Jag är ju med i Jessicas Strindbergutmaning. Jag trodde att det skulle bli enkelt det här, jag är ju ändå svensklärare. Jag borde vältra mig i Strindberg detta år. Jag borde höja honom till skyarna, ha maratonläsning av Strindberg-verk och se varenda uppsättning av Strindberg-pjäser på Dramaten.
Av allt detta: intet.
Jag har dock läst om "Ett Dockhem" (Novellixformatet med marmorerat papper fick mig på fall) och jag har läst novellsamlingen Ett ark papper. Med tanke på att samlingen innehöll FLERA texter (Jag minns det som att det räknades, eller hur Jessica?) anser jag mig härmed klar med min utmaning. Jag har ju också börjat på En dåres försvarstal. Det måste ge någon slags kredd i Strindberghimlen.
Så här halvvägs in på Strindbergåret känner jag alltmer att jag måste komma ut ur garderoben: jag gillar inte Strindberg. Jag tycker att hans böcker är tråkiga. De har ett kulturellt och historiskt värde - ja. Men i min värld, som trots all sin glans innehåller tillräckligt med tråkigheter, läser jag hellre något annat. Jag orkar inte ens recensera det jag läst för att jag tycker att det det karln skriver är så självgott inte orkar.
Jessica, jag vill inte gör dig besviken. Jag gillade initiativet med utmaningen och jag tycker att det är skönt att ha tagit det stora klivet ur ur Strindberg-garderoben. Det får vara gott så.
1 kommentar:
Här är ännu en Josefin som tänker ta klivet ur S-garderoben i år. Tänkte börja med något kort, och så får vi se hur förhållandet utvecklar sig.
Skicka en kommentar