvisslades och applåderades på ett sätt jag aldrig varit med om på Dramaten. Mycket uppfriskande! Och såg jag inte fel drog både herr Nyqvist och fröken Dufvenius på smilbanden emellanåt.

Och i gammal vanlig ordning vinner boken över pjäsen. Jane Eyre är en intressant berättelse och ett fascinerande personporträtt, det går inte att komma ifrån. Berättelsen är kanske mest en kärlekshistoria, och visserligen en stark och vacker sådan, men kärlekshistorier går jag sällan igång på. Det blir lätt ganska geggigt. Det jag gillar med Jane Eyre är huvudpersonens rakryggade självsäkerhet och - hör och häpna - det långsamma berättartempot. Jag hade liksom glömt bort hur det är när en författare riktigt gottar sig i detaljer. Det är också fascinerande att 1800-talsmänniskorna läste av varandra efter färgen på kinderna och uttrycket i pannan. När slutade vi göra det i litteraturen, egentligen?


http://knuff.se/isbn/9789100114664

Bästa stockholmsskildringen nu utsedd

Så här röstade stadsbibliotekets besökare när det gällde att utse bästa Stockholmsskildringen:

Romaner: Per Anders Fogelström, Mina drömmars stad
Deckare: Stieg Larsson, Millenniumtrilogin
Barn och ungdom: Astrid Lindgren, Karlsson på taket
Dikter: Nils Ferlin, Från Klara kyrkogård
Serier: Martin Kellerman, Rocky
Sångtexter: Beppe Wolgers, Sakta vi gå genom stan

Läs mer på Stadsbibliotekets hemsida om du vill.

För egen del ska jag nog plöja Stad-serien i sommar. Fogelström! (klapp-klapp-klapp) Fogelström! (klapp-klapp-klapp) Fogesltröm! (klapp-klapp-klapp)

Hey Dolly

Underbara, underbara Dolly! Hey Dolly (2008) är Amanda Svenssons debutroman om den något neurotiska, verbala och allmänt fantastiska tonåringen Dolly. Dolly vill prova knark, gillar att provocera och är samtidigt hopplöst ensam och förvirrad (om man läser mellan raderna). Samtidigt gör Amanda Svensson träffsäkra iakttagelser av vår nutid: "Jag försökte vara en panda på högstadiet. Alltså poppanda med kajal och festivalarmband och tyskt tafelwein i plastflaska. /.../ Sån ville jag vara men mitt hår var aldrig tillräckligt fluffigt och jag vågade aldrig färga det svart. För feg för skärsår och för väluppfostrad för Level och för fattig för en skivsamling". Språket är helt briljant och jag skulle kunna tänka mig att läsa om den flera gånger. Kanske mest för att jag önskar att jag skrivit denna fantastiska bok själv, eller kanske för att jag önskar att jag varit lite mer Dolly när jag var 18. Kan inte bestämma mig vilket det är.

http://knuff.se/isbn/9789113018331

Lyx på jobbet

Ibland är mitt jobb galet lyxigt, till exempel idag när jag fick en hel lektion utomhus i vårsolen till att läsa och prata böcker med fantastiska ungdomar. Sådana stunder struntar jag i sparkrav och lärarnas arbetstid och allt det andra tjafset. Och dessutom hittade jag en tussilago på skolgården, det betyder att det är riktig, riktig vår.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

I söndags, när jag promenerade runt Årstaviken, mötte jag Gunnar Ardelius. Nja, det är inte så att jag känner honom eller så, men jag råkar veta hur han ser ut. Hur som haver påminde detta korta möte mig om att jag borde läsa ungdomsromanen han skrivit Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (2006). Så idag tillbringade jag fyrtiofem fantastiska minuter i vårsolen med Ardelius debutroman med den fina titeln.

Åh, vilken härlig roman! Jag blir helt varm om hjärtat när jag läser. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket är en kort berättelse om Morris och Betty, om nyförälskelse, slentrian och hur det känns när kärleken tar slut. Boken är uppbyggd av korta dialoger och tankefragment och språket är poetiskt: "Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?".

Jag tycker att Ardelius har fångat tonårsförälskelsen och gjort den vacker, trots allt det skaviga och trevande. Det riktigt fina med boken är att den lämnar utrymme att fundera och tolka. Nästa elev som tjatar om en kort bok ska få tipset att läsa den här. Korta ungdomsromaner som manar till eftertanke och som har ett poetiskt och vackert språk växer inte på träd, men Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket är precis en sådan.

http://knuff.se/isbn/9129663946

39 av 40 rätt!

Igår gjorde jag orddelen på högskoleprovet 2010 på DN:s hemsida. Jag hade 39 av 40 rätt. Egentligen tycker jag att jag hade typ alla rätt, för missen var ett missförstånd mest. Det är lite muppigt, men jag är mäkta stolt. Det är liksom fint att vara bra på något. Andra är proffs på Excel, att snickra eller att sjunga. Ord, det är min grej. Gör testet själv, vet jag. Du hittar det här.

Drömfakulteten

Få författare är så hypade just nu som Sara Stridsberg. I väntan på att hennes nya roman Darling River ska komma till skolbiblioteket lånade jag Drömfakulteten för att se vad hypen handlar om. Tilläggas bör att det är andra gången jag ger mig på denna roman. Jag är lockad av boken. Den är rackarns snygg på utsidan och har ett format jag verkligen gillar. Men, ack. Nej. Stridsberg och jag bondar inte och nu minns jag varför jag gav upp förra gången. Jag tycker att det är coolt att Stridsberg gör sin grej, väljer ut spännande kvinnoöden som hon fabulerar ihop en story kring, lite sanning och mycket fiktion, men jag njuter inte när jag läser.

Drömfakulteten handlar om Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol. Stridsberg har ett förtätat sätt att skriva med korta meningar, samtalsfragment och få beskrivningar. Språket är intressant. Men, jag gillar inte blandningen av saga och verklighet och jag gillar inte det feministsunkiga sättet att alltid vältra sig i kvinnors negativa syn på sin egen kropp: "Manifestet har försvunnit i lakanen, där är det bara smutsfläckar och den brunaktiga vätskan som sipprar ur ditt underliv och din ändtarm, en svidande illaluktande flod av ensamhet som fortsätter att rinna och förödmjuka dig in i det sista." Jag går inte igång på det här. Det tråkar ut mig och irriterar mig. Femtio sidor in i boken ger jag upp. Det här är inte min bag.

http://knuff.se/isbn/9100107263

Hungerspelen

Det var länge sedan jag sträckläste en bok som jag gjorde när jag läste Hungerspelen. Sjukt spännande! Hungerspelen (2008) av Suzanne Collins är en slags orwellsk 1984 möter tv-serien Robinson och filmen Gladiator. Det kanske ska tilläggas att jag har en förkärlek till dystopier; Hungerspelen gjorde mig inte besviken.

Prim förlorar lottdragningen i Distrikt 12 på Slåtterdagen. Det innebär att hon tillsammans med en pojke i åldern 12-17 år från samma distrikt blir en av 24 deltagare i de årliga Hungerspelen. Hungerspelen är regimens sätt att påminna invånarna i den totalitära staten Panem om vad som händer med dem som gör uppror. I Hungerspelen tävlar de 24 deltagarna mot varandra på en milsvidd arena tills det bara finns en överlevare. Vår huvudperson Katniss kan inte låta sin älskade lillasyster Prim delta i spelen och hon tar hennes plats.

Hungerspelen griper tag i mig från sida ett, jag fascineras av staten Panem och verkligheten som målas upp och när själva spelen börjar är jag såld, fast och kan inte sluta läsa. Katniss är en intressant figur och boken bjuder på ett par oväntade vändningar och vår hjältes väg till att överleva i detta Robinson på liv och död är riktigt spännande. Spelarna måste överleva på det naturen ger samtidigt som de försöker ha ihjäl varandra; hunger, törst, krigskonst, smidighet och list är centralt i berättelsen.

Suzanne Collins kommer aldrig att vinna något Nobelpris, men Hungerspelen är spännande och jag tänker läsa de andra delarna i trilogin. Det ryktas dessutom att boken ska bli film inom kort. Lita på att jag kommer att pracka på Hungerspelen på kidsen i skolan. De kommer att älska den.

PS: Johanna, om du läser detta. Detta är en bok som du verkligen skulle gilla. Läs! Läs!

http://knuff.se/isbn/9789170016981

Puck - ett läsvänligt fik

Idag läste jag ett par kapitel i Hungerspelen på café Puck på Hornsgatspuckeln. Har insett att detta är ett av kanske få läsvänliga caféer, lite lagom opretentiöst så att södersnobbarna håller sig borta och lagom otillgängligt för barnvagnar så att det inte blir barnvagnsrace under fikat. Ljudnivån lämpar sig utmärkt för läsning och med lite tur får man fönsterbord. Dessutom serveras te i stora fina muggar och äppelkakan är himmelsk.

Erik

I torsdags var jag urpremiären av Erik på Folkoperan (tack, tack teaterdrottning Margareta för att du fixade biljetter till mig). I dag recenserar DN:s kulturdel pjäsen och skriver att "Erik är en pigg och sevärd uppsättning, där historiska fakta varvas med moderna berättargrepp". Jag gick från Folkoperan i torsdags och kände mig lycklig. Det måste ses som ett gott betyg (Blev för övrigt ganska besviken på Silversjön som jag tyckte var buskis).

Erik, som handlar om Erik XIV, är en berättelse som blandar och ger. Musikstilarna varvas: opera möter folkvisa och barocktoner. Varje karaktär har nästan som en egen melodi och musikstil och när Malin Foxdal i rollen som Karin Månsdotter sjunger visor med folkton får jag gåshud. Hon är så vacker, som ett väsen. Och narren Herkules (Jonas Åhnberg) får publiken att skratta och dra efter andan. Till och med jag med min torra humor tycker att det är roligt. På premiären i torsdags var skådespelarna lite trevande och osäkra. Kanske var det meningen. Jag tyckte i varje fall att det kändes uppfriskande och mänskligt när den perfekta fernissan saknades, och Erik är på det stora hela en riktigt sevärd pjäs/musikal/opera.

Passa på att se Erik, det är bara sju föreställningar kvar. Biljetter bokar du Folkoperans hemsida.

I valet och kvalet

Har fått två underbara lästips i dagarna. Skolans fina bibliotekarie tipsade mig om Hungerspelen av Suzanne Collins (2008) och min vän Daniel, som för övrigt gillar Hjalmar Söderberg lika mycket som jag, tipsade mig om Maryse Condés Desirada (2010). Så här skriver Bokus om de båda:

"24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds. En gastkramande framtidsroman om liv och död. Det är upprörande, spännande, romantiskt och omöjligt att sluta läsa."

"Desirada är en berättelse som sträcker sig över tre generationer och tre kontinenter. Det är en familjesaga om förlorad kärlek, om mörka hemligheter och gäckande sanningar. Maryse Condé är Västindiens främsta författare. När romanen Färden genom mangroven utkom på svenska hyllades den av en enig kritikerkår."

Vad ska jag välja?


PS: Jag valde Hungerspelen. Den fanns ju så lägligt på skolan. Varför gå över ån efter vatten som jag brukar säga? (Det brukar jag kanske inte säga, men det lät bra när jag skrev). Hur som helst är den sjuuuukt spännande. Jag är fast.

Bitterfittan

Maria Svelands Bitterfittan (2007) är en bok som det känns om ALLA har läst, men inte jag. Det är inte heller varje dag som jag är sugen på att läsa böcker som tangerar feminism och jämställdhet eller politiska frågor överhuvudtaget. Min vardag utmanar och provocerar mig tillräckligt, liksom. Men, nu infann sig plötsligt suget efter att sätta tänderna i Svelands bok, och vad tyckte jag då?

I Bitterfittan får vi följa Sara som är 30 år och lever tillsammans med sin man Johan och sonen Sigge. Sara känner sig som en bitterfitta och frågar sig hur vi ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens kan vara jämställda med den vi älskar. Berättelsen hålls samman  av en ramberättelse som utspelar sig i nuet där Sara flyr man och barn och åker till Teneriffa för att få tänka ostörda tankar. Samtidigt ges  tillbakablickar från Saras uppväxt, och parallellt läser och refererar också Sara till den feministiska boken Rädd att flyga av Erica Jong.

Det är inte svårt att se att Maria Sveland tagit mycket från sitt eget liv när hon skrev Bitterfittan och jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det är ganska modigt att skriva den här typen av berättelse. Boken väcker många tankar och rotar helt klart i gammal tonårsångest för min del. Samtidigt blir jag lite trött. Är jag kanske redan en bitterfitta eller bara korkat oupplyst? Hur som helst känner jag mig inte fast i patriarkatets onda klor. Jag säger inte att vi lever i ett jämställt samhälle, men jag tycker att varje människa har en rättighet och skyldighet att skapa det liv han eller hon vill ha. För egen del vill jag vill välja mina strider, och jag känner att många av frågorna i Svelands bok hamnar långt ner på min prioriteringslista. Jag orkar inte vara arg. Att dela föräldraledigheten är kanske inte den viktigaste frågan, exempelvis. I sådana fall tycker jag att det är viktigare att diskutera hur vi uppfostrar våra barn (Kan vara en yrkesskada, i och för sig). Och samtidigt är jag oändligt glad att det finns människor som Sveland som orkar kämpa och slåss för sina ideal. Det är otroligt fint, tycker jag, och Bitterfittan är helt klart läsvärd.

By the way: Ett extra plus med pocketupplagan från Månpocket är att det längst bak i boken finns extramaterial att diskutera i en bokcirkel eller med elever, exempelvis. Det är ju inte så tokigt.

http://knuff.se/isbn/9789170015625

Det är så logiskt. Alla fattar utom du.

Min kompis Lisa Bjärbo har skrivit en ungdomsroman, Det är så logiskt. Alla fattar utom du (2010). Jag är helt otroligt imponerad. Jag hade också velat skriva en roman! Som tur är ska jag få gå på release-mingel och det är ju hur coolt som helst. Kolla in Lisas bok och läsa mer om den i Lisas blogg Onekligen. Och köp boken nu. Gör det! Går du in på Lisas blogg kan du just nu vinna ett exemplar av boken + en snygg tygkasse. Det vore väl något?

Den hemliga historien

Jag hade länge sett fram emot att sätta tänderna i den 700 sidor tjocka Den hemliga historien från 1992 av Donna Tartt. Bland annat har min favoritbokhora Helena Dahlgren den på sin lista av oumbärliga böcker och likaså har en av mina Edits hyllat boken till skyarna. Nu känner jag mig lite dum. Kanske förstår jag inte bokens storhet, men jag tyckte inte om den.

Boken utspelar sig i New England (bara det borde ha fått igång mig, egentligen, men inte då) på Hampdens college och vi får följa huvudpersonen Richard Papen som med sin smårisiga white trash-bakgrund vill få in foten hos den intellektuella eliten - de fem eleverna som studerar grekiska för den legendariske läraren Julian. Richard lyckas nästla sig in, men livet blir inte som han trott. Redan i bokens inledning får läsaren veta att en av de sex eleverna kommer att mördas av de andra fem. Bokens första del hanterar upptakten till mordet och mordet i sig. Del två beskriver händelserna efter mordet där vi får följa ungdomarnas paranoia, ångest och skuldkänslor.

Varför blev jag så besviken då? Ja, spontant är ju detta en typ av bok som jag diggar, men nu känns det som om jag läst den här berättelsen förut. I bättre tappning. För något år sedan läste jag Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl (2006) en bok som ofta jämförs med Tartts, men är en intelligentare kopia, tycker jag. Jag är dock osäker på om detta beror på att det var den första jag läste av de två. När det gäller att fånga känslorna efter ett bestialiskt brott så finns det ju bara ett original: Brott och straff. All paranoid ångest är bara en blek kopia på Raskolnikovs. Tartt anspelar en del på Brott och straff, men det blir inte bra. Det saknas edge. Och dessutom är boken 700 sidor lång. Få böcker har något att förmedla på 700 sidor. Bara Murakami kan skriva riktigt långa böcker med äran i behåll, vad jag vet.

Sen har vi det här med den intellektuella eliten. Jag är ju själv oerhört förtjust i klassiska språk och köper konceptet att nörda ner sig i grekisk kultur till fullo. Men jag tycker att det blir så töntigt i boken. Jag blir inte imponerad alls av allt de kan och att de har grekiska som sitt hemliga språk dem emellan. Överhuvudtaget gillar jag inte någon av karaktärerna upptäckte jag efter ett tag. Det känns mest som jag vill säga: Klipp er och skaffa er ett jobb.

Men, en brasklapp vill jag slänga in. Det kan vara språket som ställer till det. Jag läste inte boken på originalspråk utan i en översättning från 2009 av Nille Lindgren. Snälla, läs inget som Nille Lindgren har översatt. Någonsin! Några smakprov på den undermåliga översättningen kommer här: läroverk för high school, gräddost för cream cheese, barnträdgård för kindergarten och trädgårdssäng för garden bed. Katastrofalt dåligt! (Och nu har jag verkligen slösat med utropstecken, men det behövdes). Det pinsamma är att jag valde den svenska översättningen för att den boken var snyggare. Dumt. Kanske missade jag hela bokens essens i den risiga översättningen, eller så var det här ingen bok för mig. Båda är lika troliga.

http://knuff.se/isbn/9789174290578

Pensjoskiboms i Somalia?

Under påsken besökte jag vårt grannland Norge. Säga vad man vill om norska språket, men pensjoskiboms är förmodligen världens härligaste ord. Smaka på det! Och vad är en pensjoskiboms då, undrar du? En pensionär som gör en skidsäsong, så klart. Var norrmännen fick det sista s:et ifrån kan jag inte begripa, men det gör inget. Härligt är det ändå. För övrigt vill jag tillägga att norrmännens uttal av Somalia är långt ifrån vackert, men oerhört festligt. Smaka på det också, vet jag. (Du ska liksom nästan svälja och kvävas av det första a:et. Såja!)

Mannen under trappan är smått genialisk!

Under påsken slukade jag den smått genialiska Mannen under trappan av Marie Hermanson (2005). I boken får vi följa Fredrik som nyss flyttat in i sitt drömhus med hustrun Paula och deras två barn. Han är lyckad, har ett bra jobb och ett fint äktenskap. Allt är idylliskt och perfekt, men så uppenbarar sig en smutsig och illaluktande figur som kallar sig Kwådd och säger sig bo under trappan i Fredriks nya hus. Långsamt förändrar sig livet för Fredrik: relationen till Paula blir allt frostigare, han missköter sina barn och det går allt sämre på jobbet. Och allt är Kwådds fel. Eller?

Mannen under trappan kan läsas på olika nivåer. Den kan läsas rakt upp och ner som en fantasieggande berättelse om en familj med en man under trappan, men den kan lika gärna läsas som romanen om en man som förlorar sig in i en psykisk sjukdom, där vi får se världen genom den sjukes ögon. Likaså kan romanen läsas mer symboliskt, då romanen är oerhört förtätad och symbolladdad. Kanske kan Kwådd symbolisera det djuriskt manliga som Fredrik gömt undan i längtan efter det perfekta livet? Det riktigt fina med boken är att Marie Hermanson inte skriver någon på näsan utan ger läsaren utrymme att göra sin egen tolkning.  Det älskar jag.

Samtidigt är boken riktigt otäck. Hermanson rör sig från det trygga, varma, glada till det fuktiga, mörka och skrämmande. Skräcken att upptäcka att världen inte är vad jag tror den är hugger tag i mig när jag läser ungefär på samma sätt som när jag såg David Lynchs Inland Empire (2006). Vad är det som gömmer sig i människans mörkaste vrår egentligen? Mannen under trappan är helt enkelt den bästa bok jag läst på länge.

http://knuff.se/isbn/9789100111748

Påsklov!

Nu tar Fabulerat påsklov några dagar för att fröken ska läsa, åka skidor och lapa sol (samt äta oförskämda mängder av godis). På återseende!

Amanda Svensson

Idag hittade jag en nyskriven novell, Loco, av Amanda Svensson i DN. Läs! Läs! Sedan hon läste högt ur sin roman Hey Dolly på litterär after work på Debaser har jag varit lite kär i henne. Och nu har jag insett att jag kanske måste backa på det där om humor i böcker. Visserligen har jag inte läst hela Hey Dolly (än!), men jag minns ett avsnitt om att barn visst kan vara fula. Ja, det är cynsikt. Ja, det är lyteskomik, men jag gillar det. Det är roligt, helt enkelt. Skulle för övrigt vara intressant att undersöka varifrån min cyniska humor kommer. Jag tycker att jag är en hyfsat reko person för övrigt. Men, men, det är en helt annan fråga. Hey Dolly finns på min att-läsa-lista. Jag återkommer.

Språktidningen

Ett nytt nummer av språktidningen väntade på mig när jag kom hem. Vilket utmärkt sätt att börja påsklovet. Lovely, lovely!