Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Näckrosbarnen av Susanne Axmacher (2009). I min bokklubb Edit såldes boken in som skuldboken och vem, undrar jag, tycker inte att det är smaskigt att läsa om skuld? Nu hade jag nog tänkt mig en rejälare arvsskuld än den jag fick. Jag hade tänkt mig rå, elak skuld. Baksidestexten säljer in familjen Lancken och säger att de är genomruttna sedan generationer tillbaka. Jag tänker antikens arvsskuld à la Orestien, bröder som stjäl varandras fruar, steker och serverar den andres barn. Här kommer Näckrosbarnen inte ens nära.Näckrosbarnen handlar om familjen Lancken och i synnerhet om Clara och hennes syskon Marcus och Lotta. Mamma Ida, pappa Lars och farmor Nora har också sin del i arvsskuldskalaset. Berättelsen vandrar från nutid och tillbaka till viktiga episoder i familjens historia, avgörande händelser som format karaktärerna och gjort dem till dem de är. På det stora hela handlar boken om svårigheterna med att bryta gamla mönster.
Jag brukar gilla den här typen av psykologiska romaner, men Näckrosbarnen känns lite platt. De viktiga frågorna reds inte riktigt ut och ovidkommande detaljer ältas om och om igen. Det känns som om romanen famlar efter något den inte riktigt hittar och när boken är slut känner jag mig liksom lite besviken. Medlemmarna i familjen Lancken är inte genomruttna, men nog är det lite synd om dem. Någon riktigt smaskig arvsskuld tycker jag dock inte att de kan leverera.
http://knuff.se/isbn/9789174290752
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar