Läsmusten är död

Sitter och stirrar tomt in i en vägg. Köksrenovering suger musten ur mig. Läsmust, men även vanlig must flyger sin kos. Kanske, bara kanske, kommer jag att orka göra något överhuvudtaget ikväll. Vi får se.

Småputtrigt 80-tal och radhusdisco

Morgan Larsson (från Christer i P3) har skrivit en till stor del självbiografisk roman om sin uppväxt i Trollhättan på 80-talet. Huvudpersonen Morris är berättarjaget och i Radhusdisco vi får följa honom genom låg- mellan- och högstadiets äventyr. Det är småputtrigt och igenkänningsfaktorn är stundtals hög. Jag är imponerad över allt han minns (om det nu är verkliga minnen, vill säga) och jag skrattar till lite grand ibland. Halvvägs in i högstadiedelen har jag emellertid tröttnat. De små anekdoterna som följer på varandra är liksom ganska lika. Det handlar visserligen om pubertet, förälskelse och vänskap precis som det ska i en uppväxtskildring, dessutom är det är befriande fritt från nattsvart ångest och alkoholiserade föräldrar, men småputtrigt räcker bara så länge. Jag är nöjd och belåten när jag lägger boken åt sidan, men känner ingen längtan efter mer. Hej och hej då Radhusdisco, nu tar jag fram korsordet ett tag.

Boken som förändrade mitt liv

Jag har aldrig varit så särdeles förtjust i att laga mat. Att äta mat däremot, det är fina grejor. Jag har dock insett att det kan vara lämpligt att fixa mat till mitt barn. Någonstans tycker jag inte att det känns helt okej att hon äter på Donken lika ofta som jag. Inte förrän hon är vuxen i alla fall. Likaså har jag märkt att barnmatsindustrin är en sorglig historia. Köp en burk nudlar med grönsaker för en sexmånadersbebis och smaka så förstår du. Det är inte gott. Lägg därtill miljöaspekter och bristande näringsinnehåll. Nej, barnmatsindustrin är fula fiskar.

En artikel om baby-led weaning (ungefär barnledd amningsavvänjning) fick upp mitt intresse för att strunta i puréer och skedmatning och låta Lotten äta riktig mat direkt. Själv. Tanken är att barnet ska få ett bättre förhållande till mat genom att äta själv, smaka på olika konsistenser, färger och smaker och slippa bli matad med mat som ungefär smakar likadant.  En annan vinst är såklart att maten blir nyttigare, godare och billigare och att alla i familjen äter samma mat.

Jag investerade i boken The Baby-led Weaning Cookbook och satte igång. Efter tre veckors testkörande är jag HELT SÅLD. Jag älskar det. Det är kul att laga, maten blir god, Lotten stordiggar det hon äter och att äta. Recepten är varierade, smarta och smakrika (tvärtemot vad man kan tro om barnmat) och alltid anpassade för två vuxna och ett barn. Det finns rikligt med recept i kategorierna fisk, kött, kyckling och vegetariskt, så det känns enkelt att variera. Dessutom finns det recept på någorlunda nyttiga efterrätter, frukost och bra ta-med-mat.

The Baby-led Weaning Cookbook är min nya förälskelse, min bibel; boken som förändrade mitt liv. Punkt.

När konjak och vatten är sak samma

I Bonniers kokbok Hej mat! från 1972 hittade jag ett recept på den godaste sockerkakan. Vem tar lätt sockerkaka och väljer bort den godaste när den finns? Nåja, i receptet kan 1 dl vatten kan frankt bytas ut mot konjak (i samma mängd?!). Verkar oerhört märkligt, tycker jag. Smakar kakan sockerkaka med 1 dl konjak i sig? Är inte det en konjakskaka? Hela grejen känns väldigt 1972. Min vän Maja säger emellertid att klenäter med konjak är oerhört mycket godare än klenäter utan. Är det så även för sockerkakan? Jag vågade inte prova utan tog i blåbär istället.

Kiss- och bajshumor när den är som bäst

Jag läser aldrig självbiografier, biografier eller BOATS (based on a true story). Jag tycker helt enkelt att fiktion är bättre än verklighet. Verklighet har jag liksom så mycket av redan. Nyligen gjorde jag dock ett undantag och läste Annika Lantz mammabok 9 1/2 månad om de första nio månaderna med hennes andra barn efter ett tips av bibliotekarien på min stammisbibbla. Hon sa något i stil med att "om man vill läsa om någon om haft en värre bebistid än en själv, som sovit mindre och haft ett barn som skrek mer så ska man läsa Lantz bok". Det ville jag, så jag läste.

Jag har ingen relation till Annika Lantz. Tycker egentligen varken att hon är bu eller bä. Hennes bok är emellertid hysterisk. Och hysteriskt rolig. Hon bjuder frikostigt på inkontinens i pinsamma situationer, förlossningssprickor och kolikångest. Det är självutlämnande och jag skrattar högt och igenkännande åt tragikomiken som radas upp. Faktum är att det är underbart att läsa om en kändis som ser Desperate Housewives i stora slappa mjukisbyxor, och jag skrattar i ärlighetens namn inte bara igenkännande utan också lite på det där lyteskomiska sättet där man bara skrattar åt och inte med. Bibliotekarien hade rätt. Annika Lantz har lidit mer än jag. "Kontinent är en större sammanhängande landmassa. Inkontinent är när man kan se konturerna av en större sammanhängande landmassa i trosorna. I det här fallet lyckades jag åstadkomma något som mest liknande Sydamerika, skala 1:1000 000. Fan, nu kissade jag på mig också, ryter jag för att överrösta A. Tomas kommer in med soppan och utbrister: vilket härligt gäng!"

Det är hysteriskt och jag må vara mätt på Lantz när boken är slut, men någonstans fastän jag inte är stolt över det, måste jag erkänna att 9 1/2 månad är väldigt, väldigt rolig och kiss- och bajshumor när den är som bäst.

Nicole Krauss, två aha-upplevelser och en tankekarta

Nära nog alla tidningar jag läser* har skrivit om Nicole Krauss på sistone. Hon och hennes man Jonathan Safran Foer är bara för mycket verkar media tycka. Det är liksom FÖR bra att två så begåvade författare lever lyckligt familjeliv i ett fint hus i Brooklyn och levererar den ena begåvade boken efter den andra.

Edit har valt att läsa Krauss senaste bok, Det stora huset. Jag sparar merparten av mina tankar om boken till efter att Edits har träffats, men jag kan säga så här: det krävdes en tankekarta och två aha-upplevelser efter att jag läst ut boken och innan jag kunde släppa den. Skickligt skrivet är det. Kanske till och med genialiskt. Men eventuellt är allt jag läser bra när jag läser det en varm dag i skuggan och tystnaden i Blekinge. Vem vet.


*DN, Fokus, Vi läser, Modern psykologi, Språk och Filter