Räcker det att en barnbok underhåller, eller kan vi förvänta oss mer av den?
I Zippen målar musik träffar vi pojken Zippen och hans syster syrran som gör musik och dansar tillsammans. Handlingen är berättad rakt-på-sak: Zippen dansar och blir glad, ritar noter och vill göra om dem till musik och blir arg när det inte går, får hjälp av syrran och då blir allt roligare. Sist i boken läser vi om olika instrument. Zippen målar musik är en del av en kommande serie och det här är första delen.
Ur ett vuxenperspektiv är boken evinnerligt tråkig. Färgbilderna känns gråa och tillför inte så mycket till berättandet, estetiken liknar den som finns i tecknade serier likt Dennis från 80-talet. Texten känns pratig och banal, samtidigt som ett komplext begrepp som noter har en central roll i berättelsen.
Jag saknar finurliga bilder som hos Sven Nordqvist, vacker estetik som hos Emma Adbåge, rim och lek med ord som hos Lennart Hellsing, eller en mer komplex handling som belyser barnets hela känsloregister, likt de berättelser vi hittar i Pija Lindenbaums barnböcker. Zippen målar musik är varken mer eller mindre än en berättelse om en pojke som dansar och skapar musik med sin syster.
Dottern verkar emellertid inte ha något emot boken. Hon lyssnar, diggar med när Zippen dansar och pekar igenkännande på olika instrument medan vi läser.
Jag inser att det är kulturelitistiskt snorkigt att såga den här barnboken. Precis som jag som barn storälskade de glättiga Disney-barnböckerna kan säkerligen de flesta treåringar tycka om Zippen. Det är jag som vuxen som inte gillar barnböcker som inte erbjuder djup, finurlighet eller bilder som är vackra för ögat. Det räcker inte att barnböckerna bara underhåller, tycker jag. Vad tycker du?
Ålder: 3-6 år
Författare: Linda Palm
Illustratör: Jessica Lindholm
Förlag: Idus förlag (recensionsex.)
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris
4 kommentarer:
Väldigt intressant recension. Jag håller med om principen. Hoppas vi ses om ett par timmar! Ingerun
Nej, jag tycker inte det är snorkigt.
En bilderbok ska högläsas och den har två olika målgrupper: barnet och den vuxna personen som högläser. De bästa bilderboksförfatarna (eller författare till högläsningsböcker generellt) inser detta och skapar en berättelse som tilltalar barnet OCH den vuxna. Tycker jag.
Och jag tror absolut att barn uppfattar kvalitet. Inte på det sättet som du gör, som kan verbalisera ditt intryck i en sådan här recension.
Men min erfarenhet är att de böcker som stannade kvar hos mig, de böcker som jag minns särskilt från min egen barndom, det var inte dussinböckerna. Utan det var ofta de böcker som jag idag kan se hade hög kvalitet. Så jag tror absolut att barn uppfattar allt det du redogör för: konstnärlighet, klurigt språk, ja allt det är estetiska.
De kanske bara inte kan uttrycka det. Och de kanske gillar lite lättsmält underhållning ibland också? Det gör ju de flesta vuxna.
Jag tycker att barnets läsglädje är det allra viktigaste!
Ingerun: Tack. Recensionen tangerar ju dessutom det du tog intryck av på barnkultursymposiet, tänker jag: Bra och dålig barnlitteratur och bloggare som sitter i knäet på förlagen och så. Intressant!
Janina: Du skriver det jag tänker. Håller med dig!
Kära kusin Pauline: Håller med dig, förstås. Vad roligt att du läser min blogg!
Skicka en kommentar