Nobelpriskuriosa jag lärt mig av Kristina Lugn

 

Kristina Lugn, vilken fantastisk kvinna! Med oväntad humor berättade Lugn om Akademiens arbete och om Nobelpriset i litteratur på Nobelmuseum i onsdags, dit jag var bjuden i egenskap av svensklärare (ett yrke vilket Lugn hyllade, för övrigt). Följande lärde jag mig:

Primtalens ensamhet

 

Istället för bokmässa

Känn ingen sorg för mig, Götlaborg

I år var det sju-hu-u-k-t nära att jag skulle få åka till bokmässan i Göteborg. Först skulle jag få lov att åka dit som fortbildning via jobbet. Jag skulle få betala kalaset själv, men få ledigt från undervisningen och lön för att åka. Jej! Gott så. Sen bytte jag jobb och det var liksom inte läge att be om fortbildning på bokmässan det första jag gjorde, men jag tänkte att jag i alla fall skulle åka över helgen. Jag ordnade boende, jag snickrade på resvägar, drömde om seminarium och bokmontrar. Jag tänkte på tema Norden så mycket att jag bestämde mig för att söka en kurs i danska på universitetet. Det var väldigt, väldigt nära alltsammans. I tanken. Sen kom det en inbjudan till bröllop på brittiska landsbygden den sista helgen i september. Brittiska landsbygden är som ni vet väldigt långt ifrån Götet. Trevligare också, tror jag egentligen. Ergo: ingen bokmässa i år heller. Det är väl inte meningen att jag ska åka på bokmässa, helt enkelt.

Lilla hjärtat och Tintin i blåsväder

Det stormas runt Stina Wirséns figur Lilla hjärtat och Tintin-böckerna på Kulturhuset. Jag har tänkt mycket på hur jag skulle vilja formulera mig i de här frågorna och som vit medelklasskvinna kan jag tänka att jag inte har mandat att tycka något alls. Men, samtidigt värker det i hela mig av tanken på att förbjuda litteratur, att det är fel väg att gå. Så läste jag Johanna Ögrens inlägg på Bokhora och tänkte att hon säger precis det jag vill ha sagt.

Vad tänker du om figuren Lilla hjärtat och om att förbjuda Tintin på barnbiblioteket?

Alla goda ting är tre

 

Persepolis (del 2-4)

 

Maj-längtan

Jag längtar efter att läsa Kristina Sandbergs nya roman Sörja för de sina.  Romanen är andra delen i Sandbergs triologi om Maj och första delen Att föda ett barn var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Edits: jag behöver läskollo och lästid. När åker vi?

Vad jag lärt mig av Caitlin Moran

Jag ska på bröllop om ett par veckor och har haft klädvalsångest. Har provat moderna löst sittande och märkligt skurna sidenklänningar från Whyred, Marc O'Polo och alltvaddetheter och undrat om jag inte bara skulle dra en påse över huvudet alternativt stanna hemma. I provrummet på PUBs varuhus hörde jag emellertid Caitlin Morans röst eka i mitt huvud när jag till slut fiskade fram en femtiotalsklänning, vintage. Helleluja, lita på Morans råd:

Persepolis (del 1)

 

Konsten att vara kvinna

Livet och läsningen

Dagens fynd

 

Nya tider

Jag är redo att omfamna höstterminen och börjar så sakteliga krypa ur semesterdvalan. Nya tider stundar med nytt jobb och dottern på dagis. En fin sak, rent generellt, är att jag kan promenera till mitt nya jobb. Yej! En dålig sak, helt specifikt, är att det för med sig kraftiga inskränkningar i mitt läsande. Pendlingstid är ju lästid som alla vet. Innan dottern är inskolad på dagis och jag är intrimmad på nya jobbet har det förmodligen gått både en och två och tre månader och kanske kommer jag inte ha läst mycket alls. Det är annat som är viktigare nu, helt enkelt.

Tidningen Skriva

 

Agaat (Jag saknar ord).

 

Dagens ord: giter

Jag giter inte [Ja ji:ter ente], orkar inte gör många knop. Det är ju semester och skåningarna har det bästa ordet för att inte känna för att göra något: gita. Hade liksom glömt bort det fina med giter och passar på att använda det extra mycket nu på semestern när jag umgås med sådana som förstår vad jag säger när jag tar ut de dialektala svängarna.

Snart är semestern slut, då giter jag både det ena och det andra. Eller orkar som det heter då.

Pettsons snickarbod?

Hos min farbror Alf ser det ut som hos Pettson, minsann.

Öland och Nattfåk

Jag är ingen stor deckarläsare, men inför att vi skulle till Öland för att besöka goda vänner i Byxelkrok passade jag på att läsa i Johan Theorins Nattfåk som utspelar sig på norra Öland.

En döhjärna recenserar Artighetreglerna

Jag vet inte vilket datum det är, faktiskt inte ens vilken veckodag. Jag läste ut Artighetsreglerna för ett tag sedan och den var fenomenal, men jag kan inte redogöra för detaljerna i den. Kanske om jag riktigt anstränger mig, men det orkar jag inte. Jag har ju semester. Jag har stängt av, lagt ner, samlar kraft, repar mod, latar mig. Vem kan hålla koll på handlingen då? Men läs den, för den var bra och välskriven. Så mycket minns jag.

Semesteressens

Det här med att läsa lite efter maten, med en kopp kaffe i kantarellmugg bredvid. Somna ett slag och sedan läsa lite till. Så himla fint bara.

Sveriges finaste bibliotek?

Lunds universitetsbibliotek, väldans tjusigt.

Att läsa på danska

Jag har fått för mig att jag ska lära mig danska ordentligt, det är ju ett festligt språk. Dessutom är jag väldigt för att främja den skandinaviska språkgemenskapen. Det är ju sorgligt att vi ska behöva ta till engelska för att förstå varandra, eller hur? Stockholmarna ser mig redan som en dansk i det att jag pratar skånska. Lika bra att leva upp till andras felaktiga förutfattade meningar, tänker jag.

I Köpenhamn

... hittade jag den här fina upplagan av Vi de drunknade som jag läst på originalspråk. I fantasin i alla fall.

Att döpa sonen efter en romankaraktär

Jag är hemma i byn där jag växt upp, Södra Sandby [sa:mbi], och stötte på en gammal klasskamrat från grundskolan som jag inte sett på femton år. Han såg precis likadan ut. Själv är jag såklart snyggare och visare, men det är en annan historia.

Danmarksuppladdning

Jag och maken ska åka Öresund runt i helgen, besöka Köpenhamn och Helsingör. Danmark, gott folk! Danmark! Jag har längtat i flera år, försmäktat i Svea rike, men NU - äntligen ska jag få spankulera bland det rödvita fina. Köpenhamnsbor: Duka fram Maribo-pilsnern och ett gäng smörrebröd, för på lördag kommer jag!

Jag har givetvis börjat uppladdningen inför mitt danska äventyr och läser just nu Volmer av Lise Nørgaard (boktips från Edit-Lisa). Volmer är en lustig, rar och, inte minst, dansk berättelse. Precis vad jag behöver nu, helt enkelt. För att ytterligare krydda uppladdningen så tänker jag på wienerbröd hela tiden och har laddat ner Wallpaper* City Guide över Köpenhamn som app till min ajfån och läser den ivrigt mellan varven.

Nedräkningen kan börja.

Radioföljetongen i P1

Jag började lyssna lite sporadiskt, men nu är jag fast i Marie Hermansons Himmelsdalen som sänds som radioföljetong i P1 varje vardag kl 11.35.

Himmelsdalen är en mycket spännande roman om en annorlunda psykiatrisk klinik gömd bland bergen i Schweiz, där jag som lyssnar undrar vad som är friskt och vad som är sjukt egentligen. På Hermansons vis vänds världen så som jag känner den uppochner och hennes suggestiva berättarkonst är något extra.

Är du sugen på att lyssna finns alla avsnitt att lyssna på via sr.se (eller via SR Play som app).

Vem bestämmer?

Precis som alla andra är jag småkär i Wirséns Vem-böcker. Dottern har nära nog alla, tror jag, men Vem bestämmer? som följer med gratis till Vem-appen för iPhone hade vi inte.

Hur jag har det?

Jo, tack. Det är bara fint.

Liten parlör för älskande

David Levithans Liten parlör för älskande är en fin, fin liten bok. Fina att titta på, hålla i och fin att läsa. Uppbyggd som en ordbok  följer jag i korta små stycken en kärlekshistoria mellan två, en han och en hon. Knivskarpa vardagsiakttagelser bygger berättelsen och för händelsen framåt. Det är fragmentariskt, poetiskt och fullt av friktion. Älskar't!

Autonomi, s

'Jag vill att mina böcker ska få sina egna hyllor', sa du, och det var så jag begrep att det skulle funka att bo tillsammans.

Stål

Silvia Avallones debutroman Stål har väckt stor uppmärksamhet, både i hemlandet och här. En fenomenal bok.

Berättelsen om de unga tonåringarna Anna och Francesca bär på ett ödesmättat vemod. Det smutsiga, brännheta stålverket Lucchini och människorna i Piombino står i tvär kontrast till turisternas Elba på andra sidan vattnet, vardera symboler för två olika Italien.

Lat och ledig

Det är tyst. Tv:n är trasig, barnet sover, maken är i Stockholm. Jag och terriern har krupit upp i sängen och jag läser fantastiska Stål i vilken solen alltid skiner och världen är brännhet. Här har det regnat rekordmycket, men vad gör det. Jag är lat och ledig, gott så.

En småtradig sommarpresent

Jag kommer med största sannolikhet inte läsa sommarpresenten från mitt fackförbund. Boken känns nopprigare än filten den ligger på. Bättre vore om Lärarnas riksförbund såg till att våra arbetstider reglerades och att lärarkåren hördes och syntes lite mer. Förde vår talan lite mer högljutt så. En dammig pocket gör inga bättre arbetsvillkor som jag brukar säga.

Sommarlov!

Ålrajt, gott folk, nu går jag på sommarlov; har packat min kappsäck och begett mig till skogs. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt när jag kommer tillbaka, varken till stan eller till cajberspejs. Men tillbaka kommer jag.

Samarbete med fluga

Novellsamlingar som Samarbete med fluga är lite som att få ett extraliv när man trodde att det var kört, en injektion läslust i presemestriell vardagsleda. Jag har ju varit lite allmänt blasé på sistone, inte ens läst på tåget till jobbet, vilket får ses som ett allvarligt varningstecken på allmänt förfall. Lydia Davis Samarbete med fluga var emellertid en liten skatt, så finurligt skriven att jag var tvungen att ta mig ur min dvala. Inte minst blandningen mellan ytterst korta noveller (fyra-fem rader) blandade med ensides- och trettiosidorsberättelser var vederkvickande.

Fallet med de försvunna böckerna

Månadens Editbok är Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom, en bok som jag var med att ivrigt rösta fram eftersom den verkade så gediget mysig. Bokfin. På Storytel är det dessutom Björn Granath (a.k.a Madickens pappa) som läser. Det kan inte bli mysigare än så.

Nu har jag emellertid chanserat oerhört under juni, vältrat mig i tv-serier om motorcykelgäng, sagt adjö till eleverna för terminen (alla vet att lärare inte är mycket att ha utan elever) och funnit mig själv sitta tyst med gapande mun stirrande in i en vägg mer än en gång. I detta tillstånd nådde inte Sansom fram till mig, det blev plågsamt att lyssna på en berättelse där det hela tiden går i stå för huvudpersonen, trots alla trivsamma litterära referenser. Kanske känner jag igen mig själv alltför mycket, vad vet jag (men jag vet vad Freud hade sagt).

Bokens huvudperson, Israel Armstrong, är en tragikomisk hjälte, om än dekadent tjusig med sliten kavaj och brougeskor. Han är en slags litterär Kalle Anka-personlighet som har goda avsikter, men som gång efter annan hamnar i klistret. Det gjorde ont i hela mig när inget blev som Israel ville, när det efterlängtade jobbet han fått var en bluff, bokbussen tom på böcker, hans bostad usel och kärleken tog slut. Visst förstår jag att berättelsen kommer att få ett lyckligt slut, men jag hade inget tålamod för detta, ingen tid att vänta på att Granath skulle kasta lite ljus över Israels dystra tillvaro.

Nej, nej, nej! Tre timmar (av tio) in i ljudboken stängde jag av. Fallet med de försvunna böckerna är ingen dålig bok, men inget för mig. Inte just nu i varje fall.

Den vita barnkammarboken

Dottern och Den vita barnkammarboken, den bästa just nu om hon får bestämma (och det får hon).

Bloomsday

Idag är det Bloomsday, 16 juni, dagen då James Joyce Ulysses utspelar sig. Jag firar med att läsa boken och om boken. Hade varit mäktigt att också vara i Dublin denna dag, men det regnar i alla fall och det känns ju irländskt. Min man sa att jag förmodligen inte skulle uppskattat Dublin så värst om jag bara skulle läsa hela dagen. Jag misstänker att han har rätt. Trevlig Bloomsday!

Dagens ord: stoffträngsel

Det är efterarbetsdagar på jobbet, alltså dagar då lärarna arbetar och eleverna gått på sommarlov. Under sådana dagar fortbildar vi oss och utvärderar vårt arbete. På gårdagens fortbildning lärde jag mig massor av matnyttigt så som att det råder stoffträngsel i nya ämnesplanerna. Med stoffträngsel menar man att mycket ska hinnas med på kort tid.

Under dessa terminens sista skälvande jobbdagar, sommarlovets väntrum, har jag märkt att proppen dragits ur, energin flugit sin kos. Jag läser inte på tågresan till jobbet ens. Det får mig att tro att det nog varit stoffträngsel på andra ställen än i ämnesplanerna. Mitt huvud, exempelvis.

Fortbildning - check!
Utvärdering - check!

SAMCRO-detox

Jag har sett groteska mängder Sons of Anarchy (även kallade SAMCRO för er som inte är inne i tugget) de sista veckorna. Tre, fyra, fem avsnitt per kväll. En del av hjärnan verkar konstant skanna av omvärlden efter ATF-agenter, kartellskurkar eller andra motorcykelklubbsrelaterade figurer och jag har kommit på mig själv grubbla över hur Tara och Jax ska lösa det här med resan till Oregon.

Mr CAD-man, bring me a dream

Vi (läs: jag) behöver fler hyllmeter till mina böcker. En bokhylla att växa i som är fin även om den är halvtom. Jag tänker mig lite oregelbundna hyllor, böcker som får ligga på höjden och bredden. Helst en hel vägg. Därför känns det förträffligt att maken i detta nu leker med CAD-programmet på datorn för att göra ritningen till hyllan som ska bli svaret på mina drömmar. Sa jag att han sen snickrar ihop den också? Min man, alltså. Himla fin.

Fint är det i alla fall

Känslan när man vet att flera bokpaket, var av ett som säkert är jättetungt, är på väg hem till en med posten. Lite som julafton, faktiskt. Eller födelsedag. Eller julafton och födelsedag allt-i-ett. Alltså så där som det kändes före julafton eller födelsedag när man var typ fem år.

Ett oduktigt bokbloggarmanifest

Jag har kommit på att jag inte vill vara så förbaskat duktig. Eller, kommit på och kommit på, jag har väl egentligen vetat ganska länge att jag borde skrämma den duktiga flickan på flykten om jag ska trivas. Och trivas vill man (läs: jag). I bästa oduktiga Doppler-anda har jag därför brutalt slaktat alla läsutmaningar jag var med i, raderat min 1001-böcker-att-läsa-lista som tidigare fanns här på bloggen och ser fram emot att även i fortsättningen läsa för att jag vill, inte för att jag måste. FABULERAT är och förblir min läsdagbok där jag skriver för att jag tycker att det är roligt. När jag tycker att det är roligt. För att göra denna oduktighetscermoni lite mer högtidlig har jag gjort en punktlista, ett manifest om du så vill. Manifestet är mitt sätt att påminna mig själv om varför jag egentligen bokbloggar, så att jag inte går vilse och fastnar i duktighetsträsket. Det är för mycket av jagharintehunnitläsaalltjagvill, kollainhurmångaböckerjaglästedennamånaden och jagmåsteskrivaettinläggvarjedagfördetharjagalltidgjort i bokbloggarvärlden för att det ska vara nyttigt för duktighetsjunkies som mig, det kan jag konstatera.


Jag bokbloggar eftersom:

1. När jag recenserar en bok bearbetar jag det jag läst, skrivandet blir ett sätt att reflektera och bearbeta det lästa. Det finns tid och plats för mina tankar, det är fint.
2. Här kan jag enkelt gå tillbaka till det jag skrivit och läst, hitta inspiration och få översikt.
3. Det är trivsamt att samla alla bokdrömmar och litterära tankar på ett ställe, på sätt och vis blir bloggen min dagbok genom litterära glasögon.
4. Genom att göra läsdagboken offentlig blir boktankarna levande. Sedan jag börjat bokblogga har jag haft väldigt många fler roliga och givande litterära samtal, både med bekanta IRL och med andra bokbloggare. Det är väldigt, väldigt kul. Ungefär så kul det kan bli om man är bokmupp.
5. Det är så himla trevligt att få överraskningsbokpaket på posten från trevliga bokförlag. (Okej, jag erkänner, det här var en ytlig, materialistisk punkt som kanske inte harmonierade så väl med de andra fyra, men den oduktiga sanningen får råda denna dag. Jag är väldigt svag för bokpaket).

Jag verkar inte kunna bli av med Coelho hur jag än gör

 

En kollega, och tillika Coelho-älskare, läste min recension av Paulo Coelhos Elva minuter där jag sågar boken och kallar Coelho mansgris. Hon svarade: 

Hej, vilken rolig kontrast till min egna åsikter om Coelho. Jag har läst det mesta och älskar det. Håller dock med om att en jämställdhetskurs skulle göra honom gott. Mysticismen, religionen och symbolismen fullkomligt avgudar jag i hans böcker. Det kan nog ha att göra med min bakgrund uppvuxen i kyrkan och min törst på diskussioner och teorier kring de stora frågorna. Elva minuter anser jag inte gör honom rättvisa. Djävulen och fröken Prym tillhör en av mina favoriter.

Några dagar senare dök Djävulen och fröken Prym också upp på mitt skrivbord. En present (utan lästvång) från min kollega. Jag har ju högtidligt lovat att inte läsa mer av Coelho. Djävulen och fröken Prym är tunn, det talar för den. Den är skriven av Coelho. Det talar emot. Kanske, kanske, kanske ska jag läsa den i sommar. Om jag läser den är mer för att jag är nyfiken på min kollega än på boken, får jag erkänna. För nog är det så här ändå: Säg mig vilken bok du gillar och jag ska säga dig vem du är.

Psykoterapi i serieformat

 

Finns det något som inte kan sägas med ett seriealbum nuförtiden? 

Min senaste serieskatt är Couch Ficiton av Philippa Perry och Junko Graat. Här får vi följa Pat, en kattälskande sandalprydd terapeut, och hennes klient James som är kleptoman. Läsaren får både se vad karaktärerna tänker och säger, och med hjälp av fotnoter förklaras de tekniker som används. Med humor och allvar beskriver Perry (som själv är psykolog) terapins olika skeden och förklarar tekniker som fri association, hypnos och drömtolkning ur ett modernt perspektiv.  Boken bemöter många av fördomarna runt PDT, psykodynamisk terapi, så som att den är sexfixerad och lägger stor tyngd vid barndomen betydelse. Bilden av terapi så som Perry presenterar den är tydligt uppdaterad och nyanserad.

Jag packar ner Couch Ficition i jobbväskan och kommer helt klart använda den i psykologiundervisningen framöver. Är du också nyfiken på hur PDT går till rekommenderar jag boken varmt.

Vi har en vinnare!

Bokdivisionen, du har vunnit utlottningen av Eva-Marie Liffners Lacrimosa! Vi brukar ju tycka lika om böckerna vi läser, så det ska bli spännande att se vad du tycker om Liffners bok. Med lite tur kanske du kan väcka läslusten för boken igen, tänker jag. Ser fram emot att höra vad du tycker. Vi hörs!

En eftermiddag bland böcker

När jag var liten, sisådär sju bast, var det bästa jag visste att bli lämnad i en bokhandel medan mamma och pappa gick på stan. Jag gick och drömde bland böckerna, skapade fantasivärldar bland omslagen, klämde på vackra skrivböcker och köpte luktsuddigum. Jag antar att det var före tiden för barnkidnappning och pedofili, för nu skulle väl inte en enda hygglig familj lämna sitt barn i en affär i centrum halva dagen.

Idag hade jag ett ärende på stan (köpa present till min kära far som fyller 63 imorgon), men fann mig själv driva runt bland böcker, först på NK och sedan på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Timmar har nu förflutit där sjuåringen och trettiotvååringen verkar mötas igen. Jag trivs; bland böcker finns det plats för tankar. Fantastiskt är också detta att bokhandeln satsar på sköna fåtöljer att bokdrömma i. Det hade sjuåringen också gillat. Det blir inga luktsuddigum idag, men väl Pettson och Findus till dottern och Extremt högt och otroligt nära till mig. En fika på det, kanske?

Den otroliga historien om det jättestora päronet

Den otroliga historien om det jättestora päronet av danske Jakob Martin Strid är en förträfflig bok. Jag, maken och dottern har redan läst den flera gånger. Visserligen förstår dottern (antagligen) inte mycket av handlingen, men bilderna är detaljerade och spännande också för en ettochetthalvtåring. 

Historien är fantasifullt skildrad, en odyssé till Den mystiska ön. Vi får följa kompisarna Mitcho och Sebastian som tillsammans med Professor Glykos söker Solköpings försvunne borgmästare, en resa som går via Atlanten till den förfärliga sjödraken och nattsvarta havet. Bland persongalleriet finns  den arge viceborgmästaren Kvist, eremiten Odysseus Karlsen, ett gäng pirater och Doktor Pibbenib. (Jag har, som bekant, en fäbless för Danmark och danska språket. Även om du inte delar den, måste du hålla med om att Doktor Pibbenib är ett fantastiskt namn). Det är oändligt trivsamt att läsa och jag upptäcker nya saker varje gång jag plockar upp boken. Inte minst är det de välgjorda akvarellerna som gör berättelsen. Jag minns barndomens bilderböcker med finurliga detaljer (ritade av Sven Nordqvist eller Jan Lööf) och den attraktionskraft de hade och tänker att det här är precis en sådan bok. Den otroliga historien om det jättestora päronet är en definitiv keeper, en bok jag ser fram emot att läsa många gånger till.

Forma Books Blog Award

Vid det här laget har vi väl alla röstat på våra favoritbloggar i FORMA BOOKS BLOG AWARD. Om inte är det dags. Jag har nominerat en favorit och hoppas i smyg att någon ska nominera mig också. Sätter en slant på att Enligt O eller Lyrans Noblesser tar hem priset i år, men man vet ju aldrig.

Må bästa blogg vinna!

Stad i världen

Stockholm, Stockholm, stad i världen. 

Stockholm, Stockholm - världens stad.

Jag har dragit ut på läsandet av Per Anders Fogelströms sista del i Stad-serien, Stad i världen. Vill inte att berättelsen ska ta slut. Fogelströms böcker personifierade kärleken till min nya hemstad, gjorde att den växte. När jag nu närmar mig det oundvikliga slutet kan jag visserligen se igenom hantverket, hur Fogelström vävt samman sin historia med historiska händelser och skapat sina karaktärer för att belysa fenomen i tiden. Men, inte gör det berättelsen sämre. Snarare tvärtom. Han visste vad han gjorde, Fogelström, och han gjorde det bra.

Älskar Fogelström, älskar Södermalm, älskar Stockholm. Det är fint så.