Igår var jag och såg Jane Eyre med några av mina elever och några Edits på Dramatens Lilla scen. Det var helt klart en sevärd tillställning. Framförallt var sceneriet kreativt och snyggt och några av rolltolkningarna riktigt bra, bland annat Julia Dufvenius som Jane Eyre och Basia Frydman som Adèle. Sedan har vi det här med Michael Nyqvist. Som så många andra är jag mätt på Michael Nyqvist (Förlåt, mamma). Det känns som om jag sett Michael Nyqvist med bar överkropp och öppna armar i varenda svensk produktion de senaste fem åren. Det blir lite tröttsamt. I Jane Eyre är Mr Rochester den kanske intressantaste karaktären och, nej, Michael Nyqvist kan inte kan bära det oket med värdighet.Jag vill tänka mig Mr Rochester som något mer.Publiken som mestadels bestod av tonåringar var formidabel, det skrattades, busvisslades och applåderades på ett sätt jag aldrig varit med om på Dramaten. Mycket uppfriskande! Och såg jag inte fel drog både herr Nyqvist och fröken Dufvenius på smilbanden emellanåt.
Och i gammal vanlig ordning vinner boken över pjäsen. Jane Eyre är en intressant berättelse och ett fascinerande personporträtt, det går inte att komma ifrån. Berättelsen är kanske mest en kärlekshistoria, och visserligen en stark och vacker sådan, men kärlekshistorier går jag sällan igång på. Det blir lätt ganska geggigt. Det jag gillar med Jane Eyre är huvudpersonens rakryggade självsäkerhet och - hör och häpna - det långsamma berättartempot. Jag hade liksom glömt bort hur det är när en författare riktigt gottar sig i detaljer. Det är också fascinerande att 1800-talsmänniskorna läste av varandra efter färgen på kinderna och uttrycket i pannan. När slutade vi göra det i litteraturen, egentligen?
http://knuff.se/isbn/9789100114664
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar