Hej höstlov!

 

Singoalla och romantikmättnaden

 

The Daylight Gate

 

Ska vi säga så?

Augustprisnomineringarna 2012

Modern fattigdom, krig i Uganda, klassamhället, Pol Pot, förintelse och mytologi, ungefär så kan man sammanfatta tematiken i årets augustprisnomineringar som tillkännagivits idag. Bland annat gick det att läsa om i DN och på Augustprisets egen hemsida.

Jag kan konstatera att jag i år inte läst en enda av de nominerade, varken bland vuxen- eller ungdomslitteraturen. Jag har emellertid sett Stridsbergs pjäs Medealand på Elverket med Noomi Rapace i huvudrollen och den var fenomenalt bra. Jag hejar väl på den då. Modern fattigdom och annat elände är ändå inte riktigt min favoritlitteratur.

Vilken läsplatta ska jag välja?

Jag behöver en läsplatta! Det finns en poäng med e-böcker, allt annat är ljug har jag märkt. Ibland vill jag kunna låna en e-bok smidigt från biblioteket och med en bra läsplatta kan jag göra anteckningar och slå upp svåra ord medan jag läser, framförallt när jag läser på engelska. Månadens bokcirkelbok är The Daylight Gate av Jeanette Winterson. Efter hårt och ivrigt arbete med lexikon bredvid boken kände jag att jag är redo för läsplattan nu. Med lite tur kanske jag med en läsplatta blir motiverad att läsa mer på engelska också.

Nu återstår emellertid frågan: Vilken läsplatta ska jag välja? Det verkar vara en djungel där ute.

När eleverna får fröken att gråta

Lyllo mig

Grattis Mo Yan!

Nobelpriset i litteratur år 2012 tilldelades den kinesiske författaren Mo Yan ”som med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid”. Jag har förhandsbokat Ximen Nao och hans sju liv och hoppas på en litterär upplevelse utöver det vanliga.

Priset ifrågasätts på sina håll som vanligt och jag väljer att tänka att det är härligt att Akademien vågar stå för att de tycker Mo Yans författarskap är riktigt bra. Det verkar krävas större mod att hylla än att ifrågasätta i våra dagar.

En tid för mirakel

 

I En tid för mirakel skriven av Karen Thompson Walker stannar jordens rotation av och dygnen blir längre och längre. De första förändringarna är små, men långsamt ändras världen runt elvaåriga Julia som är bokens huvudperson; fåglar dör, strandade valar flyter upp på Kaliforniens stränder och fler och fler människor känner yrsel och tappar balansen. Katastrofen är tyst, tvetydig och långsamt framskridande.

Läspepp

Jag är så otroligt lässugen. Läspepp! 

Ville bara säga det. Hej då.

Svampkungens son

 

Nobelpriskuriosa jag lärt mig av Kristina Lugn

 

Kristina Lugn, vilken fantastisk kvinna! Med oväntad humor berättade Lugn om Akademiens arbete och om Nobelpriset i litteratur på Nobelmuseum i onsdags, dit jag var bjuden i egenskap av svensklärare (ett yrke vilket Lugn hyllade, för övrigt). Följande lärde jag mig:

Primtalens ensamhet

 

Istället för bokmässa

Känn ingen sorg för mig, Götlaborg

I år var det sju-hu-u-k-t nära att jag skulle få åka till bokmässan i Göteborg. Först skulle jag få lov att åka dit som fortbildning via jobbet. Jag skulle få betala kalaset själv, men få ledigt från undervisningen och lön för att åka. Jej! Gott så. Sen bytte jag jobb och det var liksom inte läge att be om fortbildning på bokmässan det första jag gjorde, men jag tänkte att jag i alla fall skulle åka över helgen. Jag ordnade boende, jag snickrade på resvägar, drömde om seminarium och bokmontrar. Jag tänkte på tema Norden så mycket att jag bestämde mig för att söka en kurs i danska på universitetet. Det var väldigt, väldigt nära alltsammans. I tanken. Sen kom det en inbjudan till bröllop på brittiska landsbygden den sista helgen i september. Brittiska landsbygden är som ni vet väldigt långt ifrån Götet. Trevligare också, tror jag egentligen. Ergo: ingen bokmässa i år heller. Det är väl inte meningen att jag ska åka på bokmässa, helt enkelt.

Lilla hjärtat och Tintin i blåsväder

Det stormas runt Stina Wirséns figur Lilla hjärtat och Tintin-böckerna på Kulturhuset. Jag har tänkt mycket på hur jag skulle vilja formulera mig i de här frågorna och som vit medelklasskvinna kan jag tänka att jag inte har mandat att tycka något alls. Men, samtidigt värker det i hela mig av tanken på att förbjuda litteratur, att det är fel väg att gå. Så läste jag Johanna Ögrens inlägg på Bokhora och tänkte att hon säger precis det jag vill ha sagt.

Vad tänker du om figuren Lilla hjärtat och om att förbjuda Tintin på barnbiblioteket?

Alla goda ting är tre

 

Persepolis (del 2-4)

 

Maj-längtan

Jag längtar efter att läsa Kristina Sandbergs nya roman Sörja för de sina.  Romanen är andra delen i Sandbergs triologi om Maj och första delen Att föda ett barn var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Edits: jag behöver läskollo och lästid. När åker vi?

Vad jag lärt mig av Caitlin Moran

Jag ska på bröllop om ett par veckor och har haft klädvalsångest. Har provat moderna löst sittande och märkligt skurna sidenklänningar från Whyred, Marc O'Polo och alltvaddetheter och undrat om jag inte bara skulle dra en påse över huvudet alternativt stanna hemma. I provrummet på PUBs varuhus hörde jag emellertid Caitlin Morans röst eka i mitt huvud när jag till slut fiskade fram en femtiotalsklänning, vintage. Helleluja, lita på Morans råd:

Persepolis (del 1)

 

Konsten att vara kvinna

Livet och läsningen

Dagens fynd

 

Nya tider

Jag är redo att omfamna höstterminen och börjar så sakteliga krypa ur semesterdvalan. Nya tider stundar med nytt jobb och dottern på dagis. En fin sak, rent generellt, är att jag kan promenera till mitt nya jobb. Yej! En dålig sak, helt specifikt, är att det för med sig kraftiga inskränkningar i mitt läsande. Pendlingstid är ju lästid som alla vet. Innan dottern är inskolad på dagis och jag är intrimmad på nya jobbet har det förmodligen gått både en och två och tre månader och kanske kommer jag inte ha läst mycket alls. Det är annat som är viktigare nu, helt enkelt.

Tidningen Skriva

 

Agaat (Jag saknar ord).

 

Dagens ord: giter

Jag giter inte [Ja ji:ter ente], orkar inte gör många knop. Det är ju semester och skåningarna har det bästa ordet för att inte känna för att göra något: gita. Hade liksom glömt bort det fina med giter och passar på att använda det extra mycket nu på semestern när jag umgås med sådana som förstår vad jag säger när jag tar ut de dialektala svängarna.

Snart är semestern slut, då giter jag både det ena och det andra. Eller orkar som det heter då.

Pettsons snickarbod?

Hos min farbror Alf ser det ut som hos Pettson, minsann.

Öland och Nattfåk

Jag är ingen stor deckarläsare, men inför att vi skulle till Öland för att besöka goda vänner i Byxelkrok passade jag på att läsa i Johan Theorins Nattfåk som utspelar sig på norra Öland.

En döhjärna recenserar Artighetreglerna

Jag vet inte vilket datum det är, faktiskt inte ens vilken veckodag. Jag läste ut Artighetsreglerna för ett tag sedan och den var fenomenal, men jag kan inte redogöra för detaljerna i den. Kanske om jag riktigt anstränger mig, men det orkar jag inte. Jag har ju semester. Jag har stängt av, lagt ner, samlar kraft, repar mod, latar mig. Vem kan hålla koll på handlingen då? Men läs den, för den var bra och välskriven. Så mycket minns jag.

Semesteressens

Det här med att läsa lite efter maten, med en kopp kaffe i kantarellmugg bredvid. Somna ett slag och sedan läsa lite till. Så himla fint bara.

Sveriges finaste bibliotek?

Lunds universitetsbibliotek, väldans tjusigt.

Att läsa på danska

Jag har fått för mig att jag ska lära mig danska ordentligt, det är ju ett festligt språk. Dessutom är jag väldigt för att främja den skandinaviska språkgemenskapen. Det är ju sorgligt att vi ska behöva ta till engelska för att förstå varandra, eller hur? Stockholmarna ser mig redan som en dansk i det att jag pratar skånska. Lika bra att leva upp till andras felaktiga förutfattade meningar, tänker jag.

I Köpenhamn

... hittade jag den här fina upplagan av Vi de drunknade som jag läst på originalspråk. I fantasin i alla fall.

Att döpa sonen efter en romankaraktär

Jag är hemma i byn där jag växt upp, Södra Sandby [sa:mbi], och stötte på en gammal klasskamrat från grundskolan som jag inte sett på femton år. Han såg precis likadan ut. Själv är jag såklart snyggare och visare, men det är en annan historia.

Danmarksuppladdning

Jag och maken ska åka Öresund runt i helgen, besöka Köpenhamn och Helsingör. Danmark, gott folk! Danmark! Jag har längtat i flera år, försmäktat i Svea rike, men NU - äntligen ska jag få spankulera bland det rödvita fina. Köpenhamnsbor: Duka fram Maribo-pilsnern och ett gäng smörrebröd, för på lördag kommer jag!

Jag har givetvis börjat uppladdningen inför mitt danska äventyr och läser just nu Volmer av Lise Nørgaard (boktips från Edit-Lisa). Volmer är en lustig, rar och, inte minst, dansk berättelse. Precis vad jag behöver nu, helt enkelt. För att ytterligare krydda uppladdningen så tänker jag på wienerbröd hela tiden och har laddat ner Wallpaper* City Guide över Köpenhamn som app till min ajfån och läser den ivrigt mellan varven.

Nedräkningen kan börja.

Radioföljetongen i P1

Jag började lyssna lite sporadiskt, men nu är jag fast i Marie Hermansons Himmelsdalen som sänds som radioföljetong i P1 varje vardag kl 11.35.

Himmelsdalen är en mycket spännande roman om en annorlunda psykiatrisk klinik gömd bland bergen i Schweiz, där jag som lyssnar undrar vad som är friskt och vad som är sjukt egentligen. På Hermansons vis vänds världen så som jag känner den uppochner och hennes suggestiva berättarkonst är något extra.

Är du sugen på att lyssna finns alla avsnitt att lyssna på via sr.se (eller via SR Play som app).

Vem bestämmer?

Precis som alla andra är jag småkär i Wirséns Vem-böcker. Dottern har nära nog alla, tror jag, men Vem bestämmer? som följer med gratis till Vem-appen för iPhone hade vi inte.

Hur jag har det?

Jo, tack. Det är bara fint.

Liten parlör för älskande

David Levithans Liten parlör för älskande är en fin, fin liten bok. Fina att titta på, hålla i och fin att läsa. Uppbyggd som en ordbok  följer jag i korta små stycken en kärlekshistoria mellan två, en han och en hon. Knivskarpa vardagsiakttagelser bygger berättelsen och för händelsen framåt. Det är fragmentariskt, poetiskt och fullt av friktion. Älskar't!

Autonomi, s

'Jag vill att mina böcker ska få sina egna hyllor', sa du, och det var så jag begrep att det skulle funka att bo tillsammans.

Stål

Silvia Avallones debutroman Stål har väckt stor uppmärksamhet, både i hemlandet och här. En fenomenal bok.

Berättelsen om de unga tonåringarna Anna och Francesca bär på ett ödesmättat vemod. Det smutsiga, brännheta stålverket Lucchini och människorna i Piombino står i tvär kontrast till turisternas Elba på andra sidan vattnet, vardera symboler för två olika Italien.

Lat och ledig

Det är tyst. Tv:n är trasig, barnet sover, maken är i Stockholm. Jag och terriern har krupit upp i sängen och jag läser fantastiska Stål i vilken solen alltid skiner och världen är brännhet. Här har det regnat rekordmycket, men vad gör det. Jag är lat och ledig, gott så.

En småtradig sommarpresent

Jag kommer med största sannolikhet inte läsa sommarpresenten från mitt fackförbund. Boken känns nopprigare än filten den ligger på. Bättre vore om Lärarnas riksförbund såg till att våra arbetstider reglerades och att lärarkåren hördes och syntes lite mer. Förde vår talan lite mer högljutt så. En dammig pocket gör inga bättre arbetsvillkor som jag brukar säga.

Sommarlov!

Ålrajt, gott folk, nu går jag på sommarlov; har packat min kappsäck och begett mig till skogs. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt när jag kommer tillbaka, varken till stan eller till cajberspejs. Men tillbaka kommer jag.

Samarbete med fluga

Novellsamlingar som Samarbete med fluga är lite som att få ett extraliv när man trodde att det var kört, en injektion läslust i presemestriell vardagsleda. Jag har ju varit lite allmänt blasé på sistone, inte ens läst på tåget till jobbet, vilket får ses som ett allvarligt varningstecken på allmänt förfall. Lydia Davis Samarbete med fluga var emellertid en liten skatt, så finurligt skriven att jag var tvungen att ta mig ur min dvala. Inte minst blandningen mellan ytterst korta noveller (fyra-fem rader) blandade med ensides- och trettiosidorsberättelser var vederkvickande.

Fallet med de försvunna böckerna

Månadens Editbok är Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom, en bok som jag var med att ivrigt rösta fram eftersom den verkade så gediget mysig. Bokfin. På Storytel är det dessutom Björn Granath (a.k.a Madickens pappa) som läser. Det kan inte bli mysigare än så.

Nu har jag emellertid chanserat oerhört under juni, vältrat mig i tv-serier om motorcykelgäng, sagt adjö till eleverna för terminen (alla vet att lärare inte är mycket att ha utan elever) och funnit mig själv sitta tyst med gapande mun stirrande in i en vägg mer än en gång. I detta tillstånd nådde inte Sansom fram till mig, det blev plågsamt att lyssna på en berättelse där det hela tiden går i stå för huvudpersonen, trots alla trivsamma litterära referenser. Kanske känner jag igen mig själv alltför mycket, vad vet jag (men jag vet vad Freud hade sagt).

Bokens huvudperson, Israel Armstrong, är en tragikomisk hjälte, om än dekadent tjusig med sliten kavaj och brougeskor. Han är en slags litterär Kalle Anka-personlighet som har goda avsikter, men som gång efter annan hamnar i klistret. Det gjorde ont i hela mig när inget blev som Israel ville, när det efterlängtade jobbet han fått var en bluff, bokbussen tom på böcker, hans bostad usel och kärleken tog slut. Visst förstår jag att berättelsen kommer att få ett lyckligt slut, men jag hade inget tålamod för detta, ingen tid att vänta på att Granath skulle kasta lite ljus över Israels dystra tillvaro.

Nej, nej, nej! Tre timmar (av tio) in i ljudboken stängde jag av. Fallet med de försvunna böckerna är ingen dålig bok, men inget för mig. Inte just nu i varje fall.

Den vita barnkammarboken

Dottern och Den vita barnkammarboken, den bästa just nu om hon får bestämma (och det får hon).

Bloomsday

Idag är det Bloomsday, 16 juni, dagen då James Joyce Ulysses utspelar sig. Jag firar med att läsa boken och om boken. Hade varit mäktigt att också vara i Dublin denna dag, men det regnar i alla fall och det känns ju irländskt. Min man sa att jag förmodligen inte skulle uppskattat Dublin så värst om jag bara skulle läsa hela dagen. Jag misstänker att han har rätt. Trevlig Bloomsday!