söndag 5 augusti 2012

Agaat (Jag saknar ord).

 
Agaat förtjänar alla fina ord som skrivits och sagts om den. Böcker som är bra är svåra att recensera, de rymmer mer än jag kan ge ord åt. För mig var Agaat en berättelse som rörde vid det innersta i mitt väsen, skakade om mig och lämnade ett permanent avtryck.

Berättelsen utspelar sig i Sydafrika på gården Grootmoedersdrift där vi får följa Camilla Milla de Wet som på sin dödsbädd, svårt sjuk i ALS ser tillbaka på sitt liv. I centrum står relationerna mellan Milla och hennes man Jak, hushållerskan Agaat och sonen Jakkie. Läsaren möter ett känslostormande perspektivskifte där makt och vanmakt står i centrum och jag ena stunden förtvivlas över förövarens grymma övergrepp och andra stunden undrar vem offret egentligen är.

Storheten i romanen ligger i att Marlene van Niekerk genom att skildra brottstycken ur några få människors liv får oss att se komplexiteten i förtryck och vanmakt. Apartheid finns i bakgrunden i berättelsen, men lika förgörande som undertryckandet av den svarta befolkningen ter sig maktkampen mellan gammal och ung, mellan kvinna och man. Det verkar som om Niekerk vill säga att vi formas av landet och marken som fostrade oss, generationer av förtryck förändras inte över en natt. Kanske inte heller över en generation.

Mitt i allt det svåra är det också vackert. Det är tydligt att van Niekerk älskar sitt land. Med ord från afrikaans beskriver hon landskapet och låter oss få se fynbos, grootbos, kloof och vlei, den karga marken och den bördiga slätten, blomsterprakten vid gården och doften av fänkål kring huset. Jag blir nyfiken på Sydafrika och skulle gärna resa dit för att se landet som Niekerk beskriver.

Agaat är den bästa bok jag läst hittills i år. Läs bara, gör det.



1 kommentar:

Eva sa...

Oj, det låter det :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...