När jag började läsa Kate Mortons Den glömda trädgården hade jag liksom bestämt mig för att boken skulle vara mysig. En höstbok. Och jag tycker att den levde upp till detta, även om den kanske hade en släng av Virgina Andrews-romantik och förveckling över sig. Hur som helst finns det i alla fall något tryggt och varmt och tillgivet över hela historien och den gjorde sig bra till te och hembakt.Den glömda trädgården är en gåta som ska lösas: Fyraåriga Nell hittas ensam ombord på en båt som anlänt till Melbourne från London med enbart en koffert innehållande en vackert illustrerad sagobok och några få tillhörigheter. Vem var Nells riktiga föräldrar och varför sattes hon ensam på en båt till Australien från London i början av 1900-talet? För att läsaren ska få svaret på gåtan får vi följa sagoberätterskan Eliza Makepeace i början av 1900-talet, Nell under hennes egen jakt på sitt förflutna under 70-talet och sedan hennes dotterdotters fortsatta letande efter svaret på gåtan under 2000-talet, efter Nells död.
Berättartekniskt kastas vi fram och tillbaka i tiden och små pusselbitar för oss hela tiden närmre gåtans lösning. Bitvis är det riktigt spännande och jag verkligen sträckläser. Andra delar fastnar jag i och måste läsa om för att jag inte följt med i bokens logik. Något jag verkligen gillar är de vackra miljöerna i boken, Cornwalls kust, det brittiska landskapet, husen och trädgårdarna. Miljön bidrar till bokens mystik och allt det som faktiskt är mysigt med den.
Någonstans klingar hela storyn bekant: den vackra sagoboken, en mystisk labyrint, en hemlig trädgård och en avvikande kvinna som är stark och modig med rött hår. Kanske är det från ungdomens Andrews-litteraratur eller någon film jag sett. Hur som haver är det en fin och läsvärd berättelse, och just ja mysig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar