Trygghetsnarkomani och lyckliga slut

Var nyss på Bio Rio och såg den fina lilla filmen Kärlek i Normandie. Två saker slog mig i biomörkret:

1. Det är alldeles för få lyckliga slut i film nuförtiden. Som om det vore för simpelt. Det är mest nattsvart realism överallt. Men världen är redan full av realism och en hel del ångest. Och nu har jag sett Apflickorna, Winter's bone och Dog tooth och jag känner liksom att det räcker. Det är bra så. Min ångestkvot är full. Nu vill jag ha lyckliga slut, både i böcker och film. Tack.

2. David Eberhard har banne mig rätt när han säger att vi svenskar är ett trygghetsknarkande folk. I Kärlek i Normandie finns en scen där huvudpersonen, som inte sett sin åttaåriga son på två år eftersom hon suttit i fängelse, mer eller mindre tvingar sonen med sig på cykel. Jag hinner tänka att herregudhanharjuingencykelhjälm. Det finns många andra saker som hade varit mer adekvata att tänka kan jag tycka, så här i efterhand. Men jag tänkte på cykelhjälmen.

Och, JA, se filmen. Den har ett lyckligt slut och är precis så höstputtrig och småkärv som vi vill ha våra franska filmer, även om filmens början kan verka vara i kärvaste laget. Och med vi, menar jag jag ju. Men det finns ju fler som jag.