Priset på vatten i Finistère

I sisådär en månad har jag haft Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère som sällskap på mina turer runt Riddarfjärden och på promenaden till och från jobbet.

Att lyssna på Bodil Malmsten berätta om sitt Finistère, om sina pionodlingar, rosor och luktärtsplantor och om kampen mot mullvadarna som hotar förstöra hennes trädgård var oväntat härligt. En kontrast mot isskylan, gråvädret och snöslasket i januari-Stockholm var det, en energiinjektion. 

Boken handlar om Malmstens första tid i Frankrike efter att hon tröttnat på Sverige och det liv hon levde här. Hon ville odla sin trädgård (precis som Candide). Boken är emellertid påhittad, understryker författarjaget med emfas. Bokens jag är inte Bodil och om det som händer i boken överensstämmer med verkligheten är det bara slump, säger hon. Listigt.  

Priset på vatten i Finistère handlar om hur det var att skriva Priset på vatten i Finistère. Den handlar också om att våga bryta upp, om att vara författare, om far- och morföräldrars avtryck, om kulturkrockar och inte minst: om kärleken till trädgårdsodling. Associationsbanorna är många och ibland oväntade. Malmsten sjunger en liten visa emellanåt och övar sin franska medan jag lyssnar.

Det förvånar mig att Priset på vatten i Finistère var min kopp te. Det närmsta jag kommit trädgårdsodling är en balkongkaprifol med mjöldagg. Jag när inga trädgårdsdrömmar whatsoever och har väl inte jättemycket gemensamt med en femtiofemårig kvinna som flyttat utomlands. Ändå var det så väldans TREVLIGT att lyssna på Bodil Malmsten berätta om sitt (fiktiva) liv, skulle kunna göra det en månad till. Jag kanske rent av gör det.

Lyssna på boken, exempelvis via Storytel eller köp den som ljudbok via Bokus eller Adlibris.