Idag hade jag ett fint boksamtal med en elev som tidigare sagt att han aldrig i hela sitt liv tänkte läsa någon bok. Hans ingång till litteraturens värld blev Att älska som en porrstjärna av Neil Strauss, en biografi om porrstjärnan Jenna Jameson. Nu skulle han läsa fler böcker lovade han och jag undrar om jag inte såg lite stolthet i hans ögon. 600 sidor bok kräver sin man; jag antar att det var det han plötsligt förstod.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Näckrosbarnen av Susanne Axmacher (2009). I min bokklubb Edit såldes boken in som skuldboken och vem, undrar jag, tycker inte att det är smaskigt att läsa om skuld? Nu hade jag nog tänkt mig en rejälare arvsskuld än den jag fick. Jag hade tänkt mig rå, elak skuld. Baksidestexten säljer in familjen Lancken och säger att de är genomruttna sedan generationer tillbaka. Jag tänker antikens arvsskuld à la Orestien, bröder som stjäl varandras fruar, steker och serverar den andres barn. Här kommer Näckrosbarnen inte ens nära.
Det finns en liten bok som har sparat mig många slantar de senaste fem åren och så sent som i veckan gjorde den det igen. Boken har den sexiga titeln Hälsoråd för hund och är, precis som det låter, en bok med råd om hur man ska ta hand en om krasslig jycke. Min hund Maggan drabbades i veckan av mjällkvalster. Ja, jag kunde då inte räkna ut det på egen hand, utan tog hjälp av min bok. Ett besök på apoteket och några droppar i nacken på hunden och vips var odjuren i pälsen borta. Inget svindyrt besök hos veterinären behövdes. Fantastiskt! Boken har också botat magsjuka och såriga tassar och det är ju fenomenalt bra. Köp den, den finns på apoteket.
Nu är den utläst, Sofi Oksanens Utrensing. Mina förväntningar var inte höga. Jag hade tänkt mig onödigt krångligt språk, en självömkande och sorglig berättelse från andra världskriget av typen vi läst så många gånger förut och ångest, massor av ångest. Istället fann jag en berättelse skriven med ett otroligt vackert språk och en fruktansvärd men fascinerande berättelse av det slag som berör på riktigt.
Lånade ut min nyinköpta Norwegian Wood av Haruki Murakami till min man. Sa att "det är klart att du får låna, jag läser en annan bok". Och nu, besvikelsen. Vad har jag gjort?! Nu kommer jag få tillbaka den lite tunnelbanetummad och väsknött. Min Murakami. Zut!
Jag har börjat fundera på vilka böcker jag tycker är oumbärliga, det är ju så härligt att göra listor. Med listor blir livet liksom svartvitt - världen blir ond eller god och det är ju fantastiskt tryggt och bra. Jag känner mig dock inte helt klar med min lista än. Den måste få värka fram ett tag. Tillsvidare kommer här tre fantastiska böcker jag gärna läser om (utan inbördes ordning):
2. Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn. Jag gillar böcker jag kan relatera till (främmande kulturer, nej tack) och Marcus Grahns debutroman känns som min generationsroman. Han gör snygga anspelningar på Tom Waits låtar och igenkänningsfaktorn är total när det handlar om det besvärliga valet mellan hembygd och storstad. Jag ska låta mina barnbarn läsa Picasso valde också Kristinehamn, så de förstår hur det var på min tid.
3. Haruki Murakamis Kafka på stranden var min första Murakami. Efter att ha läst den var det som om det fanns ett liv före och ett liv efter Murakami. Jag tycker att Kafka på stranden är helt genialisk, bara det att ramberättelsen anspelar på dramat Kung Oidipus gör mig lyrisk. Haruki Murakami är det suggestivas mästare, dröm och verklighet blandas och jag vill lösa pusslet med vad som är vad, men får aldrig riktigt ihop det. Efter att ha gjort bekantskap med Murakami vill jag sluka allt han skrivit, men behärskar mig för att riktigt suga ut allt det godaste en liten bit i taget.
Såg på knuff.se att Boktjuven av Markus Zusak toppar listan över bloggade böcker just nu och tänkte raskt att det gladde mig. Folk bloggar ju om en massa skräplitteratur (Va?! Inte jag!?), men Boktjuven är fantastisk.
Jag har börjat läsa i Sofi Oksanens Utrensning (2008) och, okej, den är riktigt bra. Jag kanske till och med älskar den. Kritikerna och prettofolket på DN Kultur hade väl rätt, trots allt.
Jag möter tonåringar varje dag och många gånger har jag sagt och tänkt att är det något jag inte skulle vilja göra om så är det min tonårstid. Ångesten, den dåliga självkänslan, alla misstag att lära sig av den hårda vägen. Det är väldigt lite glamour och mycket besvärligt när man är tonåring. När jag läser Lisa Bjärbos ungdomsroman Det är så logiskt. Alla fattar utom du (2010) så är det visserligen tonårsskavigt, men det är också fint. Mysigt, faktiskt.
