Tack och hej!

Var sak har sin tid och tiden har kommit för att göra slut. Mitt bokbloggande har med starten av 2014 nått vägs ände. Jag vill helt enkelt se vad jag gör med min tid om jag inte skriver om böcker. Givetvis kommer jag att fortsätta läsa böcker och läsa om böcker, men jag tänker att 2014 kanske också kan bli året då jag blir träningsnarkoman, planerar en långresa, latar mig mer än någonsin, går på äventyr med mina barn, stickar en tröja och lär mig danska. Kanske är jag tillbaka här innan du hinner blinka. Vi får se. Jag säger iallafall hej så länge. Tack till alla som läst och kommenterat under åren!

Gott nytt år!

Jag river av årets sista inlägg nu. Trots att jag har makalöst mycket tid kommer jag inte att göra någon sedvanlig bästa-lista för att summera året, ty jag har hamnat i prebebishormoniellt limbo där hjärnan mest verkar vilja TVÄTTA, städa och sortera. All intellektuell verksamhet har upphört till förmån för att reda mitt bo och para ihop små vita bebisstrumpor. Alltså avrundar jag inlägget nu och önskar er alla ett gott slut och gott nytt år!

De nya ambassadörerna!

Så är nu stafettpinnen offentligt överlämnad. Här är nästa års bloggambassadörer för Bokmässan. Jag önskar er ett riktigt roligt och givande år!

December: från advenstpyssel till nyårspartaj

Jag går gärna all-in när det gäller jul. Har redan handlat alla julklappar, tagit in granen, bakat pepparkakor, chokladgodis och lussekatter. För sådana som mig finns det nu en ny bibel: December: från adventspyssel till nyårspartaj av Jens Linder och Johanna Westman.

Det här är den moderna jultidens recept- och pysselbok uppbyggd kring de sammankomster och höjdpunkter som väntar i december såsom glöggkalas, adventsmys, julaftonsmiddag och julmiddagsrester. Så väldigt hemtrevlig är denna bok. Lussebullarna (med kvarg för er som följer kriget) blev fenomenalt goda, de bästa någonsin. Längre fram ska jag testa att göra grönkålchips, julkryddade nötter och den inlagda sillen. När det gäller middagsmaten är det ett stort plus för att traditionella rätter varvas med vegetariska alternativ och nyare varianter. Det kommer bli en fin månad det här.

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Adlibris eller Bokus

Vad ska bebisen heta? Kom med tips!

I början av januari kommer mitt andra barn, är det tänkt. Min dotter som nu är snart tre heter Lotten, döpt efter min farmor och Hennings fru i Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Nu uppskattar jag det här bokliga temat och undrar om ni har några namnförslag med boklig anknytning till nummer två, flicka eller pojke: Vad ska bebisen heta?

PS: Jag är ju inte ensam om att döpa barn efter romankaraktärer. Sedan tidigare har jag skrivit om Jamie som fick sitt namn från Diana Gabaldons Främlingen. Du kanske också vet någon som fått sitt namn efter en romanfigur?

Jag är Miss December

Mitt år som bloggambassadör för Bokmässan lider mot sitt slut, och jag avslutar med att vara månadens bloggambassadör på Bok och Biblioteks hemsida. Det känns som en fanfar och en smällkaramell att få avrunda så värdigt och jag säger TACK till alla som varit med och gjort ambassadörsåret till ett roligt ett.

Årets läsupplevelse: Steglitsan

Det var LÄNGESEDAN jag slukade en bok för att jag verkligen, verkligen NJÖT av den, men nu har det hänt. Årets hittills största läsupplevelse är utan tvivel Donna Tartts Steglitsan, 780 sidor tjock och alldelels, alldeles underbar.

Jag tror att Tartt skrev den här boken enbart till mig, för den består av ett oväntat potpurri av saker jag gillar: Rysslandsreferenser, konstvurmande, New York, möbeltapetserande och inte minst: vältrandet i ångest.

På många sätt är Steglitsan en slags modern, amerikansk version av 1800-tals klassikern Brott och straff där Tartt låter den unge Theodore Decker lida samvetskval efter att ha stulit ett känt konstverk, Fabritius 1600-talskonstverk "Steglitsen". Istället för att svettas ut sin ångest feberyr i S:t Petersburg, likt Raskolnikov, gör Decker det i New York, Las Vegas och Amsterdam. Han dricker inte buljong och tänker på den heliga Sonja för att komma förbi sina svåra kval, istället tar han droger och drömmer om den rödhåriga och rara Pippa för att hålla ångesten i schack. Tartt flörtar tydligt med Dostojevskij och att Idioten diskuteras vid ett flertal tillfällen i boken är naturligtvis ingen slump.

När jag läste Donna Tartts kultförklarade roman Den hemliga historien blev jag besviken, förstod aldrig om den skulle läsas ironiskt med tanke på alla svulstiga kulturella referenser, tyckte inte att kulturvurmandet nådde mig. Nu köper jag allt det kulturmustiga med hull och hår: konstdiskussionerna, litteraturreferenserna och redogörelserna för tapetserandets konstart. Alltsammans är njutbart i Steglitsan, en princessbakelse med extra allt.

Det finns mycket att säga om miljöerna och karaktärerna i boken, men mest vill jag säga att jag gillar dem. Både karaktärer och platser är dynamiska och komplexa. Ena stunden är Las Vegas möjligheternas stad, i andra drar sanden in, förgör och förfular. Staden och karaktärerna lever, andas och utvecklas tillsammans, färgar och speglar varandra. Huvudkaraktärerna Boris, Hobie, Theo och Pippa förtjänar nästan en recension vardera, men framförallt är det blandningen som är njutbar och förstås detta att jag tycker om dem alla fyra var och en på sitt sätt.

Att den genomsnälle möbeltapetseraren Hobie bor i New York-stadsdelen The Village känns förstås helt rätt. Pippa är den rödhåriga girl-next-door jag själv velat vara om jag var en romankaraktär. Den rysktalande, levnadsglada och småkriminella Boris är kontrasten som berikar och mellan den fernissadoftande tryggheten hos Hobie och Pippa och de drogglittrande äventyren med Boris dras vår huvudkaraktär.

Den stora behållningen av Steglitsan är emellertid bokens vältrande i ångest, hur Tartt porträtterar psykets irrvägar. Theo belyser en människas ångestregister på ett sätt som jag tycker är synnerligen intressant:

Men depression var inte ordet. Detta var en störtdykning som inbegrep sorg och avsmak bortom det personliga: ett sjukt, genomgripande äckel över hela mänskligheten och all mänsklig strävan från tidens gryning. En förvriden avsky för den biologiska ordningen. Ålderdom, sjukdom, död. Ingen kunde fly. Också de vackra var som mjuk frukt som snart skulle bli skämd.

Ergo: Vet du inte vad du ska köpa i julklapp till din ångest- och kulturälskande vän med New York- och Rysslands-faibless är Steglitsan ett klockrent tips. Läs den själv också, förstås. Själv ska jag sörja, klädd i svart och med sorgflor på hatten, att min läsodyssé är slut.

Originaltitel: The Goldfinch
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Utgivningsår: 2013
Förlag: Albert Bonniers
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Boklig julkalender i videoform

I kommunen där jag jobbar finns det inte bara rara elever utan också ett fantastiskt bibliotek. I år, precis som förra året, bjussar de på en julkalender med ett bok-, musik- eller filmtips varje dag fram till jul. Så väldigt fint, tycker jag. Kolla in!

Litteraturberikad

Läser just nu Donna Tartts senaste roman Steglitsan och går genom dagarna New York-vurmande och kulturstinn. Läste att New York-borna själva blivit besatta av målningen Steglitsen som figurerar i romanen och tycker att det är precis så en bra roman ska vara: Man läser, och det lästa väcker frågor och nya dörrar man vill öppna, och vips har man blivit mer allmänbildad, lyckligare och snyggare. Eller, eh, berikad, åtminstone. Det måste i varje fall vara en bra sak.

Årets bästa test: Hej bokkonsument!

Gå genast in och gör Marcusbibliotekets freakin' awsome test Hej bokkonsument! Älskar allt med detta test från start till mål (inklusive bilden på Rory Gilmore) och bifogar mitt resultat på testet här:

Tadaaa! Du är: Allätaren/Bokknarkaren

Nej det kanske inte låter så glamouröst att vara en allätare och knarkare, men om jag säger såhär då: du är den som bär hela den här underbara jävla bokbranschen på dina axlar.
Det går att se dig på Swecon lika gärna som på Bokmässan lika gärna som på textival eller ett poetry slam (med reservation för viss statistisk felmarginal för det sistnämnde). Poängen är att du är fördomsfri och gillar bra böcker. Och bra böcker är som Pokémon för dig – du måste hela tiden fånga fler. Om du slutade köpa böcker nu skulle du klara åtminstone ett par år av läsning. "Hemska tanke", tänker du nu, "bara 2 år, jag måste köpa fler".
Du har färgsorterad bokhylla ibland, du har alfabetiserad bokhylla ibland. Du har dubbla rader i bokhyllan och böcker utspridda lite över allt. Du har boktipset och goodreads och kan snacka såväl deckare som dikt. Danielle Steel och Daniel Defoe är lika välkomna hos dig.
Du har döpt din unge/katt/hund/partner till Billy efter den kända bokhyllan, eller efter något annat bokrelaterat som typ din favoritkaraktär.
Ingen törs längre ge böcker till dig i present eftersom det är omöjligt för en utomstående att veta vilka titlar du har läst. Du älskar såväl att låna böcker som att köpa.
Du är en bokambassadör som sprider läsglädje och lånar gärna ut böcker. Du skulle kunna ha en väggbonad med texten "All läsning är bra läsning" men du är för busy med att planera inköpen på årets bokrea för att hinna brodera någon sån.

Jag lever (men det är knappt)

Veckorna innan höstlov är lärare som urvridna disktrasor allihop. Det är en av läsårets värsta perioder av tusen olika skäl. Lägg därtill att jag har en make som är bortrest ett par dagar i veckan, en trotsig treåring som ska lämnas på dagis och en hund som behöver rastas i tid för att jag ska ha lektion tre mil från mitt hem kl. 08.10. Ja, och så är jag på tjocken också. Jag går långsamt och jag är allmänt gravidskröplig. Det där med att glänsa under graviditet har aldrig varit min grej, det är uppenbart. D-e-t Ä-R m-y-c-k-e-t n-u. Jag lever, men det är knappt.

Nu är det här en bokblogg, som ni vet, men jag har inte mycket energi över att skriva om litteratur i dessa tider. Men jag läser, det gör jag, vi får vara glada för det. Just nu slukar jag Justin Cronins Flickan från ingenstans som är jättejättetjock och hyfsat spännande (ungefär som jag själv). Rysaren Att de i tid må väckas läste jag nyss ut med stor behållning. LÄS!

Ja, nu tog skrivarenergin slut igen. Tillbaka till läsningen.

Skogskyrkogården

Ett besök på Skogskyrkogården var förmodligen den bästa tänkbara upptakten inför att läsa höstens Editböcker Flickan från ingenstans och Att de i tid må väckas. Hur som helst var det oändligt vackert. Och tyst. Och oändligt vackert.

Munro! Munro! Munro!

Plötsligt händer det! Alice Munro fick årets Nobelpris i litteratur. Kvinna! Novellist! En författare jag läst och tycker om! (Och nu har jag slösat bort en livstidskonsumtion av utropstecken).

Kan man ringa Lugn och gänget och säga "bra jobbat" och "hurra"?

Nobelpristider

.. är det. Hos Josefin på Nobelprisprojektet gissar jag på vem som ror hem årets Nobelpris i litteratur. Kolla in!

Allt de säger är sant (hoppas jag)

Jag låter just nu mina elever spela in egna podcasts där de ska svara på om modern spänningslitteratur kan vara överlevnadshandböcker (eller möjligtvis snuttefiltar) för dagens unga. Ska bli otroligt intressant att lyssna på dem när de är klara. Kanske kan jag få någon av dem att publicera sina alster här, rent av. Som inspiration lyssnade vi på Lisa Bjärbos och Per Bengtssons eminenta podcast Allt vi säger är sant idag. Kan inte bli annat än bra, det förstår ju vem som helst.

Årets bokmässa - bäst, sämst och mest obskyrt

En fantastisk bokmässa är till ända. Seminariespäckat, kändistätt och alldeles, alldeles underbart har det varit. Nu tänkte jag summera Bokmässan 2013 i en LISTA:

Bäst: När David Safier efter att ha signerat böcker sa till Cecilia Samartin att "There was this woman who told me I had great handwriting. That really made my day." Det var ju JAG. Tilläggas bör kanske att jag ser väldigt mycket dålig handstil, det kommer med jobbet. Referensramarna var kanske lite snäva, men ändå. Jag gjorde David Safier glad.

Mest obskyrt: Småmontrarna längs väggarna i B-hallen. Det doftade rökelse. Någon stannade mig för att fråga om det var fyra dagar kvar till förlossning. En annan ville läsa en dikt för mig. Jag ilade snabbt in i kommersens centrum. Hos Bonnier och Norstedts var det tryggt igen.

Mesta lärdom: Gustav Fridolin berättade att han skrev sin roman Morfar skrev inga memoarer på försenade SJ-tåg. Jag ska sluta gnälla över de eviga förseningarna (hem från Göteborg 50 minuter sen, by the way) och börja skriva något skönlitterärt istället. Eller, eh, NEJ. Men jag ska iallafall tänka lite på Fridolin innan jag gnäller.


Sämst: Fulkaffet. Inget gör min dag som lite gokaffe före kl. 10. Latte, tack. I pappmugg med lock. I mässhallen var det stört omöjligt att hitta något annat än halvokej bryggkaffe i öppen pappmugg. Kändes dåligt för min image och min kaffetarm.

Bästa köpet: Tio vilda hästar - en räknesaga av Lisen Adbåge och Grethe Rotböll. Dottern har pratat om Doj-Doj, Minus och läskiga gropen halva dagen. Jag har läst boken åtta gånger på raken och inte tröttnat än.

Socialast: Bokbloggarminglet. Vad fint det var att se flera av er på riktigt. Ni var inte som jag tänkt mig och precis på pricken vad jag trott. 

Roligast: Caitlin Moran. Tjugo minuter seminarium med henne resulterade i femton asgarv och att jag köpt mig ett par Dr Martens. Så kan det gå.

Festligast: När Bokmässegrundaren Bertil tågade in på bokbloggarminglet för att berätta anekdoter och undrade om det gjorde ont att bli instagrammad.


Tack för en fin bokmässa!

Bokmässan och läsfrämjandet

Under Bokmässan valde jag att lyssna på en hel del skolrelaterat. Störst fokus fick seminarium runt läsförståelse och läsfrämjande. Jag har sammanfattat mina intryck på Samtal mellan två lärare. Så klicka in där och du vill läsa mer om vad vi i skolan kan göra för att arbeta med dessa frågor. Klicketiklick!

Bloggambassadören rapporterar

Jag har förlorat min bokmässeoskuld idag och det var härligt, må ni tro. Tre fina seminarium har jag lyssnat på: Att platsa i en skola för alla, Läs då unge! och Storslagna äventyr i magiska bildvärldar. Inspirerades av Säljö, njöt så att jag fick gåshund när Koljonen med flera förde intellektuella samtal om läsning och synliggjorde svensklärarens svåra uppdrag och blev sjukt imponerad av Lisen Adbåges och Lena Sjöbergs sätt att skapa fantastiska bilderböcker för barn.

Förutom seminarielyssnande har jag träffat bloggambassadörer, hängt i vårt bloggrum och okynnesköpt sisådär sju-åtta böcker. Imorgon väntar fler seminarium och bokbloggarmingel. Jippie!

Prebokmässehjärtklappning och en förstelärartjänst att fira

Idag är en dag att fira, ty jag har blivit erbjuden en förstelärartjänst. I svenska. Fint ska det vara, förstår ni. Förutom att detta lönemässiga mirakel ägt rum är dagen idag också den då jag packar för att fara till Bokmässan. Imorgon är jag DÄR. Ni förstår ju själva: Jag vet knappt var jag ska börja mitt firande.

Ska du till Bokmässan, vore det emellertid väldigt kul att ses. Jag hoppas och tror att du anmält dig till bokbloggarminglet vi bloggambassadörer håller i. Ska du till minglet, ta med böcker du vill byta bort: det kommer att finnas bokbytarbord. Ta också med starka armar för goodiebagsen kommer att vara tunga. Vill du leta upp mig någon annan gång kan du se vilka seminarium jag vill gå på här. Jag kommer säkerligen bära en FABULERAT-pin och se gravid ut. Det beror på att jag gillar min blogg och att jag har en bebis i magen.

Min goda vän och lärarkollega Malin som jag bloggar med på Samtal mellan två lärare kommer också till Bokmässan. Hon är döcool, jobbar delvis på Skolverket och vi pratar båda gärna skolfrågor med dem som vill.

Just i denna stund är jag oerhört förväntansfull och väldigt skräckslagen inför allt det spännande som stundar. Risken för social overload känns överhängande. Förlåt en introvert själ, men bli inte förvånade om ni ser mig smita ut bakvägen före stängning. Jag kommer inte ta täten och ropa "efterfest" när mässdörrarna stängt för dagen. Däremot ska det bli så väldigt fint alltsammans. På ett lågmält sätt ropar jag "yej" och viftar med en liten Bokmässeflagga i mitt hörn.

Nu ska jag fira min förstelärartjänst med örtte och tidig sänggång. Ses imorgon?

Mindre präktigt, mer friktion?

Två kapitel in i Lex bok känner jag lite kärlek, faktiskt. Här finns karaktärer jag saknat. Mindre präktigt, mer friktion. Gillar't!

Tre bokpaket och ett bekymmer

Att hösten är böckernas tid är uppenbart: BOKMÄSSA, boksläpp, författarbesök. I fredags väntade tre (!) bokpaket på mig innanför dörren: Jenny Jägerfelds och Sara Kadefors nya ungdomsromaner Jag är ju så jävla easy going och Lex bok tillsammans med en nya fantasyroman från Modernista förlag.

Nu behövs regnrusk och innesittarväder för i den här finhösten blir inte många böcker lästa, men det får väl räknas som ett rart bekymmer.

Vinn seminariekort till Bokmässan!

Om mindre än en vecka är det BOKMÄSSAN. Jag ska dit. Yej! Ska du dit, men saknar seminariekort rekommenderar jag varmt att du klickar in på Västmanländskans eller TidningsIdas blogg och tävlar om ett. Seså! Gör't!

Höstmorgon med häxor

Kaffe, dyblöt ryggsäck, höstkängor på och Eld i öronen. Inget är som häxor och höstrusk i arla morgonstund. Godmorgon!

Utan läslust på tåget söderut

Sitter på ett tåg till Skåne helt utan läslust för imorgon är det begravning och vi ska ta adjö av min moster som cancerdjävulen tog alldeles för ung. Sådana här dagar hjälper inga fantasivärldar, ingen verklighetsflykt, ingen skönlitteratur. Istället vill jag bara vara med mina tankar och lyssna på när min unge pratar nonsensprat och rasslar med duplo. På tåget finns bara tankarna, så det får duga nu.

Kallifatides, du är min idol

Bilden lånad från SR.se

Alltså, nu när sommaren är slut och vi har lyssnat oss igenom alla avsnitt av Sommar i P1, så tycker jag att vi unisont hyllar författaren Theodor Kallifatides som årets sommarpratare. Det sommarpratet var bannemig så bra och inspirerande att jag ska tvinga skolkidsen att lyssna och för egen del sedan tvångsmässigt läsa om allt han skrivit. Sättet han lärde sig svenska på och hur han sedan blev en av våra bästa författare borde imponera på vem som helst. Inte nog med det, karln sa så mycket klokt i programmet att jag måste lyssna flera gånger och anteckna alltsammans. Jag är stum av beundran - Kallifatides du är min idol (och i smyg hoppas jag att min man ska vara lika stilig i din ålder).

Vem tycker du var årets sommarpratare?

Ett viktigt meddelande

Fram med anteckningsböckerna! Nu är det nämligen så att jag måste säga något viktigt, och det är inte varje dag jag gör det.

Jag har världens bästa jobb. 

Det här med att prata om litteratur på betald arbetstid och (i bästa fall) få elever att gilla böcker, fastän de aldrig varit storläsare ÄR SÅ J-A UNDERBART. (Bli inte rädda nu, svordomen jag klämde i med är en rest från Skäringer-lyssnandet nyligen, jag blir snart mitt vanliga präktiga svordomsfria jag igen). För att ytterligare hajpa mitt fantastiska jobb ska jag skrytsamt säga att i oktober kommer Jonas Hassen Khemiri på författarbesök. Woop! Woop!

Slut på viktigt meddelande.

Dyngkåt och hur helig som helst

Jag har spenderat några timmar med Mia Skäringer på sistone. Hon läste upp sin bok Dyngkåt och hur helig som helst och jag lyssnade. Började lyssna i bilen på väg hem från landet, men när barnet började svära och domdera alldeles förfärligt i baksätet förstod jag att det var läge att stänga av och fortsätta lyssnandet solo.

Mia Skäringer svär sig igenom sin bok, det gör hon. På ett Skäringerskt vis. Boken är blogginlägg i dagboksform och texten är avskalad, ärlig. Det är skilsmässa och sexuella övergrepp och adhd, så det är klart att hon måste svära. "Jag har gränser för hur mycket jävla skit jag slukar i mig" säger hon om tv-tittande.

Jag blev kanske lite förvånad över hur naken boken kändes, inte alls Solsidan-puttrig som man hade kunnat tro, utan ganska rå och många gånger hemsk. Mia Skäringer är ofta arg. Lyssna om du vill ha mer av det Skäringska, men undvik om du tänker att det där med svärandet är bevis på "bristande kulturell bildning" som min mamma brukade säga.

Nu blommar Astrid Lindgren

På min balkong blommar den rosa rosen Astrid Lindgren för första gången och brittsommarvärmen får gärna stanna några dagar till.

Dags att städa?

Mitt nattduksbord verkar liksom fullt.

Barnboksmingel för bokbloggare

Mina bokbloggsambassadörskollegor (vilket ord!) Boktjuven och Västmanländskan anordnar ett barnboksmingel för dig som bloggar om barnlitteratur. Du kommer väl?

Stockholm Literature

Åmajgodd,  här har jag jobbat, åkt pendeltåg, lärt dagens ungdom veta hut och haft den ena släktingen efter den andra sovandes på soffan och MISSAT att det ordnas en litteraturfestival i staden där jag bor till hösten. Jag upprepar:

LITTERATURFESTIVAL I STOCKHOLM 26-27 OKTOBER. 199 riksdaler för festivalkort. 65 kronor utöver det per (stor) föreläsning.

Jag tror också att jag dör av lycka när jag tänker på att Chimamanda Ngozi Adichie kommer och att hela kalaset är på Moderna museet. Vem vill med? Hand upp!

En halv gul sol

Först såg jag Chimamanda Ngozi Adichie på Babel, och så gick hon rakt genom rutan och in i hjärtat. Sedan läste jag hennes novellsamling Det där som nästan kväver dig och insåg att Ngozi Adichie är en av världens bästa nu levande författare. I somras läste jag hennes stora genombrottsroman En halv gul sol och nu tänker jag att Chimamanda Ngozi Adichie är en författare som liksom verkar bära på levnadsöden värda att skriva om. Som om hon hör andra människors tankar, eller kanske bara varit mer uppmärksam än andra under livet. Det finns liksom en ovanlig skärpa i hennes personporträtt.

En halv gul sol skildrar några olika människors möte med Biafrakriget 1967-1970: den intellektuelle universitetsläraren Odenigbo som drömmer om ett fritt Biafra tillsammans med sin fru Olanna, Olannas tvillingsyster Kainene, affärskvinnan som ser andra svårigheter och möjligheter med kriget än systern gör. Olanna och Odenigbos hemhjälp Ugwu som tvångsrekryteras till kriget och Kainenes man Richard som trots sin vita hy och brittiska uppväxt vill stanna kvar och kämpa för ett självständigt Biafra.

Biafrakriget var kanske världens första verkligt uppmärksammade krig medialt sett. Bilder på barn med uppsvällda magar manade till humanitär hjälp världen över. Svälten i Biafra är det som gått till historieböckerna. En halv gul sol berör visserligen svältkatastrofen, men det är de förlorade visionerna som står i centrum och genom huvudkaraktärerna ser vi komplexiteten i Nigerias inbördeskrig och anar vilka drömmar som fanns för utbrytarstaten Biafra och människorna som levde där. Likaså får den lilla människans vardagliga bekymmer ta plats i berättelsen. Personerna ÄR berättelsen.

Det finns något oändligt sorgligt över En halv gul sol. Det är inte hopp och förtröstan som når läsaren vid bokens slut, snarare tomhet. En värkande sorg. Mötet med berättelsens karaktärer berikar emellertid och jag har genom romanen fått upp ögonen för historiska romaner. Mer Ngozi Adichie blir det utan tvivel också.

Tips! Lyssna också på P3 Dokumentär om Biafrakriget och den svenske semesterkrigaren Carl Gustav von Rosen som stred på biafranernas sida med egna flyg.

Utgivningsår: 2008
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Söndagsläsning

Med terriern som sällskap och Niemis Fallvatten i öronen andas jag krispig luft i Skinnarviksparken och tycker att september är en rackarns fin månad. Nu kommer den - hösten.

Författarfrukost med Chris Cleave

I torsdags morse bjöd Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan in till författarfrukost med Chris Cleave, författaren till Little Bee ni vet. Cleave är på Sverigebesök för att berätta om sitt författarskap i allmänhet och sin nya bok Guld i synnerhet.


Frukosten var enastående trevlig, eller rättare sagt: Chris Cleave var enastående trevlig. Med ödmjukhet och inlevelse berättade han om hur han i sitt författarskap tagit fasta på hur det extrema kan lära oss mer om dem vi är.

Inför samtliga böcker Cleave skrivit har han gjort omfattande research. För att kunna skriva Little Bee arbetade han på flyktingförläggning och hans senaste bok hade tagit honom till träningslokaler såväl som barnsjukhus.

I Guld säger han sig själv ha lärt sig att inte döma sina karaktärer utan att låta läsaren avgöra vem som agerat rätt eller fel. Gillar! Om han lyckats återstår att se, mitt signerade exemplar av boken ska jag nämligen ge bort till någon jag tycker mycket om.

Om vikten av att få längta

Detta när man varit ifrån sin unge en vecka och hon sedan kommer hem, och man vill läsa hur många böcker för henne som helst (till och med de tjocka tråkiga), och tröttnar inte en enda gång, och hon luktar som varma jordgubbar och säger att det är härligt att vara hemma - så väldigt fint är det.

Vi kom över havet

Många är de som tipsat mig om Vi kom över havet av Julie Otsuka, och vilken fin, fin berättelse det var.

Jag tror bara att jag läst en roman skriven i vi-form tidigare, Carsten Jensens fantastiska Vi, de drunknade. Att skriva en kollektiv roman kräver sin författare och sin berättelse. Det finns onekligen något allmängiltigt och stort i vi-formen, och Julie Otsuka och Vi kom över havet fångar det briljant.

I Vi kom över havet är vi är de japanska flickor, postorderbrudar, som åkte till USA för att giftas bort med män där under 1900-talets början. De unga kvinnornas tragiska livsöden skildras med saklig skärpa från båtresan, mötet med männen som inte alls liknar de män de sett på bild, inackorderingen hos amerikanska bönder där de fick arbeta hårt för lite pengar till hur de strävsamt försöker göra sig en plats i det amerikanska samhället för att sedan pekas ut som förrädare under andra världskriget.

Jag tänker att det här är en berättelse som skulle kunna skrivas på många olika sätt, men att det är helt genialiskt att skildra likheten i de unga kvinnornas öde. Det finns både en svärta och en ömhet i det skrivna och jag tänker att det här är en roman jag vill bära med mig i hjärtat.

Vad tyckte du om Vi kom över havet?

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2013
Originaltitel: The Buddha in the Attic
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Tåg till Trieste

Temat för årets Bokmässa är Rumänien och som uppvärmning inför mässan har jag läst Tåg till Trieste av den rumänska författaren Domnica Radulescu. Det är läsning som både skakar om och tråkar ut.

Tåg till Trieste handlar om den unga Mona som växer upp i Ceausecus Rumänien. I Bukarest är hon, liksom alla andra, under ständig bevakning av den hemliga polisen Securitate. Ingen verkar veta vem som är vän och vem som är fiende och misstänksamheten tär på dem. Mona möter den stora kärleken i Mihai, men vet inte om han kanske arbetar för polisen som vill fängsla hennes far.

I kärlekshistorien mellan Mona och Mihai synliggörs förtrycket, fattigdomen och orättvisorna i det kommunistiska Rumänien. När Mona flytt landet till USA får vi också se kärleken till hemlandet, vemodet och sorgen i att inte längre kunna leva där man har sina rötter.

Jag tycker mycket om Radulescus sätt att skildra Rumänien. Att hon, liksom Mona, tvingats lämna sitt hemland märks i sättet att skriva, i kärleken och saknaden till det som är hemma. Den berusande kärleken mellan Mona och Mihai är också fint skildrad. Till en början. Slutet av boken skulle jag kunnat vara utan. Lite grand får jag samma känsla som när jag läste Brixton Beach: det är kärleken till hemlandet som gör berättelsen, men att själva handlingen inte riktigt håller ända in i mål, känns konstruerad.

Summa summarum är Tåg till Trieste trevlig läsning och säkerligen en god reskamrat på tåget till Bokmässan. Vad läser du som Bokmässepepp?

Förlag: 2244
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris.

Hej, mitt pendeltåg!

Terminen har börjat, ungdomarna är tillbaka i skolbänken och jag har tagit på mig frökenglasögonen igen. Det här med att byta arbetsplats från innerstadsskolan med tio minuters promenadväg hem, till förortsskolan med 30 minuters pendeltågsresa är bannemig genialiskt. Tänk vad mycket kvalitetslästid jag får för 790 kronor i månaden!

/Sjuktnöjd_79

Englander, Anne Frank och botoxen

Jag har ju lovat att berätta om hur jag blev varse att botox i läpparna inte är något för mig medan jag lyssnade på Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander. Så här gick det till:

Vad vi pratar om... är precis en sådan berättelse jag tycker om att läsa i novellform. Två kvinnor, väninnor från barndomen, möts igen tillsammans med sina respektive efter många år isär. Till en början märker vi hur olika de blivit, men när novellen är slut har relationerna mellan de fyra huvudpersonerna vridits om och förskjutits och vi ser dem i ett nytt dager. Inget är som vi tror, tycks Englander vilja förmedla. Det är smart skrivet och Englander nyttjar novellens fulla potential, låter texten vara förtätad och öppen för tolkning.

Jag målade om fönster i stugan på landet medan jag lyssnade på Vad vi pratar om.. som ljudbok. En utmärkt sysselsättning skulle det visa sig, om man bortser från att oljefärg tydligen gör getingar aggressiva (men, det var förstås inte ljudbokens fel). Attackgetingar kom från ingenstans och en stack mig på underläppen. Att läppen svullnade upp kan ni säkert räkna ut och jag blev inte vidare snygg av det får jag erkänna. En vecka levde jag med tjockläppen och nu vet jag: Botox är inget för mig (heller).

Snipp, snapp, snut, så var berättelsen om Englander och botoxen slut.

Förlag: Brombergs/Storyside
Utgivningsår: 2013
Köp den, exempelvis via Adlibris eller Bokus

Utvandrareposet - att svettas med Karl-Oskar i 2267 sidor

Semestern är slut, så också bloggvilan. Jag må ha varit en passiv bloggare under sommaren, men jag har läst, må ni tro. Klassiker hör sommaren till och i år tog jag mig an Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. För att förtydliga: jag har alltså läst Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige och svettats med Kristina och Karl-Oskar i (- trumvirvel -) 2267 sidor.

Allt började som en ren ingivelse efter sisådär fem veckor till skogs. Mitt landställe och tillika min farmors barndomshem råkar ligga ganska nära Duvemåla och Algutsboda, alltså Kristina och Karl-Oskars hemtrakter. Skogen där jag bor om sommaren står på precis sådan stenig och karg jord som många svenskar emigrerade ifrån. Det blev plötsligt så verkligt alltsammans. Så i Emmabodas lokala bokhandel (mer av en leksaks- och hobbyaffär, men ändå) fann jag alla fyra delarna i serien och slog till.

Att Utvandrareposet tillhör något utav ett svenskt kulturarv blir tydligt när jag pratar om böckerna med människor i min omgivning. Många har sett tv-serien, några musikalen Kristina från Duvemåla. Andra har läst en eller flera av böckerna och alla verkar känna till Kristina och Karl-Oskar. Jag hade en ganska klar bild av vad böckerna skulle handla om, men blev ändå tagen av det mod emigranterna besatt och den misär de fick utstå. Att under mitten av 1800-talet, sälja allt man ägde och utvandra så långt hemifrån att det var omöjligt att återvända är svindlande. Tänkte mycket på likheten mellan dåtidens emigranter och dagens flyktingar medan jag läste.

Språket är lättläst, även om dialogerna är skrivna på dialekt. Moberg har lagt sig vinn om att beskriva miljöer och skeenden noggrant och uttrycksfullt. Ibland gillar jag det och ibland tråkar det ut mig, men jag uppskattar att de finns dokumenterade för eftervärlden att läsa om. Moberg flyttade själv till USA och framförallt sista delen i serien, Sista brevet till Sverige, bär spår av ett utvandrarens vemod. I övrigt blandas motgång med framgång och Moberg växlar berättarperspektiv emellanåt, vilket håller liv i handlingen.

Utvandrareposet i sin helhet är ett mästerverk, en klassiker som står sig. För att förstå detta skeende i vår historia finns förmodligen inget bättre sätt än att läsa Mobergs böcker. En punkt måste emellertid fram i ljuset och diskuteras innan vi utser Moberg till nationalhelgon eller gör (fler) statyer av Karl-Oskar:

• Karl-Oskars kåthet (!) är central genom hela serien. Exempelscen: Kristina håller på att stryka med i skörbjugg och sjösjuka under överfarten till Amerika, och Karl-Oskars största bekymmer under färden verkar vara att han inte får ligga med sin sjuka fru och att han därför frestas av att ligga med en hora.

Vad tyckte du om Utvandrareposet?

Kommer du på bokbloggarmingel, eller?

Hörrni, det är snart BOKMÄSSA och Bokbloggambassadörerna #boblamb inklusive moi hälsar er välkomna på mingel med tilltugg och goodiebag. Hoppas att vi ses!

Sex veckor solsken, mygg och hallon

Nu blir det snart mer bokbloggande, gott folk. Jag vet att ni längtat.

I snart sex veckor har jag gottat mig i Blekingeskogen. Det har varit solsken, mygg och hallon; glass, blåbärspaj och målning av flaggstång. Min dotter har lärt sig tycka om vatten (en smärre bedrift, jag svär), terriern har decimerat paddbeståndet runt stugan och maken har byggt staket och lavat stenmur. Själv har jag kramat mycket på människor jag tycker om, ätit ovanligt mycket vegetarisk mat och läst böcker, förstås.

Nu är det emellertid så att jag fått Stockholmslängtan och börjat räkna ner till när jag och maken på sedvanligt manér och med dålig sångröst sjunger "Stockhholm i mitt hjärta" medan vi kör över Liljeholmsbron. Då ska ni få veta mer om hur jag denna sommar blev hooked på Vilhelm Mobergs Utvandrarna, varför jag struntade i radioföljetongen i P1 i år, trots att Madame Bovary är en av mina största läsupplevelser någonsin, och hur jag blev varse att botox i läpparna inte är något för mig medan jag lyssnade på Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander.

På återseende inom kort,
Solbrändochhyfsatlycklig_79

Sommarlov

Jag har packat bilen (hyrbilen då, alltså för någon egen äger jag rakt inte) full med  böcker, barn och hund och flyttat till stugan i skogen. Tystnaden och doften av mossa är berusande. Nu får vi väl se om det blir några böcker lästa, eller om jag mest sugs in i SvD:s korsord och uppslukas av bärplockning. Tillbaka här är jag igen i augusti. Till dess: ha en riktigt skön sommar!

En avslutning, fyra böcker och en återkomst

 

Sedan sist: Det har varit studentutspring och skolavslutning. Jag har sagt hejdå till fina elever, blivit avtackad på nuvarande jobbet i innerstan och hälsats välkommen tillbaka till gamla jobbet i förorten. Alltsammans har gått i bokens tecken. Jodå. Boken är den nya blomsterkvasten.

Av svensklärarkollegorna fick jag Ramqvists Alltings början, vilken utan tvivel blir höstläsning på pendeltåget när jag fått distans till året på Södra Latin och vill se på skolan med Ramqvists ögon. Av skolledningen fick jag också en bok som tack för året som gått, Den sista safarin av Deon Meyer, en spänningsroman som verkar vara väldigt långt ifrån bra. Men jag tänker givetvis att det är tanken som räknas. På nygamla jobbet i förorten får alla en sommarbok, så även jag (eftersom jag slugt nog besökte skolan dagen för bokutdelningen). Jag valde Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Sist men inte minst fick jag Presidentens hustru av en av mina elever (tack rara BokNea) och den är jag så sugen på att den får bli en av de första semesterböckerna jag tar mig an.

Så var det alltså med en avslutning, fyra böcker och en återkomst.

Aaaahhhh!

Aaahhhh! Betygen är satta, sista lektionen hållen. Förflyttat mig från ARBETSKAOS till långsamliv och naturen har exploderat i färgprakt. Runt hörnet väntar ÅTTA veckors semester. (Och, JA, vi har arbetat in den långa ledigheten med 45 timmars arbetsvecka resten av året, så ge mig inte den där blicken).

Nu ska jag knappa in en beställning sommarböcker och mentalt förbereda mig på lediga dagar i skogen och tystnaden.

Glad nationaldag! (Eller vad man säger.)

De introvertas revansch

Om du var tvungen att spendera två veckor helt ensam eller alltid omgiven av bekanta, vilket skulle du välja?

Hur du svarar vittnar om huruvida du är extrovert eller introvert. De flesta av oss vet nog redan hur det står till med den saken, men också att extraversion anses vara det önskvärda i vår kultur. Att vara social, pratsam och framåt står liksom högre i kurs än ensamhetssökande och att vara tystlåten.

Men! Till fellow introverta måste jag nu tipsa om Svd:s artikel i söndagens kulturdel, där två nya fackböcker ger oss introverta en (lågmäld) revansch: Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain och Linus Jonkmans Introvert. Den tysta revolutionen. Kanske något för hängmattan i sommar? För, ve, du är väl inte en sån som väljer ständig social samvaro före tystnaden och ensamheten?

PS: Kolla in Susan Cain på TED Talks, vettja:

 

Springa med åror

 

Cilla Naumann imponerar på mig med sin roman Springa med åror. 

Romanens jag, bondflickan Monika, blir vän med sommargästen Johanna och deras vänskap kommer att färga av sig på Monikas hela tillvaro, från barn till vuxen. Romanen skildrar svårigheten med klasskillnader, men också friktionen i en ojämlik vänskap där den starka dikterar villkoren:

   "Jag vill inte att sommaren ska ta slut", säger jag trots att jag vet att jag inte borde säga det.
   "Äh" säger hon och skrattar, "det kommer en ny".
Hon har röd färg i håret och tar upp handen och drar ett rött streck över mitt lår. Det ser ut som ett snitt, ett sår.
   "Och du vi ska ju spara till Paris."
Hon tittar allvarligt på mig, nästan strängt, som om jag måste skärpa mig.
   "Jag vill ändå inte att den ska vara slut", säger jag barnsligt och känner gråten svida i halsen, men övermannas av det röda kletiga som är överallt. Och jag vet att jag inte ska börja gråta, inte visa hela mitt köttiga jag, att jag då belägger henne med ett slags ansvar för mig, att jag tynger henne med något som bara är mitt, en tyngd som vi båda vet att hon lämnar så fort hon åker härifrån, hem till sitt rena okända stadsliv.

Det värker i mig när jag läser om den uppslukande, sköra vänskapen mellan Monika och Johanna. I gestaltningen av Monika och hennes bild av sig själv som illaluktande och grov i kontrast till den kavata och välbärgade Johanna finns något som är sorgligt och vackert på en och samma gång. Naumann har ett fenomenalt sätt att flytta läsarens fokus mellan nu och då och jag upplever att jag zoomar in och ut mellan olika händelser medan jag läser. Alla sinnen aktiveras och när boken är utläst kan jag minnas hur det luktar hemma hos Monika och hur den tjocka hallonsaften smakar.

Vid sidan av språket är personporträtten den verkliga behållningen av romanen. Inte minst Monikas pappa Ivan är en karaktär som stannar kvar i minnet.

I Cilla Naumanns ungdomsromanen 62 dagar skildras samma händelser som i Springa med åror ur ett annat perspektiv. Den hamnar på önskelistan direkt.

Vad tyckte du om Springa med åror? 

Förlag: Bonnier
Utgivningsår: 2012
Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Bokmässans seminarieprogram är här!

Har du liksom jag Bokmässelängtan? Idag släpptes årets seminarieprogram. Kolla in här och börja planera, vet jag.

Aura

Kan sextio sidor rymma ett mästerverk?

Den mexikanske författaren Carlos Fuentes ville experimentera med romanens uttryckssätt och värjde sig mot västvärldens syn på realism. Tillsammans med bland annat Gabriel García Márquez och Mario Vargas Llosa var han en del av El boom, den Latinamerikanska litterära rörelse på 60- och 70-talet som kom att etablera konventionerna för modern latinamerikansk litteratur. Boomen genererade experimentella romaner, inte sällan med inslag av magisk realism och samhällskritik.

Fuentes Aura (1962) är ett av El booms nyckelverk, en kortroman som på 60 sidor utmanar läsaren att fundera över vad ungdomens skönhet har för värde medan vi slungas mellan dröm och verklighet i ett suggestivt förtätat drama.

Den unge akademikern Felipe tackar ja till att arbeta hos den gamla änkan Llorente med att skriva rent en död mans memoarer. I huset finns också Llorentes brorsdotter Aura som i det närmaste förtrollar Felipe med sina gröna ögon. I huset vävs dröm och verklighet samman. Är Aura och Llorente en och samma person? Är Felipe anställd för att spela rollen som Llorentes döde make? Är hela berättelsen ett utslag av Felipes fantasi? Märkliga sammanträffanden mellan dåtid och nutid  skapar den kusliga berättelse och den fantasieggande magiska realism Fuentes blivit berömd för.

Språket är experimentellt, men inte svårläst. Vid första läsningen förflyttas läsaren obemärkt mellan det som är verklighet och det som är dröm. Symbolladdade detaljer förstärker det redan förtätade. Att hela berättelsen är skriven i du-form skapar dessutom en egendomlig känsla av att Felipes berättelse lika väl kunde varit din:

Långsamt går du upp till ditt rum, kliver in, kastar dig mot dörren som om du vore rädd att någon skulle följa efter dig: flämtande, svettig, drabbad av en känsla av maktlöshet som isar din ryggrad, en känsla av visshet: om något eller någon skulle komma in, skulle du inte kunna göra motstånd, du skulle avlägsna dig från dörren, låta det ske.

Jag hörde Jonas Hassen Khemiri berätta att Aura var en av hans favoritromaner och jag är beredd att säga det samma.

Utgivningsår: 2002
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Natur och Kultur
Köp den, exempelvis via Bokbörsen.

50 nyanser av nyckeln till frihet

Vill du ha hjälp med att hitta något nytt att läsa?

Examensarbetet för några elever på Berghs School of Communications blev i år på uppdrag av Bonnier tjänsten Odyssé, ett nytt sätt att ge personligt anpassade boktips. Genom mer detaljerade metataggar så som "filosofiskt språk" eller "mördarkatt" ska Odyssé ge rekommendationer som är bättre anpassade till din smak. Låter det spännande? Till helgen kan du besöka Berghs slututställning på Sveavägen 24 om du vill veta mer om Odyssé eller kolla in andra tjusiga examensalster.