Perspektiv på Fogelström

När jag läste Mina drömmars stad med högstadieelever i årskurs åtta för några år sedan minns jag att de var tagna av hur hemskt det var i Stockholm förr. Efter att ha läst ut Barn av sin stad kommer den känslan tillbaka. Hur mycket vi tar för givet och hur mycket vi glömt. Mina farföräldrar slogs för att bilda fackföreningar i Skåne i början på 1900-talet, de och deras föräldrar levde i den verklighet som skildras i Stad-serien. Jag minns hur farmor (född 1913) faktiskt sa att det inte alls var bättre förr, att hon var tacksam över sin lägenhet och alla bekvämligheter. Hon kunde berätta om ett liv där inget togs för självklart. Men de blir färre och färre som faktiskt var arbetare och som kan berätta hur Sverige såg ut innan platt-tv-apparaterna, dubbelgaragen och villorna med treglasfönster kom in i våra liv. Kvar finns bara berättelserna. Jag orerar ibland om att dagens ungdomar är alldeles för bortskämda, men kanske är jag inte bättre själv. Jag hoppas att alla får läsa Fogelström. Jag ska lura Stad-serien på så många gymnasieelever jag bara kan, så att vi kan hjälpas åt att behålla lite perspektiv.