Marjanes familj är kärleksfullt skildrad och inte minst mormodern med sin rättframhet är en karaktär att älska. Jag förundras över hur Marjis föräldrar har styrkan att låta sitt enda barn lämna dem och Iran för ett bättre liv i Europa. Satrapi skildrar också hur hon och hennes vänner trotsar regimen och hur trotset blir allt subtilare ju räddare och mer kuvade de blir. Jag som växt upp i skyddad verkstad kan naturligtvis inte förstå krigets och förtryckets fasor, men Satrapi hjälper mig att förstå. Styrkan i romanen är emellertid alla vardagsskildringar och relationen mellan Marji och hennes familj, och hur personporträtten i romanen får mig att förstå att ungdomarna i Iran inte är särskilt annorlunda än i Sverige och att vilsenheten är smärtsam oavsett orsak.
Persepolis är en serireoman att tycka om. Läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar