Mästaren och Margarita

Att läsa Mästaren och Margarita är som att läsa Gogols noveller, Alice i Underlandet, Bibeln och Kafka på stranden av Murakami samtidigt, och sedan spela upp alltsammans som film i regi av David Lynch. Det är kusligt, absurt och tänkvärt, allt på en gång. Det är inte den typen av roman där man identifierar sig med karaktärerna, sörjer och gläds med dem, utan snarare en sådan där läsningen i sig är ett nöje och karaktärerna bara en del av ett större pussel.

På golvet bakom Varenuchas fåtölj korsade två skuggor varandra, den ena tät och svart, den andra svagare och gråaktigare. Skuggan från ryggstödet och stolens smäckra ben syntes tydligt på golvet men ovanför ryggstödet fanns ingen skugga av Varenuchas huvud,  och på samma sätt fanns det ingen skugga av förvaltningschefens fötter under stolsbenen. >>Han kastar inte någon skugga!<< ropade Rimskij i ett tyst, förtvivlat skrik.

Mästaren och Margarita utspelar sig i det postrevolutionära Sovjet. Romanen har kallats kultbok och det är inte svårt att förstå varför. På en nivå är berättelsen en helgalen saga med talande katter, svart magi och minst sagt udda karaktärer. På en djupare nivå är romanen en bitsk satir där det finns stora likheter mellan Bulgakovs liv och Mästarens i romanen. Helheten blir onekligen ett litterärt äventyr och jag är övertygad om att boken håller för omläsning både en och två och tre gånger.

Råd till dig (exempelvis Bokdivisionen och Boktjuven) som vill läsa Mästaren och Margarita:

• Håll koll på karaktärerna i romanen genom att göra en namnlista eller skriva ut den här. Det är svårt det här med att ryssarna har tre namn och utöver det ofta en titel och ett smeknamn. Det blir fort rörigt.
• Läs Norstedts utgåva med Amanda Svenssons förord. Ett mycket bra förord, förstår ni.

Förlag: Norstedts

Översättning: Lars Erik Blomqvist

Antal sidor: 525

Köp boken, exempelvis hos Bokus eller Adlibris