Hypnotisören

Varje sommar behöver en deckare. I år hade jag valt ut Hypnotisören av Lars Kepler (Eller, som vi nu vet, makarna Ahndoril) till mig själv. Hypnotisören var förra vårens stora hajp, och nu tyckte jag att jag kunde kosta på mig att ta reda på vad hajpen handlade om.

Hypnotisören handlar om läkaren och den forne hypnotisören Erik Maria Bark som blir ombedd att i en krissituation återigen hypnotisera ett svårt knivskuret barn i förhoppning om att få ett vittnesmål från honom som kan rädda hans syster. Detta blir starten till en härva av otäcka händelser: mord, kidnappning, inbrott, otrohet and you name it. Hypnotisören är 572 sidor lång och jag sträckläste den på en och en halv dag. Det är ett väldigt gott betyg. Den är helt enkelt väldigt spännande.

Men, precis som En flitig Lisa påpekade har boken sina brister. För det första finns det logiska brister i handlingen och sådant stör jag mig alltid otroligt mycket på. Hur kunde Benjamin gömma en mobiltelefon i sin pyjamas undan bestialiska kidnappare i flera dagar, exempelvis? Hur kan Kennet ha fått behålla sitt tjänstevapen när han gick i pension och dessutom tillåtas leda en privatundersökning?  Makarna Ahndoril har också ett och annat ordval jag gärna varit utan. Till att börja med har vi namnvalen: Erik Maria Bark och Joona Linna är huvudpersoner. Det känns töntigt. Och när en erotisk sexakt ska byggas upp används ordet penis. Det kanske inte är helt PK att diskutera, men i ordet penis ser jag de något tillknäppta makarna Ahndoril framför mig och the moment är liksom borta.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över det här med de moderna kriminalromanernas behov av att skapa mördare av psykiskt sjuka människor, gärna barn och kvinnor. Det vi är mest rädda för idag verkar onekligen vara just psykisk sjukdom nära det allra heligaste och trygga - familjen och hemmet. Borta är Agatha Christies beräknande (manliga) mördare med tydliga hämndmotiv, istället har vi kallhamrade psykiskt störda människor som drivs av oförätter i barndomen. Jag tycker att det är sorgligt och jag undrar hur det påverkar vår syn på psykiskt sjuka och på barndomen för den delen.

Hypnotisören är varken bättre eller sämre än andra svenska deckare. Det är alltid roligt med bekanta miljöer, tycker jag, så att boken utspelar sig i Stockholm är fint. Jag tror mycket av hajpen låg i den mystiska pseudonymen (smart där, Ahndoril), men så här ett år efter finns det inget särskilt jag går igång på. Det är en spännande kriminalroman och gillar man sådana är den absolut läsvärd.

http://knuff.se/isbn/9789170017582