Jag, Selma och Jerusalem

Jerusalem
Författare: Selma Lagerlöf
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 1901
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Förr i tiden var människorna stolta, principfasta och hedervärda. Det är iallafall så de porträtteras i Selma Lagerlöfs Jerusalem. Lagerlöf inspirerades att skriva om bönderna från Nås i Dalarna som anslöt sig till en amerikansk sekt och emigrerade till Jerusalem efter det att hon läst om dem i tidningen. Hon besökte till och med Jerusalem för att kunna göra berättelsen rättvisa. Resultatet blev den tvådelade romanen Jerusalem, varav jag läst första delen.

Jerusalem är, likt Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, uppbyggd av relativt korta kapitel som vart och ett är som en berättelse i berättelsen, här en samling anekdoter om släkterna runt den stora Ingmarsgården i Nås. En kort sammanfattning ger följande: De som handlat illa går det ont för och de som gjort gott får det alltid bra till slut.

Till en början var jag kanske inte helt såld på tanken att läsa om ett religiöst samfund i slutet av 1800-talet, men berättelsen växte på mig. En intressant aspekt är hur Lagerlöf skildrar människornas levnadsvillkor på ett sådant sätt att jag förstår hur bönderna fann sin religiösa övertygelse och var villiga att sälja släktgården för att emigrera till Jerusalem. Lagerlöfs magiska realism, likt den du finner i Gösta Berglings saga, finns det också fragment av, inte minst i ur hon porträtterar människornas vidskeplighet och folktro.

Det är onekligen så att de romaner som skildrar en svunnen tid sätter vårt moderna liv i ett annat perspektiv och Jerusalem är inget undantag. Inte minst slås jag av det definitiva i människornas tillvaro, som att Stor Ingmar vet att han kommer att dö efter att han skadat sig illa, men tvingas dö långsamt under flera dagar, och att den som emigrerar aldrig kommer att återse sitt hemland. När del ett slutar med emigranternas avresa och avsked är det högtidligt och vackert och jag glimtar för en stund hur de måste ha varit att lämna sitt hemland i slutet av 1800-talet:

På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem. Det var deras hemlands blåa kullar, älvens gråa vatten och de bugande träden, som de sjöng till. De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes av gråt, trängde avskedssången.