Bokbloggosfären är för det mesta småputtrig, hyllande och omfamnande, men nu har det hettat till minsann och vi har kommit till pudelns kärna: vad är BRA respektive DÅLIG litteratur. Mina vänner som är skilsmässobarn brukar skruva på sig när vi blir oense, men jag gillar friktionen. Där det skaver måste vi ta ställning, reflektera, diskutera. Jag lär mig i diskussionen och mötet med andra åsikter.
Fört skrev Bokhoran Johanna L inlägget Jag tycker så, faktiskt. Enligt O kom efter med Vad är egentligen dåligt? och Okej, lite snobbig är jag. Idag levererade Boktjuven svaret 50 nyanser av bokmobbing. Det må vara en storm i ett vattenglas, men vilken härlig storm det är. De gamla romarna sa: De gustibus non est disputandum, vilket
ungefär betyder att man inte ska bråka om smaksaker. Håll då i åtanke
att de levde för flera tusen år sedan, så det kan omöjligt stämma.
Jag vill givetvis tycka till själv i denna fråga och instämmer med Boktjuven att "det som hybris att upplyfta sin egen smak till
allmängiltig." Smaken är subjektiv och kontextberoende. Mina elever får ibland skriva en uppsats i slutet av årskurs tre på gymnasiet om vad som är bra litteratur. Det brukar komma 32 kloka svar som beskriver att det vi uppfattat som bra litteratur förändrats genom litteraturhistorien och att det jag uppfattar som bra nu är beroende av vem jag är och den tid jag lever i.
Jag tycker att deckare är en förkastlig genre i det att de allt som oftast porträtterar psykiskt sjuka på ett stigmatiserande sätt. Jag värdesätter klassiker eftersom dessa nyckelverk ger mig förståelse för litteraturens utveckling. Vilket för övrigt också är anledningen till att jag tycker att kultureliten ska ha koll på dem. Chick-lit är banalt. Jag förstår mig inte på karaktärerna och intresserar mig inte för deras förehavanden, medan fantasy och diskbänksrealism ger mig verklighetsflykt och möjlighet att känna igen mig. Det tycker jag om.
Din smak säger mer om DIG än om böckerna du läser. Det är min fasta övertygelse.
7 kommentarer:
Det där med att smaken säger mer om Mig än om böckerna jag läser var mycket klokt! Samma sak med musiken man lyssnar på.
Jag tycker att en viss typ av bra litteratur är sådana böcker som får folk att läsa. Femtio nyanser, Harry Potter och Jag är Zlatan har onekligen fått fler att läsa, vilket jag tycker är bra. Hjalmar Söderberg eller tranströmer har nog inte lyckats fånga en ny publik direkt.. Alltså tycker jag att litteraturen är bra på olika sätt, de fyller olika syften.
Det säger absolut mycket om tyckaren.
Själv gillar jag tex verklighetsflykt i form av Fantasy, men det vet jag många inte gör. En skrivkurs jag gick var det ca hälften som retade sig om det fanns någon magi/änglar osv i ett manus, medan häften gillade det.
Jag tror att det för mig har att göra med djup i boken, alltså djup som i flera lager. Känns handlingen och karaktärerna platta och språket likaså är boken dålig, men lyckas författaren att skapa lager är boken bra. Då spelar genre mindre roll. Sen gillar en inte allt bara för att det är bra, jag gillade t.ex inte Jellicoe Road så speciellt men kan ändå medge att det är en bra bok.
Det är kul det där med "bra" och "dålig" litteratur. Jag tror inte att någon bloggare skulle kunna stå för att de gillar t.ex. Paulo Coelho. Det är så slående att man måste ogilla just hans böcker. Självhjälpsböcker har inte heller så hög status..
Bra inlägg! Jag håller med om att bokbloggarvärlden känns väldigt ängslig och att jag upplever att det finns ett starkt behov av att hitta konsensus.
Men vissa grejer tycker man olika om, så enkelt är det. Och det behöver inte vara så himla hotfullt, så länge man håller en respektfull ton.
För egen del tycker jag att det finns bra och dålig litteratur. Punkt. Dålig litteratur är illa researchad, slafsigt skriven (upprepningar, klyschor, syftningsfel, etc), och brister även på andra punkter beträffande hantverksskickligheten. Och jag tycker faktiskt (precis som Johanna L) att studier i språk, littvet och egna erfarenheter av skönlitterärt skrivande ger en bättre grund att stå på när man ska bedöma om en bok uppfyller de där kriterierna för kvalitet.
Själv har jag hetsat upp mig lite över recensioner som INTE redogör för litterära kvalitéer utan bara ägnar sig åt subjektivt tyckande. Det är en debatt som tangerar den här diskussionen.
För om det inte finns några som helst objektiva kriterier för god litteratur, då är det ju helt meningslöst att recensera böcker utifrån sådana parametrar. Och då kvarstår bara att helt låta recensioner basera sig på den egna läsupplevelsen. Till exempel: jag gillar inte deckare, och därför gillar jag inte den här boken.
En del tycker att det är jättebra med sådana väldigt subjektiva recensioner som helt och hållet utgår från den egna läsupplevelsen. Men det gör inte jag.
Vilka intressanta kommenterarer! Janina: Jag köper dina tankar om att det finns litterära kvalitéer att bedöma (MEN dessa är kopplade till det vi anser vara bra litteratur just nu, det får vi inte glömma).
Tycker också att frågan om huruvida bokbloggare ska vara strängt subjektiva eller försöka förhålla sig till mer objektiva parametrar för litteratur i sina recensioner är spännande. Jag inser att jag blandar och ger ganska oreflekterat, men att den subjektiva läsupplevelsen är det enda jag med säkerhet vet någonting om.
Bra litteratur är något som jag definierar som att det ger mig en läsupplevelse som stannar i mig mer än för stunden, som slår an en känslosträng eller på annat sätt får mig att reagera inombords. Fast en bok kan vara bra underhållning utan att ge ett varaktigt intryck också. Det jag däremot ser rött av är åsikterna att vissa typer av böcker eller författare per automatik räknas som fulkultur.Jag blir arg av att det finns de som tycker att de kan ta rätten att bestämma att min smak är felaktig eller mindre värd. Då blir jag så ilsk att jag vill baka en stor snusprilla, prata med bred dialekt och titta på Stefan och Christer, bara för att jäklas...
Skicka en kommentar