Mannen under trappan är smått genialisk!

Under påsken slukade jag den smått genialiska Mannen under trappan av Marie Hermanson (2005). I boken får vi följa Fredrik som nyss flyttat in i sitt drömhus med hustrun Paula och deras två barn. Han är lyckad, har ett bra jobb och ett fint äktenskap. Allt är idylliskt och perfekt, men så uppenbarar sig en smutsig och illaluktande figur som kallar sig Kwådd och säger sig bo under trappan i Fredriks nya hus. Långsamt förändrar sig livet för Fredrik: relationen till Paula blir allt frostigare, han missköter sina barn och det går allt sämre på jobbet. Och allt är Kwådds fel. Eller?

Mannen under trappan kan läsas på olika nivåer. Den kan läsas rakt upp och ner som en fantasieggande berättelse om en familj med en man under trappan, men den kan lika gärna läsas som romanen om en man som förlorar sig in i en psykisk sjukdom, där vi får se världen genom den sjukes ögon. Likaså kan romanen läsas mer symboliskt, då romanen är oerhört förtätad och symbolladdad. Kanske kan Kwådd symbolisera det djuriskt manliga som Fredrik gömt undan i längtan efter det perfekta livet? Det riktigt fina med boken är att Marie Hermanson inte skriver någon på näsan utan ger läsaren utrymme att göra sin egen tolkning.  Det älskar jag.

Samtidigt är boken riktigt otäck. Hermanson rör sig från det trygga, varma, glada till det fuktiga, mörka och skrämmande. Skräcken att upptäcka att världen inte är vad jag tror den är hugger tag i mig när jag läser ungefär på samma sätt som när jag såg David Lynchs Inland Empire (2006). Vad är det som gömmer sig i människans mörkaste vrår egentligen? Mannen under trappan är helt enkelt den bästa bok jag läst på länge.

http://knuff.se/isbn/9789100111748