Femtio nyanser av honom

En av årets stora snackisar 2012 var onekligen romanen Femtio nyanser av honom av E L James, en roman om sex som tagit sig in i (nästan) var mans kvinnas bokhylla. En verklig storsäljare.

I korta drag kan man säga att berättelsen handlar om följande: Rik, snygg man med traumatisk barndom (Christian Grey) vill dominera tjejer han har sex med och kan inte ha nära relationer. Denne man träffar medioker, ung, oskuldsfull kvinna med vit hy (Anastasia Steele). Han vill att hon ska vara hans undergivna. Hon blir förälskad, men vill helst ha en vanlig relation där man går på bio och bowlar tillsammans, och känner sig mycket ambivalent inför hela BDSM-grejen.

Det finns många kulturelitistiska syrligheter att skriva om Femtio nyanser av honom. Språket är ganska tröttsamt och jag skummar hälften av dialogerna och miljöbeskrivningarna av Christian Greys fantastiska våning. Det flygs helikopter, segelflygplan och bilmärken namndroppas här och var. Det är tydligt att läsaren ska bli imponerad av Apple-datorn som Anastasia får av Christian och i Anas och Christians värld använder man iPod flitigt. Jag blir inte särdeles imponerad. Att Anastasia jämt rodnar, biter sig i läppen eller himlar med ögonen som en fjortis är väldigt störande. Likaså är Anatsasias dialoger med sin inre gudinna och sitt undermedvetna. Det är, så att säga, inte Hemingway precis.

Det här med sexet då? Det finns uppenbarligen ett behov av den här typen av litteratur i vårt land, med tanke på försäljningssiffrorna. Innan boken är slut har Christian och Anastasia säkert fått ett tjugotal orgasmer var, haft sex i badkar och BDSM-kammare, på skrivbord och i säng. Beskrivningarna är ingående. Kan det här liva upp kvinnor (och män) i vårt land tycker jag att det är dem väl unt. Festligt detta att porrlitteratur blivit rumsrent.

Får jag gissa hur det hela slutar i trilogins slut (utan att ha läst del två och tre) skulle jag säga att Anastasia lyckas frigöra Christian från hans betungande förflutna och att de lever lyckliga i alla sina dagar utan BDSM. Men jag kan ju ha fel.


Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2012
Originaltitel: Fifty Shades of Grey 
Översättare: Jimmy Hofsö
Köp boken, exempelvis via Bokus eller Adlibris

Om att läsa farmors kiosklitteratur

 

När min farmor gick bort för tio år sedan ärvde jag hennes böcker. Det var ingen högklassig samling i den bemärkelsen att det fanns mängder kända litterära verk, nej min fina farmor Lotten hade mängder av kiosklitteratur, tantchick-lit, poesisamlingar och det förstås stora mängder Fröding. Farmor tycke om att läsa om hur det var förr, när hon var ung på tjugo- och trettiotalet. Hon hade redan sin samling generationsromaner i hyllan, för egen del samlar jag än. 

En författare farmor verkligen gillade var Sigge Stark, eller Signe Björnberg som hon egentligen hette. Om man får tro Wikipedia gav Björnberg ut 115 romaner under sin levnad, vilket får anses vara ganska många. Jag sparade bara en av farmors många Stark-romaner, Gränslös kärlek. Mest för att den verkade ha varit omtyckt och läst många gånger. Farmor blev 91 år gammal och de sista fem - tio åren läste hon i stort sett bara böcker som hon var väl bekant med, för då gjorde det ju inget om hon tappade bort sig var hon var, tyckte hon.

Gränslös kärlek är en kärlekshistoria om den unge Johan som blir kär i den norska flickan Ragnhild just som kriget kommer till Norge, ett faktum som sätter käppar i hjulet för de förälskade tu. Efter några strapatser får boken ett lyckligt slut och de två unga kan börja sitt liv tillsammans. Gränslös kärlek må i sig vara en banal berättelse, men ack så tänkvärd, märkte jag. Saker jag funderar på så här efteråt är:

1. Vad mycket våra ideal förändrats på femtio år! I Gränslös kärlek finns gamla ideal konserverade. Johan blir exempelvis förälskad i Ragnhild för att hon är flitig, rar och noggrann. Hur många säger sig leta efter den typen av tjejer idag, tro?

2. Kiosklitteraturen, lever den än? Finns de här böckerna att köpa idag? Var då i sådana fall och vem köper dem? Är det så att publiken för kiosklitteratur numera läser deckare och chick-lit (som ju är vår tids storsäljare) istället?

3. Behöver vi inte banala kärlekshistorier längre? Om vi leker med tanken på att kiosklitteraturen i princip är död och med den gestaltningen av enkla kärlekshistorier med lyckligt slut. Vad säger det om dagens läsare? Är det bra eller dåligt?

Chick-lit och BOATS

Ja, jag säger då det. 18-åringar nuförtiden vill inte läsa Madame Bovary och Brott och straff. Mest av allt vill de läsa chick-lit och BOATS (Based On A True Story). Ju hemskare, desto bättre. Hämd, plågeri och gisslandramer ska det vara. Och det ska hända saker på varje sida, helst hemska saker så att man gråter eller blir uppjagad och skrämd. Annat var det på min tid. Då läste minsann ungdomarna bara klassiker. Och de äääääälskade dem, uppskattade det vackra språket och de snillrikt sammansatta karaktärerna. Och då kunde ungdomarna njuta av ett långsamt berättartempo. M-m, så var det.