Jag fick ett boktips i julas, Maryse Condes Desirada som nyligen kommit ut som pocket. Conde är tydligen inte sällan nobelpristippad och min vän tyckte att boken var läsvärd. Nu har den väntat på mig och jag har slukat den. Desirada är en berättelse om att finna sin identitet och utspelar sig i Guadeloupe, Paris och Boston, där vår huvudperson Marie-Noelle söker sin historia och framförallt sin far.
Jag tycker ofta att det är tråkigt med främmande kulturer, vill helst läsa om sådant som jag kan relatera till. Fattigdomen i Västindien och förorterna i Paris och Boston är kanske egentligen inte min kopp te. I Desirada finns emellertid ett väldigt kärleksfullt porträtt av Guadeloupe, utan att det känns för idealiserat. Och till skillnad från andra böcker i samma genre, så som boken Oscar Waos korta förunderliga liv, är Desirada inkluderande, trots att boken är full med lokala uttryck och företeelser.
Familjesagor är spännande. I Desirada nystas hemligheter upp, medan sanningen och essensen i lycka är långtifrån självklara ting, varken för vår huvudperson eller för läsaren. Berättelsen lämnar mig berörd. Jag vill inte förändra världen när jag läst ut boken, men Desirada väcker tankar om livets mening som jag tar med mig och funderar vidare på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar