Behåll offerkoftan på, Liv!

Prins Charles känsla är något av det intressantaste jag läst på länge. Detta trots, (eller kanske tack vare?) att jag inte håller med Liv Strömquist. Prins Charles känsla är en serieroman och en fyllig sådan. Kanske den första riktiga serieromanen jag läst. Temat är kärlek och i synnerhet kärleken mellan man och kvinna. Med humoristiska exempel från tv-serier, svenskt vardagsliv och västerländskt kulturarv redogör Strömquist för olika feministiska teorier hon snubblat över.

Serieromaner är minsann genialiska. På ett kortfattat och visuellt sätt kan läsaren smälta hårdkokt information. När läste jag exempelvis feministisk teoribildning senast? Jag ser genast framför mig flera användningsområden i skolan. Chodorows och Laytons utvecklingspsykologiska teorier om hur kön konstrueras så som de presenteras i Prins Charles känsla kan utan tvivel användas i psykologin, exempelvis.

Däremot tycker jag inte att boken är så rolig. Jag blir istället väldigt provocerad, vilket jag själv tycker är en spännande reaktion. Blir jag provocerad för att jag innerst inne inser att hon har rätt, eller för att jag vet att hon har fel? Det lutar åt det senare. Åtminstone när det gäller det utvecklingspsykologiska perspektivet hon presenterar i sin första berättelse De fyras gäng. Bilden av mannen som inte kan ha känslomässiga band till en kvinna och kvinnan som är hopplöst bunden till den emotionellt stympade mannen är väldigt förenklad. Modern socialpsykologisk forskning om hur roller och identitet konstrueras är oändligt mycket mer nyanserad. Och mer trovärdig.

MEN. Jag har tänkt på det jag läst i flera dagar. Jag har pratat om det jag läst med min man och mina vänner. Jag har vridit och vänt och googlat och bläddrat i min psykologilitteratur. Nu vet jag vad jag tycker och tror och jag är väldigt glad att jag läste Prins Charles känsla och läser gärna mer av Liv Strömquist framöver. Behåll offerkoftan på, Liv, jag behöver en sparringpartner.