Människoätande människor i Märsta

Många är de som tipsat mig om Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, speciellt när jag sagt att jag tycker väldigt mycket om Gunnar Ardelius korta, poetiska och fragmentariska romaner.   

JA, Människoätande människor i Märsta var något alldeles speciellt, och JA, den var kort, poetisk och fragmentarisk. Men medan jag känner stor sympati med Ardelius karaktärer känner jag avsky för Bergs, Människoätande människor i Märsta är en roman som skaver.

Bokens jag, Tove, är sexton år och vill inte hoppa på de vuxnas jobbtåg. Hon vill hångla med en snygg kille, bli av med oskulden, bli full, bli bekräftad, vara någon. Hon drar sig inte för att mobba andra för att få mer plats själv.

Hon är så underlägsen

så mumlig och fumlig

att vi bara måste

få henne att rycka upp sig,

bara måste

förvilda oss

gyttra ihop oss

kravla runt henne

med väsande tentakler

och viska sidenmjukt:

"Försöker du smöra, Elin?"

"Du har så skum dialekt, Elin!"

"Varför är du så osäker, Elin?"

Jag får ont i magen när jag läser Människoätande människor i Märsta. Den nakna, obarmhärtiga tonårstiden ligger blottad i Aase Bergs ord. Friktionen, ångesten, ensamheten - allt förkroppsligas i Toves strävanden. Det här är långt ifrån en lättsmält ungdomsskildring och jag älskar kontrasten mellan det poetiska språket och det skavande innehållet. 

I jämförelse med Sonya Sones En sån där vidrig bok där mamman dör som också är en slags prosadikt, är Människoätande människor i Märsta skickligare berättad. Det finns ett större innehållsdjup och bättre språk i Bergs roman, medan tonen är råare och kantigare än hos Ardelius. Och som vanligt när jag läst en riktigt bra bok förundras jag över författarens skicklighet att klä mänskliga drivkrafter i ord.

Människoätande människor i Märsta är måsteläsning, även om den är ett slag i magen.

Utgivningsår: 2009

Förlag: Natur & Kultur

Köp den, exempelvis via Bokus eller Adlibris