Han tänkte på dem som färger

Även om innehållet i Johanna Thydells novell "Han tänkte på dem som färger" är tänkvärt, berör det inte.

Berättelsen beskriver en pojkes sätt att hantera mammas död. Thydell verkar vilja fånga svårigheten i att få ta för mycket ansvar för tidigt, hur relationer till vänner och kärlek skakas om från grunden när man inte har en adekvat vuxen att lita på.

I "Han tänkte på dem som färger" finns en melankoli som jag som läsare inte riktigt förstår eller relaterar till. Sorgen beskrivs och är närvarande, men den går inte under huden, blir inte min. Kanske är det för att språket i novellen är ryckigt. Ofullständiga eller korta meningar staplas på varandra och objekt radas ofta upp klumpvis, vilket skapar en distans i berättandet. Thydell når inte fram till mig. Kanhända är det så att berättelsen kräver romanens utrymme för att kunna berättas på bästa sätt. Berörande är det i varje fall inte.

Johanna Thydell läser själv sin novell, men trots författarens egen inlevelse och tolkning lyfter inte berättelsen, det är bara erbarmligt tråkigt alltsammans: omslag, text och uppläsning.

Utgivningsår: 2011
Förlag: Novellix
Lyssna via Storytel, 
Köp den, exempelvis via Bokus (1 krona som e-bok!) eller Adlibris

Migrän - när jag läste Arne Dahl första gången

Arne Dahl (Jan Arnald) har skrivit novellen Migrän. Jag har jag aldrig läst något av Dahl/Arnald förut, men tydligen har han gett ut ett tiotal deckare under pseudonymen Arne Dahl och ytterligare åtta romaner som Jan Arnald.

Det fina med noveller är att de ger något att tänka på, att den korta berättelsen rymmer djup och ger utrymme för eftertanke. Sådana noveller är i varje fall de bästa. Novellen i all sin korthet bjuder också möjligheten att smaka på ett författarskap jag är nyfiken på. Deckare är inte min kopp te. Inte huvudvärk heller, visserligen. Så, vad skulle jag tycka om Migrän?

Det är Jan Arnald själv som läser sin novell Migrän. Språket är rappt och adjektivrikt. Arnald läser med inlevelse (men något ger mig känslan av att han tar sig själv på lite för stort allvar). Novellen skildrar ett migränanfall i en prekär situation, vår huvudperson famlar runt efter ett rån och ser sina medkumpaner mördade. Genom den fasansfulla huvudvärkens verklighetsförvrängning försöker han orientera sig och söka skydd. Vi känner och upplever migränens fasa.

Migrän följer deckarens dramaturgi och slutet är som sig bör i en deckare, lyckligt och stängt. Det finns inget mer att fundera över. Migrän är visserligen spännande, men något intetsägande för min smak, en axelryckning. Tack & hejdå, Arne Dahl.

Novellixorama

 

Det stora klivet ut ur August-garderoben

Jag är ju med i Jessicas Strindbergutmaning. Jag trodde att det skulle bli enkelt det här, jag är ju ändå svensklärare. Jag borde vältra mig i Strindberg detta år. Jag borde höja honom till skyarna, ha maratonläsning av Strindberg-verk och se varenda uppsättning av Strindberg-pjäser på Dramaten. 

Av allt detta: intet.

Jag har dock läst om "Ett Dockhem" (Novellixformatet med marmorerat papper fick mig på fall) och jag har läst novellsamlingen Ett ark papper. Med tanke på att samlingen innehöll FLERA texter (Jag minns det som att det räknades, eller hur Jessica?) anser jag mig härmed klar med min utmaning. Jag har ju också börjat på En dåres försvarstal. Det måste ge någon slags kredd i Strindberghimlen.

Så här halvvägs in på Strindbergåret känner jag alltmer att jag måste komma ut ur garderoben: jag gillar inte Strindberg. Jag tycker att hans böcker är tråkiga. De har ett kulturellt och historiskt värde - ja. Men i min värld, som trots all sin glans innehåller tillräckligt med tråkigheter, läser jag hellre något annat. Jag orkar inte ens recensera det jag läst för att jag tycker att det det karln skriver är så självgott inte orkar.

Jessica, jag vill inte gör dig besviken. Jag gillade initiativet med utmaningen och jag tycker att det är skönt att ha tagit det stora klivet ur ur Strindberg-garderoben. Det får vara gott så.