Om att läsa skräptidningar

Jag har ju inte kunnat fokusera på att läsa min underbara bok Den glömda trädgården medan jag varit sjuk. Till vardags känner jag mig annars som en hyfsat reko, litteraturälskande person som aaaaaaaaldrig skulle läsa skräptidningar, utan på sin höjd prettomagasin som Vi läser, Språk, Fokus och Filter. Jag kanske till och med har fördömt dem som njuter av kändistidningar lite grand. Okej. Jag erkänner. Jag har fördömt dem mycket.

Efter fem-sex dagar med feberfrossa hörde jag mig själv emellertid ynkligt be maken köpa några blaskor åt mig och på sjukhussängen har jag läst några nummer av Se & Hör och Allas. Lättsmält. Och vilka färgbilder! Jag kan allt om Vickan och Daniel nu. Nya trender och dietmetoder och läckra festmenyer för hösten har jag också koll på. En ny värld har öppnats och det var så gött, så gött. Ni hittar mig numera på balkongen rökandes gula Blend iklädd en gammal urtvättad morgonrock och papiljotter. Och så har jag ju startat en prenumeration på Se & Hör. Jodå, så att.

Alldeles underbara citat från Kärlekens historia

Jag är fortfarande sjuk och orkar inte läsa, men något som jag alltid verkar orka eller vilja är att sortera saker. Antar att det är lite lagom okrävande + ger omedelbar tillfredsställelse (om det görs på rätt sätt). Nu sorterar jag dokument på min dator och har kastat mängder av tråkigt som fanns på burken, MEN jag hittade också en skatt som piggade upp mig. Jag tänkte bjussa på den här. Skatten bestod av fyra helt underbara citat från Kärlekens historia av Nicole Krauss, kanske världens bästa bok. Läs och njut:

Kärlekens historia

Nicole Krauss

”Då och då brukade jag pröva ett par [glasögon]. En gång lagade jag en omelett iförd ett par läsglasögon av dammodell. Det blev en jättestor omelett, jag blev rädd bara av att se på den.”

”I sovrummet såg jag att han hade lagt sig ner på golvet och gjort en ängel i mjölet.  Jag klev runt den för jag ville inte förstöra det som hade gjorts med så mycket kärlek.”


"Hennes leende var en gåta han ville ägna sitt liv åt att besvara"

”När människorna hade börjat att känna, växte deras önskan att känna. De ville känna mer, känna djupare även om det ibland gjorde mycket ont. Folk blev beroende av känslorna. De ansträngde sig för att avslöja nya känslor. Det är mycket möjligt att det var på så sätt konsten föddes. Nya sorters glädje skapades, tillsammans med nya sorters sorg: Den eviga besvikelsen över livet som det är; lättnaden av oväntad tillfällig lindring, fruktan för döden.

    Inte ens nu existerar ännu alla tänkbara känslor. Det finns fortfarande sådana som ligger bortom vår förmåga och vår fantasi. Då och då, när ett musikstycke som ingen någonsin har skrivit skrivs, eller en tavla som ingen någonsin har målat blir målad eller något som är omöjligt att förutsäga, föreställa sig eller ens beskriva sker, då får världen en ny känsla. Och då, för den miljonte gången i känslans historia, sväller hjärtat och tar till sig intrycket.”

Att vara så sjuk att det inte går att läsa

Jag har fått influensa och är så sjuk att jag inte orkar läsa. Det är faktiskt sorgligt.

Nobelpriset - en tävling i elände

I år går Nobelpriset i litteratur till peruanen Mario Vargas Llosa med motiveringen: ”För hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”. Jag tycker att Vargas Llosa verkar vara en fin man och så, men herregud, vad tråkig motivering. Har vi inte hört det förut? Är det inte exakt det här all prettolitteratur handlar om nuförtiden? Jag är trött på kartläggningen av maktens strukturer, innan jag läst en rad av vår nye pristagare. Kanske är det för att jag i skrivande stund ligger hemma sjuk med influensa och min flunsasjuka hjärna inte processar som den ska, men vore det inte uppfriskande med något sagolikt i nobelprisgenren? Kanske ett författarskap med suggestiva skildringar och drömlika berättelser utan politiskt innehåll? Det tycker jag.

Snart är jag borta - plus och minus är lika med ?

Bokcirkeln Edit läser just nu Snart är jag borta (2010) en ungdomsroman av Hanna Jedvik. Efter att jag läst ut känner jag mig väldigt kluven och vet inte om jag vill ge boken två tummar upp eller om jag strängeligen ska avråda vår bibliotekarie från att köpa in den. Därför har jag nu upprättat en plus-och-minus-lista i hopp om att komma till någon slags slutsats.

Snart är jag borta handlar om Maja och Lina, två nära vänner med tunga bagage. Om Maja vet vi att hon tidigare skurit sig svårt för att kontrollera sin ångest. Lina möter vi i början av boken efter en gruppvåldtäkt. Samtidigt är de vanliga tonåringar med vanliga tonårsliv; de hänger på fik och lyssnar på musik, drömmer om att lämna småstaden de bor i, längtar efter kärlek och riktig vänskap.


Plus
+ Boken fångar ungdomar, känns realistisk och verklighetsnära.
+ Boken behandlar svåra ämnen som ungdomar ofta är intresserade av att prata och läsa om. Jag kan på rak arm tänka mig ett gäng av mina elever som skulle tycka om boken mycket.
+ Jag diggar formatet på boken. Varför görs bara ungdomsromaner i kartonnage? Kartonnage väger inte mycket mer än en pocketbok, men känns mysigare och dessutom slipper man den inbundna bokens pappersomslag som ändå bara blir fult om man behåller det på och tar man av det känns boken tråkig.
+ Boken inger hopp. Om boken ska sägas ha en sensmoral skulle den kunna vara att det finns schyssta killar och det går att komma ur ett självdestruktivt beteende.
+ Jag och en vän pratade högstadie- och gymnasieminnen en halv kväll efter att vi båda läst boken. Det var kul. Att läsa boken ger flashbacks, helt klart.

Minus
- Det är inte ovanligt att självdestruktivt beteende "smittar". I skolan är man medveten om och arbetar med att förhindra detta. Risken finns dock att en handfull ungdomar som läser boken själva lockas att skära sig i armarna för att hantera sin ångest. Visserligen inte bokens fel i sig, men om man ska vara lite krass är det en problematik jag gärna undviker i mitt jobb.
- Personligen gillar jag verklighetsflykt i böcker eller så vill jag kunna relatera nära till innehållet. Snart är jag borta tangerar inget av detta riktigt (mer än de gamla minnena förstås).
- Boken har en hel del dialoger. Jag har svårt för dialoger, det är få författare som gör dem bra. Det blir lätt lite klyschigt och innehållslöst och tyvärr känns det så här.

Jag tillhör inte målgruppen för boken och jag kan se att boken har sina brister. Men jag tror å andra sidan att målgruppen för boken kommer att älska den. Det får bli min slutkläm. Amen.

Tema: dystopier

Jag undervisar inte mycket i svenska denna termin, men en klass har jag haft glädjen att undervisa i svenska A nu under hösten. I deras lärobok Existens finns ett utmärkt kapitel med namnet "Framtidsbilder - drömmar och mardrömmar" och i samband med detta passar det bra att läsa dystopier. Böckerna som stod att välja mellan var:

Ful -  Scott Westerfield 
Hungerspelen - Suzanne Collins
1984 - George Orwell
Kallocain - Karin Boye 
Farenheit 451 - Ray Bradbury 
A Clockwork Orange - Anthony Burgess 
Globalia - Jean-Christophe Rufin 
Fight Club - Chuck Palahniuk
Metro 2033 - Dmitry Glukhovsky

Jag har använt detta tema några gånger och det är alltid lika lyckat. Som uppvärmning brukar vi också se filmen Wall-E som ger bra ingångar till att exemplifiera samhällskritik, dualism och symboler. De samhällskritiska romanerna väcker många tankar och är ofta en bra ingång till mer avancerad litteratur har jag märkt. Det är som om ungdomarna läser romaner med andra ögon efter att vi haft bokseminarium på dystopier. Det är hur häftigt som helst. Under fredagens seminarium var det en elev som sa att hon såg på världen med nya ögon efter att ha läst 1984. Det är ju helt obetalbart att få vara en del av en sådan upplevelse. Ja, herregud, vad jag älskar mitt jobb.

Perspektiv på Fogelström

När jag läste Mina drömmars stad med högstadieelever i årskurs åtta för några år sedan minns jag att de var tagna av hur hemskt det var i Stockholm förr. Efter att ha läst ut Barn av sin stad kommer den känslan tillbaka. Hur mycket vi tar för givet och hur mycket vi glömt. Mina farföräldrar slogs för att bilda fackföreningar i Skåne i början på 1900-talet, de och deras föräldrar levde i den verklighet som skildras i Stad-serien. Jag minns hur farmor (född 1913) faktiskt sa att det inte alls var bättre förr, att hon var tacksam över sin lägenhet och alla bekvämligheter. Hon kunde berätta om ett liv där inget togs för självklart. Men de blir färre och färre som faktiskt var arbetare och som kan berätta hur Sverige såg ut innan platt-tv-apparaterna, dubbelgaragen och villorna med treglasfönster kom in i våra liv. Kvar finns bara berättelserna. Jag orerar ibland om att dagens ungdomar är alldeles för bortskämda, men kanske är jag inte bättre själv. Jag hoppas att alla får läsa Fogelström. Jag ska lura Stad-serien på så många gymnasieelever jag bara kan, så att vi kan hjälpas åt att behålla lite perspektiv.

Barn av sin stad är värd att läsas långsamt

I väntan på nya böcker jag beställt vittjade jag bokhyllan och hittade andra delen i Fogelströms Stad-serie: Barn av sin stad. Egentligen skulle jag ju ha läst den i somras, men det blev bara inte så, det fanns ju så mycket annat jag skulle läsa. Anyways.

I Barn av sin stad är Lotten ensam kvar med hennes och Hennings barn, August (som adopterats bort till Bodins), Emelie, Gertrud och Olof. Handlingen utspelar sig 1880-1900 i en tid där arbetarrörelsen växer fram med Palm och Branting och det är hårt för de fattiga på Södermalm.

När jag läste Mina drömmars stad hade jag precis flyttat till Stockholm och lärde känna staden genom boken. Nu när jag till och med bor på Söder läser jag med andra ögon och serien får en ny dimension. Jag känner igen platserna som beskrivs och tycker att det är spännande att få en bild av hur det moderna Stockholm växer fram.

Per Andres Fogelström är en makalös författare. Jag älskar hans språk, vill läsa långsamt och eftertänksamt.  Det finns något enkelt och självklart i Fogelströms sätt att skriva och miljöbeskrivningarna kryddar berättelsen och guidar läsaren i 1800-talets Stockholm. Det känns som om Per Anders håller mig i handen och berättar varsamt om det som varit, om det fula och det hemska, om tappra och modiga människor och det Södermalm som fanns då: "När industrin trängde in mörknade himlen, röken steg från gjutarnas ugnar och smedernas fyrar, från de höga fabrikspiporna./.../Bullrande fabriker trängde allt längre in i staden, tuggade idyll och grönska till en grå massa. Som om fattigdom och tristess växte ut ur maskinerna istället för att hejdas av dem."

Fina Per Anders Fogelström, det är tur att jag har tre böcker kvar i serien. Och sedan kan jag ju alltid läsa om alla fem böckerna en gång till.

Faust på Folkoperan är helt magisk

Var och såg Faust på Folkoperan igår. Helt magisk! Gud och djävulen har slagit vad om vilken del av människan som är den starka - den goda eller onda. Fem människor har valts ut för deras experiment. Operan var, som sig bör på Folkoperan, på svenska och bygger på Goethes skådespel och den franske kompositören Charles Gounods opera. Till skillnad från andra Faust-tolkningar ligger tyngdvikten i historien på den unga kvinnan Marguerites (Natalie Hernborg) tragiska öde. Musiken var fenomenal, sceneriet snyggt och skådespelarinsatserna utmärkta. Jag undrar om det inte är den bästa opera jag sett på Folkoperan. Kanske den bästa opera jag någonsin sett.

På scenen får vi följa människorna i fem små lägenheter i genomskärning. Strax under taket sitter orkestern synlig. Miljön känns tidlös, kanske är vi på Södermalm 2010 eller i Paris 1850. Stämningen i operan är kuslig och mörk. Genom tämligen enkla handgrepp och tydlig färgsymbolik växer en komplex handling fram. Som Mefistofeles ser vi Johan Schinkler och han är den stora stjärnan för kvällen. När han äntrar scenen svartklädd med ett buffelhuvud på sina axlar och fyller rummet med sin basröst ryser jag i hela kroppen. Det är otäckt. Det är vackert. Och för mig är detta opera när det är som bäst. Gå och se!

Bokmässan

Varför är inte jag på bokmässan? Det är jag värd! Nästa år, då ska jag minsann vara där. Jag gillar inte Göteborg, men jag gillar böcker och det är det som räknas.

ORDER NR 1925077077

Läsmums på väg!

ORDER NR 1925077077
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Skickas normalt inom 2-5 vardagar:
- 1 st Den glömda trädgården (9789170017766) à 39.00 kr 
- 1 st Mordet på Halland (9789173551441) à 159.00 kr 
- 1 st Igelkottens elegans (9789186480042) à 39.00 kr 
- 1 st Jonathan Strange & Mr Norrell (9789172637894) à 41.00 kr 
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Att snaska i sig lyckliga slut

Fina Edits har träffats igen och avhandlat One Day och Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Denna gången över fantastiska enchiladas och ljuvlig hallonsorbet (inte riktigt lika god som malvapuddingen sist, men ändå mycket god) i Sjöstaden.

Övriga Edits tyckte att Dexter var en slusk i  större delen av One Day och de skulle gärna se Emma sträcka lite på ryggen, dumpa kräket och gå vidare med sitt liv. En av Edits tyckte att Dexters mamma skulle komma tillbaka från de döda och läxa upp honom. Själv kände jag inget av det här, vilket gjort mig lite förbryllad så här i efterhand. Jag ville ju ha ett lyckligt slut där Emma och Dexter skuttar lyckliga mot solnedgången som i en feelgoodfilm. Nu märker jag att det är ett ganska tacky och ickeanalytiskt svar. Håller jag på att förvandlas till mainstreammähä? Kommer jag att snaska i mig lyckliga slut på löpande band? Framtiden får utvisa, men jag är lite orolig.

Vi valde också nya böcker i vanlig ordning. Det ska läsas Den glömda trädgården av Kate Morton och Snart är jag borta av Hanna Jedvik. Förväntningarna är höga. Nu börjar läsningen.

Fatta eld

Efter några spännande timmar på pendeltåget mellan Stockholm Södra och Rönninge är andra delen i Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins, Fatta eld, nu utläst. Hungerspelen var ju en stor succé. Här fick vi stifta bekantskap med de bestialiska Hungerspelen för första gången, dessa spel på liv och död i den totalitära framtidsstaten Panem. Hungerspelen sträckläste jag. Fatta eld har emellertid inte samma glöd (ledsen för ordvitsen).

I Fatta eld har det gått några månader sedan vår hjälte Katniss överlevde sitt första Hungerspel och ställs inför nya utmaningar. Det är spännande och lättläst, men det lilla extra finns inte. Fatta eld har ingen edge. Det är snabbt och sakligt berättat och ganska ofta tappar jag inlevelse för att de spektakulära händelserna staplas på vartannat, speciellt i första halvan av boken. Det är dessvärre inte heller vidare välskrivet. Kanske är det också för att det inte tillkommer så mycket nytt som jag inte tycker att det är så bra. Ramen sattes redan i första boken och nu vet vi premisserna. Det blir lite tråkigt: Jaså, kraftnätet är på nu igen. Ah, Katniss änvänder sina pilbågeskills för att rädda sitt liv. I Hungerspelen fäste jag mig vid karaktärerna, men den här gången berör de mig inte alls på samma sätt, de känns platta.

Som spänningsroman, uppföljare, och mellanbok i en trilogi, så är Fatta eld en helt okej bok och säkerligen kommer jag läsa den tredje och sista delen när den dyker upp nu i oktober. Men, ändå, Collins: kunde du inte gett boken lite mera kärlek och slipat lite mer på storyn. Det var ju så lovande.

Modern psykologi

Ett rykande färskt nummer av Modern Psykologi låg på min hallmatta idag. Vardagslyx!

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Edits andrabok är denna gång Guernseys litteratur- och potatisskalsspajsällskap av Mary Ann Shaffer. Vilken feelgoodroman! Boken utspelar sig under efterkrigstid i London och på den lilla brittiska kanalön Guernsey som var ockuperat av tyskarna under andra världskriget (föga visste jag om detta innan jag läste boken). Guernseys litteratur- och potatisskalsspajsällskap är en brevroman. Kan inte minnas när jag läste en sådan senast. Det tar några brev, men sedan har jag vant mig vid formen.

Korrespondensens centralfigur heter Juliet Ashton, journalist och författare. I brev mellan hennes förläggare och goda vän Sidney, hennes bästa vän Sophie, kärleken Mark och människor på ön Guernsey växer en varm, sorglig, hjärtlig och intressant berättelse fram. Det är lättläst och inspirerande. En av mina Edits berättade att hon till och med tagit upp brevväxling med gamla vänner av bara farten.

Guernseys litteratur- och potatisskalsspajsällskap är en perfekt höstbok. Den avnjutes bäst med en kopp te i brittisk stil under höstruskiga kvällar. Gärna vid en sprakande brasa.

One Day (del 2)

Nu när jag läst ut One Day måste jag säga att jag blev väldigt besviken på slutet. Vad hände med "... och så levde de lyckliga i alla sina dagar"?

Boktipsandets baksida

Jag har en kollega som älskar Murakami lika mycket som jag och hon ville ha ett boktips av mig. Jag tipsade om Boktjuven som ju är en alldeles fantastiskt fin bok. MEN, min kollega gillade inte boken alls. Kunde inte ens läsa ut den. Hon sa att hon försökt, för hon gillar ju mig, men det hade inte gått. Plötsligt blev relationen lite skavig. Det må vara triviala bekymmer, men det är en sorg när någon man gillar inte gillar ens personliga bokfavoriter.  Känns en smula som om att vara fjorton och bli avvisad för att man luktar lite svett. Fina, fina Boktjuven. Jag gillar dig i alla fall.

Fatta eld

Fortsättningen på Hungerspelen, Fatta eld är beställd till skolbiblioteket. Snart kommer den, och då ska jag lägga vantarna på den. Och sen: läsa, läsa, läsa. Katniss - hur är det nuförtiden?

One Day

I bokcirkeln Edit läser vi nu One Day av David Nicholls. Jag kände viss skepsis inför att läsa på engelska och ville läsa Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap som förstabok, hade inte den rätta läsglöden. Men, men, One Day blev det och (i vanlig ordning) hade jag fel. One Day var ett utmärkt val.

I One Day får vi följa Emma och Dexter under tjugo år, med bara ett nedslag per år - den 15 juli. När vi först möter dem är året 1988 och det är natten efter deras graduation. Emma är tjejen som vill göra skillnad, hon har bra betyg och bär stora vanprydande glasögon. Dexter är född med guldsked i mun, han ser bra ut och är van vid att få det han vill ha. Deras vägar möts och det finns en tydlig dragningskraft mellan dem och i vänskapen som växer fram finns en längtan efter något mer.

Boken är genialiskt skriven. Eftersom vi bara möter karaktärerna en gång per år blir mycket osagt. Stämningen mellan Emma och Dexter kan växla år från år och våra huvudpersoner befinner sig alltid på nya platser i livet, både fysiskt och psykiskt. I varje kapitel finns bådas perspektiv på dagen de upplever och vid något tillfälle överlappar de alltid varandra, vilket ger en intressant dynamik. Jag vill veta vad Dexter verkligen tycker om Emmas kommentarer och snabbläser för att komma till hans berättelse.

Jag har några sidor kvar i boken, men jag vet att jag inte kommer att bli besviken över slutet. Lika säkert är det att boken inom kort finns som film, förmodligen i samma feelgoodanda som Love actually. Jag kommer att älska den. Också.

Bra böckers lexikon och Clownen Jac

I helgen var jag på en fest som hölls i ett föräldrahem, i en villa utanför stan. Bokhyllan i vardagsrummet kändes hemtrevligt bekant, faktum är att böckerna i den kändes igen inte bara från mina föräldrars bokhylla, utan också de flesta föräldrars bokhyllor från tiden då det begav sig. De gröna Bra Böckers lexikon fanns givetvis där, banden med världshistoria likaså, storsäljaren Inte utan min dotter hittade jag relativt omgående och så förstås, Clownen Jac.

Jag känner ingen som läst Hjalmar Bergmans Clownen Jac. Ändå finns den i så gott som vartenda fyrtiotalisthem; jag har sett den i Södra Sandby, i Veberöd och Danderyd. Det där med att rensa ut, feng shui och effektiv förvaring verkar inte vara den generationens kopp te riktigt. Att ha många böcker och leta efter fakta i lexikon verkar däremot vara det.

Fastän det kliar i fingrarna efter att åka hem till mina föräldrars bokhylla och rensa bland oläst litteratur inser jag att dagens kids växer upp utan Clownen Jac och gröna Bra böckers lexikon och någonting i den tanken känns en lite gnutta sorgligt.

Var är min läslust?

Var är min läslust? Har letat överallt, men jag kan inte hitta den. Har småbörjat på tre romaner och inte varit sugen på en enda. Vill mest kolla på Gilmore Girls har jag märkt. Slaskigt av mig.

Sigmund Freud - Mannen och verket

Inför höstterminens undervisning i psykologi skummade jag igenom Lars Sjögrens bok Sigmund Freud - Mannen och verket. Det är i ärlighetens namn en ganska torr skapelse skriven på en svenska som känns omodern och stolpig. Men, visst, allt det viktiga finns med: kokainepisoden, fallet Anna O, drömtydningen och teoribildningen förstås. Den stora behållningen är nog emellertid s. 12 - 21 där det finns en kort översikt över Freuds liv och verk. Känns väldigt bekant från min handledares material under praktikperioden på lärarhögskolan, dessutom. Hur som helst kan inte ämnet psykologi introduceras utan en förklaring till dess uppkomst och då är ju Freud onekligen nyckelpersonen, och fascinerande är han, även i Lars Sjögrens tappning.

Sju sorters kakor

Pysselsöndag med bak och den gamla klassikern Sju sorters kakor kommer fram som i vanlig ordning. Det ÄR den bästa kokboken. Åtminstone är det den mest använda i mitt hem. Sidan 55 med chokladmuffinsreceptet är fint flottig och med buckliga blad. Sådant tycker jag är hemtrevligt.

Undrar vad Martin Ingvar och Gunila Eldh säger om sockerfrosseriet. Hm, "njuta av maten" var det ju. Sockerkaka är också mat, inte sant?

Hjärnkoll på vikten

Svärmor hade läst Martin Ingvars och Gunilla Eldhs Hjärnkoll på vikten och var mycket fascinerad av boken. Bantningslitteratur är en genre som inte intresserar mig alls, men när Martin Ingvar hade ett finger med i spelet blev jag nyfiken. Martin Ingvar är hjärnforskare och har bland annat skrivit En liten bok om dyslexi och hans forskning ligger till grund för Susanne Weiner Ahlströms metod för att avhjälpa dyslexi - Språkbiten. (Det är egentligen en helt annan historia, men metoden Språkbiten tar bland annat fasta på att vi länge haft ett felaktigt sätt att lära ut läsning i Sverige där vi lärt våra barn att ljuda istället för att arbeta med stavelser, något Weiner Ahlström menar skapat onödigt många dyslektiker.)

Hjärnkoll på vikten är faktiskt en väldigt intressant bok. Med korta, lättlästa kapitel guidas vi igenom en sammanställning av forskningsrön runt kost och motion. Som lärare i psykologi tycker jag såklart också att det verkligt intressanta är hur vår hjärna är den som styr allt och jag älskar att jag får en förklaring till och bild av hur det faktiskt går till i hjärnan när jag vill småäta på något gott varje jag sätter mig med en god bok i läsfåtöljen.

Martin Ingvar och Gunilla Eldh visar hur vi bör strunta i tallriksmodellen, förklarar varför det inte funkar att banta, säger att vi ska motionera lagom mycket och lära oss hur vår hjärna letar efter sockerkickar för att vi ska kunna ha koll på vår vikt. Vi har hört det förut och boken innehåller inga mirakelkurer. Och det är väl just detta som är dess styrka. Längst bak i boken finns en kom-ihåg-lapp att sätta på kylskåpet med alla råd du behöver runt kost och motion. De är skrämmande enkla. Två av råden är "ha trevligt när du äter" och "njut av maten". Jag börjar där.

http://knuff.se/isbn/9789127119215

Editträff

Fina Edits träffades i tisdags och avhandlade Mödrar emellan och Lilla stjärna över sydafrikansk bobotie (köttfärspaj) och malvapudding som var så god att jag åt så jag nästan sprack. Mödrar emellan hade hade jag inte läst; den kom inte till mig från ovan (märkligt!).

Nya böcker har valts ut, båda på brittiskt tema: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer och One Day av David Nicholls. Nu blir det sensommar med småputtrigt och feelgood-romaner - fint.

Pendeltåget

En fin sak med hösten: att sörpla termoskaffe och läsa bok på pendeltåget. 30 minuter dit, 30 minuter hem. Inte så dumt, faktiskt.

När du blundar tittar jag

Gunnar Ardelius, hur underbar är du på en skala? Läste Ardelius andra ungdomsroman När du blundar tittar jag nu idag och den är så fin att det gör ont (Tack Bea för boktipset!), precis som hans debutroman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Jag har sett Gunnar Ardelius flera gånger. Han ser väldigt rar ut, men jisses vad pojken kan skriva.

När du blundar tittar jag handlar om Harry som befinner sig i ett virrvarr av obesvarad kärlek och föräldrarnas skilsmässa. Harrys föräldrar är minst sagt dysfunktionella och Harry trevande i sitt sökande efter svar och mitt i allt de galna och märkliga finns också en trygghet. Jag känner igen det poetiska och förtätade språket från Ardelius debutroman och fastän berättelsen är ganska sorglig finns det en värme som inte går att ta miste på. Jag älskar den här typen av välskrivna romaner som inte skriver någon på näsan, som inte vältrar sig i elände men ändå vågar beröra det som gör ont. Ser redan fram emot Ardelius nästa roman.

Pia Juul är något på spåren

I DN Kultursöndag fanns idag en intervju med den danska författaren Pia Juul, (intervjuad av Jens Liljestrand). Jag måste erkänna att Pia Juul är ett nytt namn för mig, men eftersom jag har mina danska tentakler ute för jämnan numera kunde jag inte undgå att läsa om och fascineras av denna kvinna. Juul har tidigare skrivit poesi och skriver nu även korta, minimalistiska romaner. Sådana romaner älskar jag - förtätat vinner före detaljerat. Mordet på Halland som kom ut 2009 har vunnit flera litteraturpris i Danmark och den ska jag ta mig an när tid ges. Men, det var inte det som var poängen för dagen.

Danska kriminalserier är otroligt mycket bättre än svenska, det har du väl märkt? Mordkommissionen och Livvakterna är bättre än någon svensk kriminalserie. Beck är oändligt långtråkigt och fördummande att se på. Jag tycker att det handlar om att de danska serierna inte utgår ifrån att tittaren är korkad, allt måste inte förklaras eller göras övertydligt. Pia Juul säger i intervjun att hon hittar så fruktansvärt många ointressanta detaljer i svenska deckare. Jag tror att hon är något på spåren. Minimalistiskt vinner, särskilt i deckargenren och här är danskarna bäst i klassen.

Städa!

Årets storstädning i bokhyllan är över. Till min hjälp hade jag stege, ny snygg dammsugare och såpa. Några böcker har fått nya hem, några har fått ny placering. Samtliga är avdammade och kärleksfullt ompysslade. Tycker om att placera titlar som inte har något med varandra att göra bredvid varandra, såsom Dostojevskijs Brott och straff bredvid Jo Nesbøs Rödhaken. Det piggar upp. I övrigt förespråkar jag anarki, bokstavsordning gör mig nervös. Och bara olästa böcker,  böcker som håller för en andra läsning eller som genererar stort affektionsvärde får bo kvar i hyllan. Resten hamnar på bokbytarbord någonstans. Sådana är reglerna.

Vi, de drunknade

Det känns tomt. Carsten Jensens 700 sidor långa epos Vi, de drunknade har varit med mig under ett par veckor, och nu är den fantastiska berättelsen slut.

I Vi, de drunknade får vi följa några människoöden i den lilla danska staden Marstal och på haven som de marstalska skeppen besöker under hundra år, från dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut. Berättaren är något som ovanligt som ett vi, stadens invånare som med vakna ögon iakttar det som sker. Sättet att berätta ger historien något allmängiltigt och stort, nästan som en dansk Aeneiden eller Iliaden, även om det som skildras lika ofta är små vardagsiakttagelser som stora hjältedåd. Carsten Jensen har gjort noggranna efterforskningar om Marstals historia medan han skrev sin roman, men karaktärerna är helt fiktiva. Romanens upplägg är för övrigt genialiskt, varje delberättelse skulle kunna läsas som en självstående novell, men berättelserna är också länkade till varandra genom att karaktärerna vandrar in och ut ur dem.

När Jensens roman kom ut hyllades den och jag läste ett femtiotal sidor innan jag gav upp och la den åt sidan. Tyckte den gången att den var seg och att det mest handlade om krig. Men, jag förstod ju ingenting, det är tydligt. Nu, när är jag läste den andra gången hade jag ett rikare tålamod och jag blev belönad. Det är karaktärerna i Vi, de drunknade som växer på mig. Jag tycker så mycket om dem: Laurids, Albert, Knud Erik och de andra. Krigen utspelar sig i bakgrunden, det är människorna som är berättelsen. Det finns värme, förtvivlan, kärlek, hopp, saknad och gemenskap i Vi, de drunknade och det är just det jag tycker om. Blir också imponerad av hur Jensen fångat varje tidsanda i i sitt sätt att skildra människorna i Marstal, att jag när boken är slut har förflyttats hundra år i tiden utan att märka hur det gått till.

Nu återstår bara en sak: Danmark, vi måste ses. Jag behöver smørrebrød, kransekager och ljudet av danska röster. Snarast.

Vikten av bokmärke

 

Jag tycker att det är viktigt med bokmärken. Min man tycker att man kan lägga vad som helst som bokmärke, exempelvis tjocka saker som häften eller plånböcker. Ofta använder han kvitton. Ibland - hu - lägger han tjocka pocketböcker uppslagna uppochner för att markera var han är. Då blir ju boken ful. Ingen vill läsa en ful bok. Inte jag i alla fall.

Lyckan är en sällsam fågel

Jag svepte förbi Akademibokhandeln Skrapan idag och kom ut från affären med pocketutgåvan av Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel, fjärde säsongen av Gilmore Girls (rea!) och en strut med lingontryfflar. Egentligen skulle jag köpa Mödrar emellan, men den stod inte att finna.

När jag såg Anna Gavaldas nya bok kände jag att jag visste precis vad jag skulle få för pengarna. Grejen är att det kändes så bra. Otäckt! Jag fnös inte och gick förbi, istället tog jag med mig boken till kassan och norpade med mig lingontryfflar på vägen. Jag slår mig ofta för bröstet och säger att jag gillar förändring, men jag undrar om det inte flyttat in en liten gubbe i mig, och gubbigheten vill liksom inte ha en massa nytt, utan vill veta hur det går. Det började med att jag tyckte att det var besvärligt att läsa om främmande kulturer och jag undrar om det inte kommer att sluta med att jag lagom till pension bara vill läsa sådant jag redan läst förut.

Mödrar emellan

Om sex dagar ska jag ha läst ut Mödrar emellan av Sindiwe Magona och diskutera den med mina Edits. För sju veckor sedan beställde jag boken på Bokus, min alltid lika pålitliga bokleverantör. (Eller, egentligen är jag mest bara en extrem vanemänniska och missbrukare av premiecheckar från MedMera). De hade den emellertid inte på svenska, så  jag kostade på mig ett ex på engelska. Men, först fick jag beskedet att boken skulle levereras efter 20 arbetsdagar, vilket är en väldigt lång tid. Sedan, efter 20 arbetsdagar, kom följande besked:

"Hej!

Vi kan tyvärr inte leverera följande artiklar trots tidigare
orderbekräftelse och därför är de nu annullerade:

* 1 st Mother To Mother (9780864864338)

Vi har inte möjlighet till restnotering och artiklarna har därför strukits
från din beställning."

Nu känns det lite deppigt. Boken finns att låna på Medis bibliotek. I september. Åka till Skärholmen är jag för lat för, men där finns den. Min strategi nu är att vänta på att boken ska komma fallande till mig från ovan. Det känns inte jättetroligt att den kommer att göra det, men man vet ju aldrig.

Vi, de drunknade

Läser Carsten Jensens Vi, de drunknade. Längtar, längtar efter
Danmark och liksom suger i mig hjärtat av allt det danska medan jag
läser.

Igår satt jag och läste vid vår badsjö och hörde danska
sommargäster prata intill, medan vågorna kluckade mot land. Då var
det nästan som jag var i Marstal på riktigt.

Desirada

Jag fick ett boktips i julas, Maryse Condes Desirada som nyligen kommit ut som pocket. Conde är tydligen inte sällan nobelpristippad och min vän tyckte att boken var läsvärd. Nu har den väntat på mig och jag har slukat den. Desirada är en berättelse om att finna sin identitet och utspelar sig i Guadeloupe, Paris och Boston, där vår huvudperson Marie-Noelle söker sin historia och framförallt sin far.

Jag tycker ofta att det är tråkigt med främmande kulturer, vill helst läsa om sådant som jag kan relatera till. Fattigdomen i Västindien och förorterna i Paris och Boston är kanske egentligen inte min kopp te. I Desirada finns emellertid ett väldigt kärleksfullt porträtt av Guadeloupe, utan att det känns för idealiserat. Och till skillnad från andra böcker i samma genre, så som boken Oscar Waos korta förunderliga liv, är Desirada inkluderande, trots att boken är full med lokala uttryck och företeelser.

Familjesagor är spännande. I Desirada nystas hemligheter upp, medan sanningen och essensen i lycka är långtifrån självklara ting, varken för vår huvudperson eller för läsaren. Berättelsen lämnar mig berörd. Jag vill inte förändra världen när jag läst ut boken, men Desirada väcker tankar om livets mening som jag tar med mig och funderar vidare på.

BLT

I Blekinge Läns Tidning hittar man följande: Fyra sidor nyheter från Karlskrona, ett par sidor Ronneby, lite Sölvesborg och Olofström, en hel del familjesidor och nöje och sedan ett uppslag med Sverige och världen. Det kallar jag välfördelat. Vem bryr sig om världen när det finns Kallekrona?

Hängmattan - den ultimata läsplatsen

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Igår sträckläste jag Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö medan jag latade mig i hängmattan och svettades i hettan. De flesta har förmodligen redan både läst boken och sett filmen, men jag har liksom inte blivit färdig till varken det ena eller andra. På någotvis hade jag fått för mig att boken skulle vara tung, men jisses, den var både lättläst och rolig.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö handlar om två bröder, en vän och en skolfröken under sommar på 60-talet i Närke. Våra huvudpersoner har en ovanligt fin sommar fram till Det fruktansvärda inträffar. Boken bygger på en verklig händelse och det finns flera böcker som kompletterar Håkan Nessers för den som vill veta mer om fallet. Förutom att vara en spännande kriminalroman bjuder boken på fin nostalgi med Loranga, folkparksdans och Bronzol-tabletter och dessutom är det en förträfflig sommarbok. Språket är rappt och boken välskriven, några härliga uttryck jag glömt dyker också upp, så som "sjusärdeles". Möjligtvis blir det lite präktigt mellan varven, men jag gillar det.

Fick mersmak på Nesser, han kan ju skriva pojken.

Hypnotisören

Varje sommar behöver en deckare. I år hade jag valt ut Hypnotisören av Lars Kepler (Eller, som vi nu vet, makarna Ahndoril) till mig själv. Hypnotisören var förra vårens stora hajp, och nu tyckte jag att jag kunde kosta på mig att ta reda på vad hajpen handlade om.

Hypnotisören handlar om läkaren och den forne hypnotisören Erik Maria Bark som blir ombedd att i en krissituation återigen hypnotisera ett svårt knivskuret barn i förhoppning om att få ett vittnesmål från honom som kan rädda hans syster. Detta blir starten till en härva av otäcka händelser: mord, kidnappning, inbrott, otrohet and you name it. Hypnotisören är 572 sidor lång och jag sträckläste den på en och en halv dag. Det är ett väldigt gott betyg. Den är helt enkelt väldigt spännande.

Men, precis som En flitig Lisa påpekade har boken sina brister. För det första finns det logiska brister i handlingen och sådant stör jag mig alltid otroligt mycket på. Hur kunde Benjamin gömma en mobiltelefon i sin pyjamas undan bestialiska kidnappare i flera dagar, exempelvis? Hur kan Kennet ha fått behålla sitt tjänstevapen när han gick i pension och dessutom tillåtas leda en privatundersökning?  Makarna Ahndoril har också ett och annat ordval jag gärna varit utan. Till att börja med har vi namnvalen: Erik Maria Bark och Joona Linna är huvudpersoner. Det känns töntigt. Och när en erotisk sexakt ska byggas upp används ordet penis. Det kanske inte är helt PK att diskutera, men i ordet penis ser jag de något tillknäppta makarna Ahndoril framför mig och the moment är liksom borta.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över det här med de moderna kriminalromanernas behov av att skapa mördare av psykiskt sjuka människor, gärna barn och kvinnor. Det vi är mest rädda för idag verkar onekligen vara just psykisk sjukdom nära det allra heligaste och trygga - familjen och hemmet. Borta är Agatha Christies beräknande (manliga) mördare med tydliga hämndmotiv, istället har vi kallhamrade psykiskt störda människor som drivs av oförätter i barndomen. Jag tycker att det är sorgligt och jag undrar hur det påverkar vår syn på psykiskt sjuka och på barndomen för den delen.

Hypnotisören är varken bättre eller sämre än andra svenska deckare. Det är alltid roligt med bekanta miljöer, tycker jag, så att boken utspelar sig i Stockholm är fint. Jag tror mycket av hajpen låg i den mystiska pseudonymen (smart där, Ahndoril), men så här ett år efter finns det inget särskilt jag går igång på. Det är en spännande kriminalroman och gillar man sådana är den absolut läsvärd.

http://knuff.se/isbn/9789170017582

Hon älskade

Jag fick ju låna Helena Henschens roman Hon älskade av min granne för ett par dagar sedan. Boken såg väldigt tråkig ut insåg jag när jag fick den i min hand. I en bokhandel hade den aldrig fått min uppmärksamhet, det är dagens sanning. Jag misströstade lite, det får jag erkänna. Kände att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag kanske skulle bli tvungen att tvångsläsa på min semester. Jag tänkte till och med tanken att jag skulle googla rätt på vad boken handlade om så att jag kunde småprata med min granne utan att ha läst boken. Men, jag ville ju inte göra min nya pensjokompis besviken, så jag började läsa. Ett försök kunde det ju vara värt.

Hon älskade visade sig vara en skatt. För det första utspelar den sig i sekelskiftsstockholm bland människor som levt på riktigt (Gilla! Gilla!)Huvudpersonen i boken är Signe Thiel, Helena Henschens farmor. Henschen har via brev, barndomsminnen och intervjuer gjort ett porträtt av Signe Thiel som var en av dåtidens kulturpersonligheter. Det låter kanske tråkigt, men Signe Thiel är en intressant karaktär och det finns en dragningskraft i det som berättas, i den autentiska breven och människornas öden. Vi får följa Signes stormiga kärleksliv, hennes kamp för kvinnosaken, kärleken till Berlin före kriget och hur hon gör allt som står i hennes makt för att hjälpa judar under andra världskriget.

Boken är lättläst och välskriven och rekommenderas varmt till alla som har en faiblesse för Hjalmar Söderbergs Stockholm eller som ett mer nyktert komplement till alla svulstiga BOATS därute.

Ett boktips från min vrå av världen

Varken jag eller min man kommer ifrån Stockholm, men vi vill tro att vi gjort vårt hörn av Söder till vårt hörn av världen. Det här med att rota sig på en ny plats tar tid och kanske mer smyger sig på än något annat. Min man kan ibland skrocka förnöjt när han träffat på våra vänner när han varit ute med hunden, att det liksom är sjukt lyxigt att höra hemma på en ny plats där det också finns andra människor som man tycker om.

Som hundägare småpratar jag ibland med andra hundägare, dock ytterst sparsamt med de flesta. (Hundägare är ett speciellt släkte, det vet vem som helst). Men en en äldre terrierägande kvinna i min trappuppgång brukar påpeka att Maggan är så lugn och förtjusande (vilket hon ju givetvis har helt rätt i), så henne brukar jag byta ett och annat ord med. Idag berättade hon om en bok hon tyckt mycket om, och när jag kom hem hade hon lagt den i min brevinkast. Jag vet inte vad jag är gladast över egentligen, boktipset, att jag bondat med en pensionär eller att jag lärt känna en granne i min vrå av världen, men fint är det.

Och ja, just det, boken jag fick låna heter Hon älskade av Helena Henschen.

Shantaram

Igår kväll började jag läsa Tusen och en natt. Åh, så fint ska ni veta. Men någonting i sagosamlingen fick mig att tänka på Shantaram, min sommarbok förra året. Hela sommaren 2009 flyter ihop med detta läsäventyr. Det är ju så underbart lyxigt att hitta en riktigt tjock och bra bok att verkligen sluka och slukas av. Jag vill hitta en ny Shantaram. Var finns den? Är det någon som har tips?

Till dig som ännu inte läst Shantaram: Shantaram är en osannolik blandning av olika berättelser, jag får uppleva Bombay med en västerlännings ögon och älskar staden utan att ha varit där, jag följer med författaren genom maffians värld och hans resa till Afghanistan och fascineras av det jag läser. David Gregory Roberts saknar ofta självdistans, men det är härligt. Ibland är boken poetisk och filosofisk, lika ofta spännande och dramatisk och den liknar ingen annan bok jag läst.

Död tills mörkret faller

Jag älskar tv-serien True Blood. Jag menar, det är amerikanska södern, smygerotik, diverse övernaturliga väsen och inte minst: vampyrer. Säsong tre har börjat visas i Amerikat och jag vill se den genast. I brist på tålamod trodde jag att romanförlagan till tv-serien skulle stilla mitt behov. Omslaget var ju så rackarns snyggt, dessutom. Men, nej. Att läsa om det jag redan sett gjorde bara att jag saknade tv-karatärerna än mer. Blev exempelvis sjukt besviken när Sam Merlotte plötsligt var blond i boken. Alltså, hallå, ALLA vet att Sam har mörkt hår.

Jag förstår att jag har fel. Att boken kom före tv-serien och allt det där. Men HBO har producerat en oemotståndligt snygg serie och kalla det primacy-effekt, idioti eller bara allmänt oförstånd, men jag vill inte läsa fler av Charlaine Harris böcker, jag vill se True Blood på tv.

http://knuff.se/isbn/9789170018152

Sommarlov

Nu har jag haft sommarlov i några dagar. Hur mycket har jag läst, undrar du? Inget, nada, rien, nothing, svarar jag då. Inte heller har jag löst korsord och det är ju skandal. Det måste bli bättring och bot. Jag ska bara...

Lilla stjärna

Efter att ha läst ut min tredje bok av John Ajvide Lindqvist, Lilla stjärna, känner jag att det här nog blev min sista. Jag tycker inte att det barkar åt rätt håll. Låt den rätte komma in är en välskriven vampyrroman (med undantag för zombiepassagen som också med rätta ströks i filmen), Människohamn har visserligen sina förtjänster, men tappar helt i slutet. Lilla stjärna är däremot, eh, knäpp.

I Lilla stjärna får vi följa två jämnåriga flickor - Theres och Teresa - vars öden flätas samman. Båda är annorlunda och utanför och det är i detta utanförskap som de slutligen finner sin gemenskap. Redan i bokens inledning får vi veta att det under Allsång på Skansen kommer att ske något fruktansvärt, och boken försöker sedan måla upp vad som driver två unga människor till  brutala och överlagda mord.

Flera av detaljerna är snygga och genomtänkta i Lilla stjärna. Något som slår mig är att John Ajvide Lindqvist ofta är fenomenalt bra på att skildra unga människor. Han kan fånga detaljer från ungdomen som jag plötsligt minns när jag läser, men som jag annars glömt som vuxen. Däremot haltar själva storyn och ett par av personporträtten, tycker jag. Jag hade hoppats mycket på skräck i vardagsmiljö, men det blir aldrig riktigt otäckt, bara knäppt. Ett slags Josef Fritzl möter Allsång på Skansen och Motorsågsmassakern, men det är barn i huvudrollen. De unga flickornas drivkrafter till att handla som de gör är inte tillräckligt trovärdiga, helt enkelt. Det hemska i boken är i stället av splatterfilmskaraktär och det går jag inte riktigt igång på. Nej, tyvärr John Ajvide Lindqvist. Jag är inte såld.


http://knuff.se/isbn/9789170374036

Karlstad Zoologiska

Jag har börjat nalla på mina sommarböcker, innan lovet ens har börjat. Men det får man, speciellt när man är sjuk och hemma från jobbet som jag varit idag. Jag kastade mig över Hanna Hellquists Karlstad Zoologiska först.

Karlstad Zoologiska handlar om Hanna Hellquists minst sagt speciella uppväxt i den värmländska skogen, med en far som fascinerades något alldeles otroligt av djur. I hemmet fanns möss, fåglar, marsvin, hundar, katter, fiskar, ormar och you name it. Hannas pappa smugglade in nya djur från exotiska länder, sålde några när han tröttnat på dem, slog ihjäl de som behövde dödas och gav bort ett och och annat.

Boken var precis som jag tänkt mig: rolig, osentimental och innerligt sorglig på det sätt som Hannas texter ofta är. Det som lämnar störst avtryck när jag läst ut boken är Hannas relation till sin far. Karlstad Zoologiska är lika mycket Hannas uppväxtskildring som porträttet av Hannas pappa. Och Hanna Hellqusit skriver träffsäkert och kärleksfullt: "... min fem år äldre kusin Fredrik lekte nere vid sjön på landet och jag fångade grodor som jag visade upp för honom. Och Fredrik blev jätterädd. Han vågade inte ta i dem, han tyckte grodor var äckliga. Eksembarn, sa pappa föraktfullt. Men inte jag, inte pappas dotter. Jag slängde mig efter grodorna och fångade dem, visade sedan stolt upp dem."

Det här kommer bli en bra boksommar, det förstår ju vem som helst.

Har du inte lyssnat på Hanna Hellquists sommarprat i P1 förra sommaren så ta igen det nu. Hon är sjukt cool, det är allt jag har att säga.

http://knuff.se/isbn/9789174290585

Årets sommarbok

På mitt jobb får alla en sommarbok. Det är en fantastiskt fin tradition. I år hade jag och bibliotekarien shoppat loss bland årets pocketnyheter och i gammal god vana valt böcker med stor omsorg till våra kollegor: fakta, chick-lit, generationsromaner, biografier och mustiga kärlekshistorier. Det blev rusning till bokbordet. Precis som vanligt. Det är lite rart att se vilken dragningskraft böcker kan ha. Eller så är det bara den sedvanliga presenthungern hos en kommunanställd som vaknat, det låter jag vara osagt.

Sommarläsning

Nu har jag valt ut sex böcker att sätta tänderna i när sommarlovet börjar, en omsorgsfullt vald blandning, likt en välbalanserad godispåse. Här är böckerna jag längtar efter och som ligger och väntar på mig:

1. Död tills mörkret faller - Charlaine Harris
Den första boken i serien som senare blev tv-serien True Blood (gotta love it!). Jag tänker mig lättläst, smygerotiskt och framförallt: vampyrer.

2. Karlstad zoologiska - Hanna Hellquist
Hanna Hellquist skriver fenomenala krönikor i DN och radiopratar i P3. Dessutom är hon sjukt cool och hade förra årets bästa Sommar i P1. Jag förväntar mig allt detta i bokform.

3. Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist
Jag tycker att Ajvide Linqvist är lite knäpp, och att hans böcker är utflippade. MEN, de har alltid något bra. (Låt den rätte komma in är dessutom fenomenalt bra). Nu råkar det också vara så att hans senaste roman utspelar sig på Allsång på Skansen - skräck i hemtrevliga och trygga miljöer är det bästa som finns. Det här kan bli gött.

4. Hypnotisören - Lars Kepler
Ett år efter hajpen vill jag ta reda på vad den handlade om. Kanske skratta åt den eller rent av digga det jag läser. Vi får se.

5. Tusen och en natt
Mina elever har fått mig att få upp ögonen för denna sagoskatt. Jag vill läsa sagor med lyckligt slut i sommar. Ali Baba - here I come!

6. Vi, de drunknade - Carsten Jensen
Jag har börjat på denna roman en gång förut, men jag tror inte att jag var redo. Men nu längtar jag till Danmark och den här romanen sägs ju fånga hela den danska folksjälen. Den vill jag läsa om, medan jag drömmer om kransekager och smörrebröd.

Norwegian Wood

Murakamis böcker får man inte slösa med, bara läsa en i halvåret. Max. Nu har jag unnat mig Norwegian Wood (2003) som blev Murakamis stora japanska genombrottsroman. (I Sverige blev Fågeln som vrider upp världen romanen som etablerade Murakami som en av de stora.)

Norwegian Wood liknar inte de andra två Murakami jag har läst. Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen är båda suggestiva berättelser och mysterium som ska lösas, likt stora mentala pussel. Norwegian Wood är något annat och vad jag förstår bär den tydliga spår av Murakami själv. Det finns flera likheter mellan huvudpersonen och Murakami, exempelvis.

Boken börjar med att huvudpersonen Toru Watanabe i trettioåråldern hör låten Norwegian Wood och minns tillbaka till tiden som ung student i Tokyo, en melankolisk tid när en nära vän, Kizuki, tar livet av sig vilket kommer att färga hans syn på livet och dess möjligheter därefter. Toru förälskar sig senare i den flicka som varit Kizukis flickvän. Denna Naoko är dock psykiskt bräcklig och deras kärlek komplicerad. Likaså är den relation Toru har till sina vänner inte utan svårigheter.

Norwegian Wood är något så ovanligt som lågmäld, melankolisk och erotisk. Språket känner jag igen från de andra romanerna: Murakami skriver ofta med korta meningar och har alltid intelligenta referenser till västerländsk kultur. Det finns något självklart i dialogernas uttalanden som jag inte kan sätta fingret på, men som jag gillar.

Jag älskar Murakamis fantasieggande böcker och en sådan är inte Norwegian Wood, men efter att ha läst denna roman känner jag att jag fått läsa mig till ytterligare en liten bit av det som är Murakamis väsen, vacker och lågmäld precis som Murakami själv.

http://knuff.se/isbn/9789172639409

Chick-lit och BOATS

Ja, jag säger då det. 18-åringar nuförtiden vill inte läsa Madame Bovary och Brott och straff. Mest av allt vill de läsa chick-lit och BOATS (Based On A True Story). Ju hemskare, desto bättre. Hämd, plågeri och gisslandramer ska det vara. Och det ska hända saker på varje sida, helst hemska saker så att man gråter eller blir uppjagad och skrämd. Annat var det på min tid. Då läste minsann ungdomarna bara klassiker. Och de äääääälskade dem, uppskattade det vackra språket och de snillrikt sammansatta karaktärerna. Och då kunde ungdomarna njuta av ett långsamt berättartempo. M-m, så var det.