Vägen till att älska 1800-talsromaner går via 91:an Karlsson och tantsnusk

Ibland suckas det i skolvärlden över att dagens ungdomar bara vill läsa snaskig litteratur, typ BOATS (based on a true story). Varför gillar ungdomarna inte Pappa Goriot och Brott och straff? Har de ingen smak och vett, de små liven?! Mitt en suck vred jag därför tillbaka tiden och funderade på min egen väg mot kärleken till 1800-talsromanerna och Murakami.

Liten
Jag hade turen att ha en mamma som läste för mig varje kväll och tog mig till biblioteket en gång i veckan. Majas alafabet och Historien om Någon var favoriter. So far ganska pretto, alltså.

Lite större
Jag var lässvag på lågstadiet. Fick gå på stödsvenska. Tyckte att det var kämpigt med de tjocka böckerna på mellanstadiet. Men Tordyveln flyger i skymningen var magisk och Kulla-Gulla. Läste Fem-böckerna. Jag kunde cirkulera i timmar (!) inne på Bokia i Karlskrona medan jag tummade på vilken Fem-bok jag skulle välja härnäst, alltmedan mina föräldrar gjorde stan. Fastnade aldrig för Kitty eller tvillingböckerna som annars var poppis. Av någon outgrundlig anledning läste jag stora mängder 91:an Karlsson.

Tonåring
Ingången till vuxenlitteraturen gick via Virginia Andrews. Känner ni till henne? Hon verkar inte så poppis längre, men det är väl alla BOATS som konkurrerat ut henne. Böckerna är en slags modernare tantsnusk. Intrigerna! Det var råttgift, incest, inlåsning på vinden och hemliga syskon. Och på omslagen fanns vackra ledsna människor. Sen kom BOATS. Inte utan min dotter och Ondskan var stora läsupplevelser.

På högstadiet konsumerade jag allt av Mankell. Jag tyckte att han var genialisk. Den femte kvinnan var otroligt bra. Jag hoppade över chic-lit, har väl fortfarande bara läst Bridget Jones dagbok i den genren egentligen. Jag är kanske ingen riktig chic.

Vuxen

Jaha, och där kunde det kanske slutat. Men Mankell-böckerna skulle väl ta slut någon gång, förstås. Men ingången till den mer avancerade litteraturen gick via Brott och straff (applåder). Min gymnasielärare gav oss varsin 1800-talsroman och Dostojevskijs tegelsten blev min. Jag var ambitiös, ville ha bra betyg. Pluggade mycket. Så jag läste och blev... förförd. Jag tyckte att den var så intressant. Att en klassiker kunde vara så bra. Och handla om ett mord! Kanske var det också där och då som mitt intresse för psykologin vaknade. Fast det är nog mer en efterhandskonstruktion, är jag rädd. Och sedan ville jag bli svensklärare och läste litteraturvetenskap och blev förförd många gånger igen (av böcker då, alltså). Resten är historia. Eller, nej. Det finns faktiskt en viktig hållpunkt till.

På mitt första gymnasielärarjobb fanns det en briljant bibliotekarie som kunde få mig sugen på att läsa det mesta. Ibland stoppade hon boktips i mitt fack. Jag skulle säga att hon öppna dörren till ungdomsromanerna och att hon ruskade liv i min då ganska svala läshunger. Fortfarande vet jag ingen som kan presentera böcker som Beatrice.

Slutkläm
Jaha, vart vill jag komma med mitt resonemang då? Jo, i varje BOATS-läsare bor ett potentiellt Dostojevskijfan och nog är det så att vi lärare och bibliotekarier kan visa vägen till vidare läsning. Dagens ungdom har nog smak och vett, de vet bara inte om det än.