Utrensning

Nu är den utläst, Sofi Oksanens Utrensing. Mina förväntningar var inte höga. Jag hade tänkt mig onödigt krångligt språk, en självömkande och sorglig berättelse från andra världskriget av typen vi läst så många gånger förut och ångest, massor av ångest. Istället fann jag en berättelse skriven med ett otroligt vackert språk och en fruktansvärd men fascinerande berättelse av det slag som berör på riktigt.

Aliide lever tillsammans med sin syster Ingel, hennes man Hans och deras dotter Linda på en gård i västra Estland när landet ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Aliide är förälskad i Hans och det får henne att begå ett förräderi som sedan ska komma att förfölja henne resten av livet. Under nittiotalet dyker en ung kvinna, Zara, upp på Aliides gård. Den unga kvinnan blir nyckeln till att nysta upp förräderiets verkan. Boken är uppbyggd av återblickar från Aliides liv under trettio-, fyrtio- och femtiotalet parallellet med bokens nu - nittiotalet. Långsamt går det upp för läsaren vad som drivit Aliide och format hennes historia.

Jag tycker att boken är fenomenal. Även om andra världskrigets hemskheter är centrala i berättelsen så är det den svartsjuka och svikna kvinnans krafter som driver berättelsen framåt. Kriget och ockupationen skapar förutsättningarna och ramverket. Korta kapitel, varvade med brev och militära dokument ger boken driv. Att varje kapitel har en titel tycker jag är tjusigt; det enskilda kapitel får ett unikt värde. Bokens essens verkar vara att varje cirkel måste slutas, det går inte att gömma undan de oförrätter du gjort.