En kollega, och tillika Coelho-älskare, läste min recension av Paulo Coelhos Elva minuter där jag sågar boken och kallar Coelho mansgris. Hon svarade:
Hej, vilken rolig kontrast till min egna åsikter om Coelho. Jag har läst det mesta och älskar det. Håller dock med om att en jämställdhetskurs skulle göra honom gott. Mysticismen, religionen och symbolismen fullkomligt avgudar jag i hans böcker. Det kan nog ha att göra med min bakgrund uppvuxen i kyrkan och min törst på diskussioner och teorier kring de stora frågorna. Elva minuter anser jag inte gör honom rättvisa. Djävulen och fröken Prym tillhör en av mina favoriter.
Några dagar senare dök Djävulen och fröken Prym också upp på mitt skrivbord. En present (utan lästvång) från min kollega. Jag har ju högtidligt lovat att inte läsa mer av Coelho. Djävulen och fröken Prym är tunn, det talar för den. Den är skriven av Coelho. Det talar emot. Kanske, kanske, kanske ska jag läsa den i sommar. Om jag läser den är mer för att jag är nyfiken på min kollega än på boken, får jag erkänna. För nog är det så här ändå: Säg mig vilken bok du gillar och jag ska säga dig vem du är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar