tisdag 13 april 2010

Den hemliga historien

Jag hade länge sett fram emot att sätta tänderna i den 700 sidor tjocka Den hemliga historien från 1992 av Donna Tartt. Bland annat har min favoritbokhora Helena Dahlgren den på sin lista av oumbärliga böcker och likaså har en av mina Edits hyllat boken till skyarna. Nu känner jag mig lite dum. Kanske förstår jag inte bokens storhet, men jag tyckte inte om den.

Boken utspelar sig i New England (bara det borde ha fått igång mig, egentligen, men inte då) på Hampdens college och vi får följa huvudpersonen Richard Papen som med sin smårisiga white trash-bakgrund vill få in foten hos den intellektuella eliten - de fem eleverna som studerar grekiska för den legendariske läraren Julian. Richard lyckas nästla sig in, men livet blir inte som han trott. Redan i bokens inledning får läsaren veta att en av de sex eleverna kommer att mördas av de andra fem. Bokens första del hanterar upptakten till mordet och mordet i sig. Del två beskriver händelserna efter mordet där vi får följa ungdomarnas paranoia, ångest och skuldkänslor.

Varför blev jag så besviken då? Ja, spontant är ju detta en typ av bok som jag diggar, men nu känns det som om jag läst den här berättelsen förut. I bättre tappning. För något år sedan läste jag Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl (2006) en bok som ofta jämförs med Tartts, men är en intelligentare kopia, tycker jag. Jag är dock osäker på om detta beror på att det var den första jag läste av de två. När det gäller att fånga känslorna efter ett bestialiskt brott så finns det ju bara ett original: Brott och straff. All paranoid ångest är bara en blek kopia på Raskolnikovs. Tartt anspelar en del på Brott och straff, men det blir inte bra. Det saknas edge. Och dessutom är boken 700 sidor lång. Få böcker har något att förmedla på 700 sidor. Bara Murakami kan skriva riktigt långa böcker med äran i behåll, vad jag vet.

Sen har vi det här med den intellektuella eliten. Jag är ju själv oerhört förtjust i klassiska språk och köper konceptet att nörda ner sig i grekisk kultur till fullo. Men jag tycker att det blir så töntigt i boken. Jag blir inte imponerad alls av allt de kan och att de har grekiska som sitt hemliga språk dem emellan. Överhuvudtaget gillar jag inte någon av karaktärerna upptäckte jag efter ett tag. Det känns mest som jag vill säga: Klipp er och skaffa er ett jobb.

Men, en brasklapp vill jag slänga in. Det kan vara språket som ställer till det. Jag läste inte boken på originalspråk utan i en översättning från 2009 av Nille Lindgren. Snälla, läs inget som Nille Lindgren har översatt. Någonsin! Några smakprov på den undermåliga översättningen kommer här: läroverk för high school, gräddost för cream cheese, barnträdgård för kindergarten och trädgårdssäng för garden bed. Katastrofalt dåligt! (Och nu har jag verkligen slösat med utropstecken, men det behövdes). Det pinsamma är att jag valde den svenska översättningen för att den boken var snyggare. Dumt. Kanske missade jag hela bokens essens i den risiga översättningen, eller så var det här ingen bok för mig. Båda är lika troliga.

http://knuff.se/isbn/9789174290578

3 kommentarer:

Lisa sa...

Jag har läst den i annan översättning och gillade inte den ändå.

Anonym sa...

Jag läste den på engelska och tyckte den var helt fantastisk! Men det är möjligt att inte jag heller hade gillat den i någon svensk översättning.
/Marie H

Anonym sa...

Jag har också läst "Fördjupade studier i katastroffysik". Den tycker jag också var helt fantastisk. Den läste jag däremot på svenska. Jag tror att den översättningen är mycket bättre än den för Den hemliga historien. Kollade i den svenska varianten av den senare boken och jag hade nog kanske inte orkat läsa klart boken om jag valt den svenska varianten. Jag brukar vara känslig för just dåliga översättningar.

Marie H

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...