Han tänkte på dem som färger

Även om innehållet i Johanna Thydells novell "Han tänkte på dem som färger" är tänkvärt, berör det inte.

Berättelsen beskriver en pojkes sätt att hantera mammas död. Thydell verkar vilja fånga svårigheten i att få ta för mycket ansvar för tidigt, hur relationer till vänner och kärlek skakas om från grunden när man inte har en adekvat vuxen att lita på.

I "Han tänkte på dem som färger" finns en melankoli som jag som läsare inte riktigt förstår eller relaterar till. Sorgen beskrivs och är närvarande, men den går inte under huden, blir inte min. Kanske är det för att språket i novellen är ryckigt. Ofullständiga eller korta meningar staplas på varandra och objekt radas ofta upp klumpvis, vilket skapar en distans i berättandet. Thydell når inte fram till mig. Kanhända är det så att berättelsen kräver romanens utrymme för att kunna berättas på bästa sätt. Berörande är det i varje fall inte.

Johanna Thydell läser själv sin novell, men trots författarens egen inlevelse och tolkning lyfter inte berättelsen, det är bara erbarmligt tråkigt alltsammans: omslag, text och uppläsning.

Utgivningsår: 2011
Förlag: Novellix
Lyssna via Storytel, 
Köp den, exempelvis via Bokus (1 krona som e-bok!) eller Adlibris